Rötterna växer!

Jag tycker om Finland. Jag tycker om att vara där, att träffa mina släktingar och att få lära mig mer om kulturen och av språket. Det finns dock en del av det finska i mig som gör ont, som innehåller sorg. Jag har en far i Finland som jag inte känner och inte har kontakt med. Jag har även en halvsyster där läget är likadant. Halvsystern och far min talar inte heller med varandra. Åtminstone gjorde de inte det för snart 4 år sedan då jag bröt kontakten med far.

Min relation till honom hyser jag tyvärr inget stort hopp om men hoppet om min syster har jag inte släppt. När jag var barn och hälsade på hos far i Finland om somrarna minns jag att jag träffade systern ibland. Vi var ute med fars båt vid något tillfälle och vid ett annat hälsade vi på hemma hos systern och hennes mamma. Vi brevväxlade även en period. Jag tror att hon var i tonåren då och jag nio år yngre.

Jag minns inte riktigt när min kontakt med min syster upphörde. Antagligen i samband med att hon bröt kontakten med vår far. Jag skickade sporadiska vykort till henne ibland men fick inte svar. Sist jag skickade något var sommaren 2009 när hon fyllde 40. Innan jag bröt med far minns jag att han sa att den enda kontakten de hade var via julkort en gång om året. Efter hans och mitt uppbrott har vi inte ens den kontakten.

Jag har många gånger spekulerat i varför min syster inte svarat mig? Vill hon inte ha kontakt och i så fall varför? Tyckte hon inte om att jag hade kontakt med far förut? Kände hon sig obekväm med att vi inte talar samma språk? Både far och mor har antytt att hon inte är något vidare bra på varken engelska eller svenska. Därför har hoppet i mig nu växt en aning när jag kan lite finska och lyckas få ihop några hyfsade meningar då och då.

Efter många års grubblande tog jag tag i saken för en tid sedan och började leta efter henne på nätet. Jag minns att jag gjort ett sådant försök tidigare utan resultat så mina förhoppningar var låga. Då mindes jag att jag har ett gammalt foto som hon skickade mig för länge sedan, där hon poserar tillsammans med sin man och sitt första barn. Jag letade upp det bland fotoalbumen och kunde då se på baksidan av kortet vad hennes dotter heter. Jag räknade snabbt ut att dottern är 18 år idag och tänkte att det vore konstigt om inte hon går att hitta på t.ex. facebook. Jo då, efter några knapptryckningar dök hon upp och via henne hittade jag även min syster.

Det tog några veckor innan jag fick mod nog att sätta mig ner och snickra ihop några meningar på finska att skicka henne. Vad skriver man när man inte setts på så många år och inte känner varandra? Till slut fick jag ihop nåt om vem jag är idag, var jag bor, att jag är gift och så vidare. Jag skickade iväg det, lite rädd för att inte få svar men stolt över att jag vågat. En vecka senare hade jag ett nytt meddelande i messenger och mitt hjärta rusade när jag insåg att det var från henne. Jag vågade knappt läsa det! När jag väl satte mig med mitt lexikon och tragglade mig igenom hennes svar kunde jag inget annat än le. Hon verkade glad att höra ifrån mig och berättade lite om sig själv och sitt liv. Jag jublade inombords över att kontakten var återupptagen! 

För några dagar sedan skrev jag till henne igen. Jag har inte velat vara för påstridig och lät det därför gå några månader mellan mina meddelanden. Nu har jag önskat henne god jul och berättat att jag är gravid. Rötterna mina växer på fler än ett sätt! 

Jag har så klart förhoppningar om att vår kontakt kan växa i takt med att min finska blir allt bättre. Min syster är en viktig del av mitt finska arv och en möjlighet för mig att förstå mitt ursprung bättre. Just nu är jag bara tacksam att vår kontakt är trevsamt igång, vad det blir av den sen får framtiden visa. 

Hyvää joulua! 

Höstens inlärningsupplägg

Första planeringsmötet med min vapendragare avklarades för två veckor sedan. Ur en finsk inlärningsvinkel kommer hösten inte att vara fullspäckad med inlärning men det kommer att utföras en form av konstgjord andning för att min kunskapsnivå inte ska sjunka allt för lågt. Precis som våren 2014 kommer vi att ses hemma hos varandra på måndagskvällar. Vi jobbar oss framåt i boken och försöker förstå oss på den så gott vi kan. Det blir säkert även en hel del repetition av de språkfenomen som ännu inte har hittat stabil mark i våra hjärnor.

Efter våren 2014 lärde vi oss att det dock inte går att studera helt på egen hand. Böckerna förklarar en hel del men det betyder inte att vi alltid förstår dem. Så inför den här terminen har min vapendragare hittat en finsktalande bekant som kan ställa upp som grammatiskt bollplank åt oss. Detta innebär att vi varje gång vi ses skriver ner de frågor vi inte lyckas lösa på egen hand och sparar till en träff med honom. Det känns som en stor lättnad att veta att vi åtminstone lite längre fram kommer att få svar på de där kluriga sakerna vi fastnar vid då och då.

En sak som skiljer den här terminen mot de övriga jag har bakom mig är att min ambitionsnivå är medvetet lagd på ett nytt bottenrekord. Det är helt enkelt inte rimligt att jag kommer orka plugga på samma nivå som tidigare just nu. Min rehab och min kommande återgång till arbetet behöver få förtur när det gäller energiåtgången. Jag är därför helt på det klara med att den här terminen handlar om att få intresset för finskan att överleva och kunskaperna att åtminstone inte backa men kanske inte heller ta några gigantiska kliv framåt. Jag är helt till freds med den uppgörelsen och tacksam att jag inte är tvungen att lägga hela språkinlärningsprojektet på hyllan.

Jag firar att terminen är igång med att tända en av mina små finska flaggor!

Kärt barn har många namn

Jag rensade nyligen bland mina anteckningar på mobilen och hittade då listan på de bloggnamn jag övervägde när jag skapade den här bloggen. När jag läste igenom dem insåg jag att jag inte har förklarat hur namnet på min blogg kom till.

Listan på namnkandidater är inte lång. Den innehåller fyra förslag varav två blev godkända. 

1. Searching for Kummitus.
2. Hur blir jag en riktig Sverigefinne?
3. Lost in Norden.
4. Finland i mitt hjärta och Sverige i min hand.

När jag tittar på listan inser jag att de två namn som inte blev valda uttrycker andemeningen med bloggen. Jag tycker de var för rakt på sak och jag ville ha ett namn som gick att tolka på lite olika sätt. Förslag nummer två är en av de bakomliggande frågorna som driver mig i mitt skrivande och i mitt intresse av det finska. Förslag nummer fyra uttrycker hur mycket Finland faktiskt betyder för mig. Sverige är landet i min hand, landet jag lever i och där min fysiska tillhörighet finns. Finland är landet i mitt hjärta, landet jag längtar till och känner en känslomässig tillhörighet till.

Varför jag fick till två namn som anspelar på filmtitlar vet jag inte med säkerhet. Jag lät mina associationsbanor spinna iväg och då dök de namnen upp. Jag tror att orden searching och translation påminde om mitt letande efter en identitet och min inlärningskamp med det finska språket. Jag känner mig verkligen "lost in translation" ibland och även lost rent geografiskt. Därför blev det Lost så in i Norden.

Mitt letande efter den finska delen av min identitet känns ibland som att leta efter ett spöke. Finns den eller inte? Inbillar jag mig att den finns? Kummitus betyder just spöke. Sen finns det även en viktig poäng med att jag valde just ordet kummitus. Det är nämligen mitt favoritord på finska. Inte för dess betydelse utan för hur ordet låter när det uttalas på korrekt finska. Det låter mjukt och runt.

Jag tycker mitt bloggnamn uttrycker både det letande och den förvirring jag upplever i mitt liv. Samtidigt uttrycker den en längtan efter och en tillhörighet till två länder som jag uppskattar att jag har i mitt liv. Jag är helt enkelt nöjd med namnet och hoppas att min förklaring har bringat lite klarhet i frågan. 

Höstplanering...

I början av augusti insåg jag med ett visst mått av fasa att höstens kurs i finska på Finlandsinstitutet börjar snart. Idag är det bara en vecka kvar. Jag har inte fått någon kursinbjudan ännu. Den brukar i och för sig inte dimpa ner på hallmattan förrän en vecka innan kursstart så än kan det hända grejer. Min fasa bestod av att jag insåg att min höst blir allt för fullspäckad om jag inkludera en språkkurs. Det händer helt enkelt för mycket i livet just nu för att jag ska kunna, orka och vilja läsa finska. Det jag dock känner ännu större fasa inför är att ta en paus i språkinlärningen. Jag är väldigt rädd för att förlora all den kunskap jag med blod, svett och tårar skrapat ihop under åren. Så den eviga frågan återstår, hur gör jag för att hålla finskan vid liv?

Vad det praktiska svaret på frågan än blir vet jag att det innehåller ordet ansträngning. Det krävs ansträngning från mitt håll för att jag inte ska tappa mina kunskaper i det finska språket. Jag hoppas att jag, trots det initiala motståndet, tar mig an den utmaningen, igen. Kruxet är att det nästan krävs större ansträngning av mig om jag inte går en kurs. Under en kurs blir jag tvungen att anstränga mig. Jag kan ju lägga ansträngningsnivån ganska lågt men språkinlärningen fortskrider trots allt. Jag kan strunta i läxorna men om jag dyker upp på lektionerna får jag lite nytt till mig varje gång. Om jag inte går en kurs och ska försöka hålla igång finskan måste jag själv ta initiativ varje gång jag sätter mig med en bok, lyssnar på ett radioprogram eller möter upp min vapendragare. Det blir tuffare. Därför hoppas jag innerligt att min vapendragare också kan tänka sig att göra ett kursuppehåll den här hösten. Då är chansen större att hon vill ses regelbundet och öva finska tillsammans. Att vara två är så mycket lättare än att vara själv.

Jag hoppas på den lösningen ett tag till och skjuter på så vis upp det jobbiga beslutet om hur jag ska hålla finskan vid liv den här terminen. Under tiden förbereder jag för min och min mans flytt och kör hårt med mitt rehabprogram inför min jobbstart i oktober.

Saunasinne

Gillar alla finnar att bada bastu? Säkert inte och de som inte gillar det håller nog tyst om det. Jag fick lära mig att basta tidigt. Som fyraåring satt jag i vattenbalja på bastugolvet. Med åren avancerade jag högre och högre upp på träbänkarna i takt med att mitt bastusinne utvecklades. Att basta hörde till och inget jag reflekterade över. Det var vedeldad bastu som gällde, allt annat var mesigt. Min barndomsbastu hade inget indraget varmvatten. Det fixades genom att vatten värmdes i en stor tunna med en eldstad under. Ungefär som ett bastuaggregat fast med en vattenbehållare istället för stenar.

Som vuxen har jag märkt att jag möts av vissa förväntningar när jag bastar med andra. Dessa andra är aldrig finnar utan svenskar eller andra nationaliteter. Ibland uttalas förväntningarna genom skämt om min bakgrund och vad jag "borde tåla". För det mesta ligger dock förväntningarna som en outtalad tävling i luften. För det vore ju fräckt att kunna sitta kvar längre än finnen. Ibland lyckades de, när jag inte är i form men för det mesta stupar de ut ur bastun en god stund innan jag är nöjd. Jag har helt enkelt gott bastusinne. Inte undra på med tanke på hur tidigt jag började öva. 

Att kunna bada bastu har varit en självklarhet, som så mycket annat här i livet är. Bastusinnet fick sig dock en rejäl törn efter hjärnblödningen i februari. Jag gjorde mitt första bastuförsök lite över en månad efter blödningen. Nu låter det helt galet att jag klev in i en bastu så nära inpå men då kändes det självklart. Döm om min besvikna förvåning när jag endast lyckades hålla ut i 10 minuter. 

Under sommaren har jag övat och övat och insett att det finns en koppling mellan bastubad och min identitet som finne. Det är nog inte bara mitt bastusällskap som har förväntningar på mig. Jag verkar förvänta mig en hel del själv också. För jag kan ju inte vara en riktig finne om varenda svenne jag känner klår mig i bastubad. 

Så för några dagarna sedan hände det, äntligen. Mitt bastusinne nådde sina forna höjder. Vilken känsla! Det började med att svärfar bjöd in till sin bastu till kvällen. Så fort han nämnde ordet bastu väcktes en längtan i mig. Jag blev rejält sugen på att basta så när vi äntligen klev in några timmar senare njöt jag för fullt. Sällskapet bestod av svärfar och mannen min. Svärfar älskar att heittää löylyä. Det vill säga, slänga vatten på stenarna. Jag gillar det också men får stålsätta mig för att stå ut med nypen i huden som följer efter. Jag är helt enkelt bättre på att sitta kvar länge i jämn temperatur. Jag klarade dock alla svärfars löylyt och tiden gick och jag ville sitta kvar allt längre. Svärfar gick ut och jag satt kvar. Mannen min gick ut och jag satt kvar. Nöjd som aldrig förr.

Det finns dock en aspekt av bastubadandet som inte ingick i min uppfostran. Det följande kalla badet eller rullningen i snö. Detta är ett nöje som inte faller sig naturligt för mig. Även här ger övning färdighet. Jag lyckades inte bara sitta längst i bastun här om dagen, jag lyckades även doppa mig i svärfars iskalla pool. Två gånger. Nu finns det gott hopp om den här wannabe finnen. 

Finsk design i ett svenskt hem

Att vara i Finland och inte komma hem med en finsk pryl är nog nästintill omöjligt för mig. Det finns så mycket fina saker där ute i shoppingvärlden! Här hemma försöker jag vara återhållsam och minimalistisk men när jag reser vill jag gärna unna mig nåt. Framför allt gillar jag att unna mig när jag är i Finland. Det är liksom nåt extra trevligt med att äga finsk design. Förra veckans besök i Suomi resulterade i två riktigt bra inköp. Saker som jag tycker väldigt mycket om och som jag kan se mig själv njuta av i många år fram över.

De här glada ljusstakarna är från Iitala och de har jag gått och drömt om länge. När min kusin och hennes familj tog mig på utflykt i söndags till bruksbyn Fiskari så slog jag till. Där fanns det flera små intressanta butiker och jag visste nästan med en gång när jag såg ljusstakarna att de skulle komma med mig hem. Fiskari är förresten ett mycket trevligt ställe som jag rekommenderar som utflyktsmål, ca 1,5 h väst om Helsinki. 

När jag shoppar så shoppar jag med kärlek. Det vill säga att jag köper inte produkten ifråga om jag inte faller handlöst för den. Jag vill omge mig med saker som gör mig glad och då räcker det inte att tycka om någonting, jag ska älska det. Så är fallet med ljusstakarna och så även med detta underbara halsband. 

Det kommer från Aarikka och är mitt andra halsband därifrån. Kulorna är rejält stora, vilket kanske är svårt att se på bilden. När jag klev in i butiken i torsdags hade jag tänkt mig en annan färg än orange. Mitt första Aarikka-halsband är nämligen orange. Jag föll dock handlöst för den för modellen och då den endast fanns i gult och orange så blev det orange. Gul är inte min färg. 

Nu finns det alltså ytterligare tre saker i mitt hem som vittnar om min finska anknytning. Fler lär det bli om jag känner mig själv rätt. Nästa resa till Suomi är inte planerad så jag lär inte slå förra årets rekord med tre Finlandsresor. Däremot väntar New York runt hörnet och det är en stad som det blir fullkomligt omöjligt att inte unna sig någonting ifrån. 

Hopp och förtvivlan

Jag har säkert både sagt och skrivit det här förut men det tål att upprepas då jag ofta får återuppleva det. Att lära sig det finska språket är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den här veckan har jag blivit påmind om att det är dåraktigt av mig att tro att jag KAN ett visst fenomen i finskan. Det uppstår nämligen alltid meningar eller situationer då ordet eller fenomenet i fråga ska böjas på ett helt annat sätt än vad jag tänkt mig. Det finns ett finskt kasus som kallas för lokalkasus som jag har kämpat med i flera kurser nu. Tragglat och tragglat. Ett tag så trodde jag faktiskt att jag KUNDE lokalkasus. Men så dyker det upp ondsinta exempel som kastar mig tillbaka i förtvivlan. 

Under mina första studieterminer kunde sådana kast få mig att tvivla på om jag verkligen skulle fortsätta med detta galna uppdrag. Jag vet inte hur många gånger jag på allvar har övervägt att gräva ner finskaböckerna i trädgården. Lyckligtvis har något fått mig att låta bli. Nu har jag kommit så långt att det vore riktigt dumt att sluta. Och jag märker att förtvivlan är inte lika djup längre, det är nämligen inte lika långt att krypa upp ur djupet och få näsan över kanten nu som det var för några år sedan. 

För att fira det hårda arbete jag lagt ner under veckan har jag äntligen köpt mig en finsk ordbok. Det dröjde endast fyra år innan jag fick ändan ur vagnen. Nu hoppas jag att jag har så full täckning som det går att få, med två appar, tre läroböcker och en ordbok. Men som sagt, med det finska språket vet man aldrig. Rätt vad det är står jag där, med byxorna nerdragna för att jag trodde att jag förstod något som var så oändligt mer komplicerat än jag kunnat föreställa mig. 

Jag heter Jarmo och jag kommer från Finland

Vädret fortsätter att vara strålande och jag har upptäckt att jag kan se Finlandsfärjorna passera ute till havs från mitt hotellfönstret. Just nu är det kväll och nattens regn är på väg in. Dimman gör att färjornas mistsignaler ljuder så där lite spöklikt. 

Idag hade vi celebert besök på Hanasaari. Efter eftermiddagens lektion begav vi oss till aulan på bottenvåningen och möttes där av Jarmo. Jarmo som är K-rauta med hela svenska folket. Han berättade om hur han hade höga betyg i svenska när han gick i skolan men hur han sen helt glömde bort språket. Tills han som 35-åring blev erbjuden en roll i Jägarna i Sverige. Då återuppväckte han kunskapen genom att lyssna på svenska i sin Walkman. Han berättade även att han känner sig hedrad över att det gjordes parodi på hans karaktär i K-rauta reklamen och han berättade att det kommer nya reklamfilmer innan jul där han spelar med Arja Saijonmaa. Nästa år ska han medverka i en svensk version av Sons of anarchy där han spelar boss över Hell's Angels. Den mannen är idag över 70 år och tävlar fortfarande i body building. Så Jarmo har lite träning framför sig. 

För övrigt så avslutade jag dagen med 1,5 timmes läxläsning. Det är stort eftersom jag hittills knappt haft energi till någon läxläsning alls kvällstid. Kanske var det morgonens sauna och simning som gjorde susen?

Nu är det bara 2,5 dagar kvar av det intensiva språkinhämtandet. Sen kommer min kusin och hennes familj och hämtar mig. Då börjar det riktiga testet. Kommer de tycka att jag lärt mig nåt sen vi sågs i december? 

Att låta som en riktig finne

Under de senaste dagarna har det blivit uppenbart att jag har fått med mig något viktigt från åren i min barndom när mor min pratade finska med mig. Jag har fått höra det från flera kurskamrater och så igår det ultimata beviset, när en av de finska svensklärarna säger samma sak. Jag har ett mycket bra finskt uttal! Tidigare har jag tänkt att ja, ja, jag fick åtminstone med mig det lilla från barndomen. Nu har jag dock omvärderat och inser att det är oerhört värdefullt att jag fick just känslan för uttalet. Ord och grammatik kan jag lära mig genom att nöta och nöta men ett bra uttal är svårt. Det hör jag på mina helsvenska kurskamrater. Det är riktigt svårt. Jag är tacksam och lycklig över att jag har goda chanser att kunna låta som en riktig finne i framtiden, när jag har nött ett tag till. 

Under eftermiddag idag tog vi paus i studierna och åkte på utflykt. Vi besökte två finska kända konstnärshem, Jean Sibelius och Pekka Halonen. Den första var tonsättare och den andra målare. Det var intressant att få insikt och kunskap om dessa två män och deras liv.  Det är en av fiffigheterna med Hanasaari, att jag får besöka ställen som jag annars antagligen inte hade besökt. Jag får lov att se mer utav Finland och dess kulturskatt och jag får lära mig namnen på kända personer som jag bör känna till. 

Utflykterna kostade en hel del för kära hjärnan min. Därför blev det en snabb middag när vi kom tillbaka till Hanasaari, följt av en lugn stund vid havet. Det bjöds på riktigt vacker kvällsunderhållning: 

Hyvää yötä! 

Nu är jag igång igen!

De två första dagarna på Hanasaari har passerat och det känns som om det bara är några månader sedan jag var här sist. Flera av de andra deltagarna känner igen mig från förra gången och gemenskapen och samtalen kickade igång omedelbart. Vädret och omgivningen är strålande vackra och utsikten från mitt hotellrum är bedårande. Maten är god och sängen skön! 

Så här ser det ut utanför mitt hotellrumsfönster. Träd och hav! Då och då guppar det förbi en svan eller en segelbåt. 

Hjärnan min är inte fullt lika begeistrad i miljöombytet som jag. Efter lördagens tidiga morgon, flygtur och språklektioner var den riktigt less på mig. För att orka gå ner och äta middag fick jag lova den att inte titta på TV efteråt och att inte stanna kvar och vara social med de andra. Det innebar att jag såg till att njuta extra av sällskapet under middagen. Hjärnan ska dock ha credit för att den lugnar sig ganska omgående om omgivningen lugnar sig. Ser jag till att intrycken minskar så minskar hjärnan på knorrandet. Idag har den mått bättre och jag missade endast en halvtimmes undervisning på grund av vilobehovet. Jag är så tacksam över att kunna vara här. Tänk, nu är jag igång med finskan igen! 

De här språkkurserna är utomordentliga tillfällen att umgås med människor jag aldrig hade träffat annars. Till middagen igår pratade jag med tre män i åldrarna 54-68, en pensionerad läkare, en lärare och en järnvägsingenjör. Vi hade massor att prata om! Många av veteranerna här på kursen, som återvänder år efter år, kommer inte bara för undervisningens skull utan även för att vi har så trevligt ihop. 

Imorgon får vi sällskap av ett gäng svensklärare från Finland. Vi delar så klart inte lektioner med dem men middagar och samkvämsaktiviteter. De kommer med all sannolikhet vilja öva sin svenska på oss och vi vår finska på dem. Återstår att se hur det går... 

Hanasaari! Here I come!

Det är en konstig känsla när något man väntat på länge plötsligt infinner sig. Jag bokade språkkursen på Hanasaari i början av februari och nu, en hjärnblödning senare, är det dags. Imorgon bitti kl. 8:00 går flyget från Arlanda och jag räknar med att vara framme på Hanasaari senaste 11:30, en halvtimme innan kursen börjar. Jag är mycket spänd på att få se hur hjärnan min kommer att hantera en veckas intensiv språkinlärning. Kommer den att sparka bakut och ge mig mängder av hjärntrötthet eller kommer den att gilla läget?

När jag var där sist, för två år sedan, var vi en härlig blandning med elever med skiftande bakgrund och ålder. Vädret var vackert och jag njöt av de fina omgivningarna. Så här såg det ut då:

På udden som syns på sista bilden ligger Hanasaari. Så det är havsutsikt nästan var du än befinner dig i byggnaden. Den här vistelsen lär ju inte bli lika varm som för två år sedan med tanke på sommaren vi har i år men jag hoppas på mycket sol ändå!

Om hjärnan min inte knorrar alltför mycket under den kommande veckan så ska jag försöka rapportera hur jag har det och vad som händer. Här kommer schemat vi går efter under veckan så ni kan se i stora drag vad det handlar om:

Lördag 1.8 (dag 1)
11.00– Anmälan
12.00 Lunch
13.00 Kursen öppnas i mötessalen Tage
14.00 Språkundervisning
15.30 Kaffe
16.00–17.30 Språkundervisning
18.00 Middag
19.00 Möjlighet att titta på finländska filmer
20.00– Möjlighet till bastubad

Söndag 2.8 (dag 2)
09.00 Språkundervisning
12.00 Lunch
13.00 Språkundervisning
14.30 Kaffe
18.00 Middag på Hanaholmen
Ledig tid

Måndag 3.8 (dag 3)
9.00 Språkundervisning
12.00 Lunch
13.00 Introduktion till det finska språket
14.30 Kaffe
15.00 Extra språkundervisning eller föreläsning (obekräftat)
Ledig tid
19.00 Middag och kvällsprogram på Hanaholmen med Svensklärarna i Finland

Tisdag 4.8 (dag  4)
9.00 Språkundervisning
12.00 Lunch
13.00 Utfärd till Ainola och Halosenniemi
14.00 Guidning på Ainola
15.00 Kaffe och sång
16.00 Avfärd till Halosenniemi
16.15–17.45 Guidning på Halosenniemi
18.00 Avfärd till Hanaholmen
19.00 Middag på Hanaholmen med Svensklärarna i Finland
Några sånger av Sibelius Lauluyhtye Encore med dir.cantus Pekka Perko

Onsdag 5.8 (dag 5)
9.00 Språkundervisning
12.00 Lunch
13.00 Språkundervisning
14.30 Kaffe
15.00−16.00 Jarmo FRÅN Finland
17.00 Middag på Hanaholmen
Alternativt program: Danskväll på Helsinki-Pavi i Vanda
18.00 Avfärd med buss från Hanaholmen
19–19.50 Danskurs i Fusku 1
20– Finlanders uppträder
22.30 Tillbaka till Hanaholmen med buss

Torsdag 6.8 (dag 6)
9.00 Språkundervisning
12.00 Lunch
13.00 Språkundervisning
14.30 Kaffe
15.00−16.00 Om Kalervo Palsa − en av Finlands mest originella konstnärer
Specialrådgivare Henrik Huldén, Hanaholmen
Ledig tid
19.00 Middag

Fredag 7.8 (dag 7)
9.00 Språkundervisning
12.00 Lunch
13.00–14.30 Språkundervisning
Kaffe
Ledig tid
19.00 Avslutningsmiddag med samkväm
21.00 – Möjlighet till bastubad

Lördag 8.8 (dag 8)
9.00 Språkundervisning, uppsummering och evaluering
12.00 Lunch
Utdelning av intyg
Utcheckning från hotellet senast kl. 13

Det finska språket i mitt DNA

Jag har alltid tagit för givet att mitt intresse och den lilla "känsla" jag har för det finska språket kommer från att jag har hört min mor tala finska med sina syskon över telefon flera gånger i veckan under min uppväxt. Jag har tagit för givet att det kommer ifrån mina medvetna minnen av det finska språket.

Det är allmänt känt, framför allt inom det psykologiska forskningsfältet, att barns trygghet, anknytning, formas framför allt under de 2 första levnadsåren. Det befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten men de två första åren är onekligen viktiga.

Förra helgen umgicks jag med min mor och hennes särbo. Under en diskussion om mina studier av det finska språket frågar särbon henne om när hon slutade prata finska med mig. Mor svarade genast; vid fyra års ålder. Jag blev helt stum. Hade mor pratat finska med mig ända tills jag var fyra år? Varför hade inte jag ställt den frågan till henne tidigare? Varför hade jag antagit att hon pratat svenska med mig från första början? Lite längre fram i diskussionen fick jag veta att mor inte ens kunde svenska när jag var barn! Helt plötsligt översvämmades min hjärna av allt jag läst om anknytning och små barns utveckling. Det var som om flera polletter föll på plats samtidigt. Nu förstod jag äntligen fullt ut varför det känns som om det finska språket fattas mig. Varför jag upplever att det språket är en del av min identitet trots att jag inte talar det. Snacka om aha-upplevelse!

Under mina viktiga anknytningsår hörde jag alltså mer finska än svenska. Jag blir så fascinerad av detta att jag önskar att det fanns filmer från den tiden som kan visa mig, allra helst i ljud, hur det var. Vad sa mor till mig? Vad sjöng hon, vad berättade hon? Vilka ord sa jag? Det här är något jag måste fortsätta intervjua min mor om. Jag känner hur denna viktiga insikt får min motivation till att lära mig finska att växa. Jag har ibland lite skämtsam sagt och skrivit, att finskan är mitt egentliga modersmål. Nu vågar jag säga det på allvar. Finskan ÄR mitt egentliga modersmål. Jag måste bara erövra det på nytt.

Vackraste staden i Finland?

Här om dagen dök den här länken upp i mitt facebook-flöde.

http://theculturetrip.com/europe/finland/articles/the-10-most-beautiful-towns-in-finland/

Nu lär jag väl förolämpa en hel drös med människor men... vad gör Kemi och Rovaniemi på den här listan? Att de står med där gör mig osugen på att utforska fler finska städer. För om Kemi och Rovaniemi är några av Finlands 10 vackraste städer kan städerna längre ner på listan inte vara mycket att se. Det är mycket möjligt att jag har missat avgörande områden i de här städerna, kanske just de områden som gör att de hamnat på den här listan. Jag är dock oerhört skeptisk inför att de områdena existerar. Om det vackra i en stad inte går att upptäcka under ett dagsbesök i de centrala delarna så har väl den staden inte på en så här grandios lista att göra. Jag får intrycket av att listan är skriven i kommersiellt syfte, för att promota en stad i varje landsände, utan hänsyn till verklig skönhet.

Jag vågar uttrycka mig ganska kraftfullt när de gäller just Kemi och Rovaniemi då de är de två finska städer jag besökt mest. Min mors hemby ligger mittemellan dessa städer och utgör därför naturliga utflyktsmål. Jag har i och för sig mest besökt dem i shoppingsyfte, vilket innebär att jag endast utforskat de mest centrala delarna. När det gäller Rovaniemi har jag så klart även besökt närliggande Napapiiri, d.v.s. Jultomteland. Det är ett trevligt utflyktsmål för barn vintertid men inget som gör att Rovaniemi hör hemma bland landets 10 vackraste städer. Jag blir dock gärna motbevisad!

Annars finns det flera städer på listan som jag blir nyfiken på, inte minst Savonlinna. Det är en stad jag lagt märke till när jag har studerat den finska kartan. Dels för att den ligger i en del av Finland jag aldrig besökt, Savolax, dels för att staden verkar ligga så vackert mellan stora sjöar.

Om man studerar sjösystemet runt Savonlinna ser det ut som att det går att åka båt i det oändliga. Kors och tvärs, fram och tillbaka, under broar, genom smala sund och ut på stora och små sjöar. Ett besök i Savonlinna med omnejd får bli ett av mina första resmål när min finska bär mig lite lättare. En fin belöning för alla års slit med språkinlärningen. 

För övrigt är det tråkigt att inte Helsinki är med på listan. Det är ytterligare ett skäl till att jag tror att listan är gjord i något annat syfte än att på riktigt lyfta fram de 10 vackraste städerna. Jag är inte tillräckligt berest i Finland för att göra min egen lista men jag hoppas att det dyker upp en lista som kan övertyga mig mer än den här kan. Jag tänker i alla fall inte låta mitt första negativa intryck av listan påverka min reslust till och i kära Suomi. Nu är det bara 3,5 veckor tills jag ska dit! 

Finland på TV

Är det jag som överreagerar eller har Finland börjat synas mer i svensk TV? På kort tid har jag lagt märke till två program som för lite finskhet in i det svenska vardagsrummet. Ett av programmen är i och för sig finlandssvenskt, det heter "Underlandet Kanada" och visas på SVT.

Det är ett reseprogram där vi får följa ett Finlandssvenskt par på en längre resa genom Kanada. Jag har bara sett ett avsnitt ännu. Programmet i sig är väl ingen superhit, det är ett häftigt land de besöker men upplägget och filmningen känns mest som en videodagbok. Min behållning blir att lyssna på den Finlandssvenska dialekten. Den får mig att känna mig som hemma. Jag har dock förstått på mer insatta människor att det är stor skillnad på den Finlandssvenska dialekten och på finnar som pratar svenska med finsk brytning. Att höra denna skillnad är nu något jag febrilt tränar på. Än så länge har jag bara upptäckt att Finlandssvenska låter mer korrekt, vilket inte är så konstigt eftersom svenska är deras modersmål. Övning ger färdighet!

Det andra programmet går även det på SVT och heter "en svensk sommar i Finland". I det programmet bjuder programledaren in två svenskar eller två norrmän till en helg i Finland. Syftet är att grannarna ska få lära känna Finland bättre och se om deras fördomar om landet och finnarna stämmer. Jag har inte hunnit se ett helt avsnitt ännu men det verkar som ett kul upplägg. Jag hoppas få lära mig mer om kära Suomi genom att titta på detta program.

Att Finland syns och hörs i de svenska medierna uppskattas så klart av mig och säkert av många andra också. Jag upplever att svenskars kunskap om Finland är knapphändig. Detta baserar jag bland annat på det faktum att min egen kunskap om mitt egentliga hemland har varit knapphändig. Det är som om det inte finns något intresse för vår granne i öst. Jag misstänker dock att detta sakta håller på att förändras då jag läser allt mer om Finland och deras sätt att göra saker på i svenska medier. Ta t.ex. den finska skolan som ett exempel, den höjs ju till skyarna här i Sverige.  Är det kanske så att det finska blivit mer populärt? Mer intressant? Att vara Sverigefinne kanske bli hippt inom en snar framtid? Istället för att vara en cool hipster på Söder i Stockholm blir det inne att bryta på finska, bada bastu varje dag och måla sig med blå ögonskugga. För ni vet väl att alla finska kvinnor använder blå ögonskugga? Inte? Lyssna då på det här: Luomiväri

Syns det att jag är finne?

Mina namn är extra viktiga för mig då de på ett tydligt sätt vittnar om min finska härkomst. Båda mina förnamn och mitt efternamn klingar finskt. När jag gifte mig för ett år sedan fanns det inte på kartan att jag skulle byta mitt efternamn mot hans svenska. Det hade känts som om halva mitt jag fallit bort. Den senaste tiden har jag funderat på om jag skyltar med min finskhet på något annat sätt än genom mina namn. Jag gjorde en inventering och hittade följande saker som jag omger mig med som visar på att det bor någon med finsk anknytning i mitt hem:

 En bok av Arto Paasilinna och en av Tove Jansson. En liten dekorativ tallrik med mumintroll och en tvål med finsk text. 

 På kylskåpet och i sovrummet hänger en av mina favoritplancher. Den ena i form av ett vykort och den andra i form av ett urklippt kalenderblad. 

 De här två prylarna är inte helt uppenbart finska men kommer från det finska inredningsmärket PENTIK som jag älskar. 

Jag har ett stort intresse för smycken och när jag öppnade smyckeskåpet under min inventering insåg jag att mina två favorithalsband är finska. Det orange är från fina Aarikka och det andra från Finnfeelings. Tilläggas bör att min vigselring är från Kalevala.

Det som inte finns på bild här men som är de viktigaste finska prylarna i mitt hem är alla mina muminmuggar. Samlingen har varit uppe i 25 stycken men för tillfället kämpar jag med att minska ner den. Just nu har jag kommit ner till 22. Så för att svara på frågan i rubriken: jo visst syns det, för den som letar. 

Efter inventeringen av mitt hem blev jag nyfiken på min mors hem. Syns det att hon är finne? Så jag gjorde en liten inventering där också:

 En finsk flagga på skrivbordet, två finska kylskåpsmagneter, en muminstol för barn och massor av Marimekko i köket. 

Det största finska inslaget i mors hem är det faktum att hela hennes hus går i vitt och blått.

I min mors hem finns det färre saker med finsk anknytning men de som finns tar större plats och uppmärksamhet än mina saker. Jag tror dock inte att någon av oss har valt några av de här inslagen i våra hem för att medvetet skylta med vårt ursprung. Däremot kanske vi har större benägenhet att välja finsk design på grund av vår koppling till landet.

Nu är det ju så att många av sakerna på bilderna kan finnas i hem som inte har någon som helst anknytning till Finland. Marimekko och mumintroll är ju populära även bland svenskar. Min inventering säger kanske inte så mycket om min och min mors finskhet utan fungerade mer en kul grej för att se vad vi omger oss med i våra hem. Nästa gång jag införlivar något finskt hemma hos mig ska jag fundera på varför jag gör det. Är det för att jag tycker om saken i sig eller för att jag tycker om dess ursprung? Vi får väl se vad jag kommer hem med efter min språkkurs i Helsinki i augusti.

Juhannus - en finsk midsommar

För mig känns midsommar som något väldigt svenskt. Något som inte finns någon annanstans. Midsommarstången, sillen, blommorna, lekarna, jordgubbarna. Och kanske är det så att just den kombinationen inte finns någon annanstans men midsommar firas ju faktiskt på fler ställen än i Sverige. 

Under min barndom besökte vi min mors hemtrakter i norra Finland ibland. Vid några tillfällen var vi där över midsommarhelgen. Även om det var länge sedan så har jag upplevt en finsk midsommar ett par gånger.

Det jag minns starkast från den finska midsommaren är ljuset. Det fantastiska ljuset som inte försvinner trots att timmen är sen. När vi barn skulle gå och lägga oss minns jag att mamma var tvungen att rulla ner rullgardinerna för att det var så ljust ute. Ett annat starkt minne är när stora delar av vår finska släkt står på älvens strand och den stora midsommarbrasan sprakar. Någon midsommarstång fanns inte så långt ögat räckte, i Finland är det brasan som är mittpunkten. 

Jag har läst mig till att bastubadet på midsommar är viktigt för många finnar. Jag minns inte om det var ett inslag i mina finska midsomrar men jag kan stolt meddela att det är det i mina svenska. Åtminstone om det finns en bastu att tillgå i närheten av firandet. Att ta en tur med båten, fiska och grilla är också populära inslag i en finsk midsommar. Alla de ingredienser en riktigt bra sommarkväll kräver.

På nätet har jag läst mig till att den kristna kyrkan sedan 300-talet firar Johannes Döpares födelse den 24 juni. Därför är midsommar fortfarande förknippat med honom i vissa områden. I Finland heter ju midsommar just Juhannus. Så...

Hyvää juhannusta på er! 

På väg hemåt hemifrån

För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en Sverigefinne sa något som hakade fast i mig. Jag minns inte vilket program det var eller vad det handlade om men det har mindre betydelse. Så här sa hon:

"Sverigefinländaren är som lyckligast på båten. På väg hemåt hemifrån. Man är hemma i två kulturer".

Det där uttrycket, på väg hemåt hemifrån, lät så fint. Trots att jag är uppvuxen i Sverige, har svenska som modersmål och har levt här större delen av mitt liv kan jag förstå vad hon menar. Jag både lämnar ett hem och kommer hem när jag åker mellan Finland och Sverige. Mitt svenska hem är så klart grundbulten i min tillvaro. Det är i Sverige jag kommer fortsätta leva mitt liv. Sverige är hemma även om jag känner en stark tillhörighet i Finland också.

Det finns dock något som saknas i mitt svenska hem. Något som har med mitt finska ursprung att göra. Det som saknas är en känsla. En känsla av självklarhet. En tydlig känsla av att veta vem jag är och vart jag hör till. Även om Sverige är hemma så är det inte hemma till 100% och även om Finland känns bekant och trevligt så är det inte 100% bekant.

Jag tror helt enkelt att det har med min lott som Sverigefinne att göra. Att jag aldrig kommer vara helt svensk eller helt finsk utan något där i mellan. För att känslan av att något saknas ska försvinna behöver jag hitta min identitet i det Sverigefinska. För om jag försöker sträva efter att bli svensk eller finsk får jag nog försöka förgäves. Det är kanske så att det till lotten som Sverigefinne hör att känna sig splittrad. Även om jag så småningom landar i en Sverigefinsk identitet får jag kanske leva med känslan av att något saknas. Det osjälvklara i att vara Sverigefinne får bli min självklarhet.

Från de djupa funderingarna flyttar vi oss till något mer ytligt. Ett litet dilemma i letandet efter min identitet är vilken flagga, förutom den svenska, som ska få pryda min och min mans fritidshus. Jag har alltid tänkt att det är självklart att vi ska ha en svensk och en finsk flagga men så dök den här flaggan upp helt plötsligt:

Om jag nu ska sträva efter att känna mig som en Sverigefinne är det den här flaggan som representerar mig. Sverigefinländarnas flagga. Jag tycker den är fin men det är något sorgligt med att inte ha en finsk flagga som jag tänkt mig från början. Det här är ett beslut som behöver mogna till sig hos mig. Under tiden får fritidshuset klara sig utan flagga. Jag återkommer i frågan. 

Intressant serie gick mig förbi...

Här om dagen googlade jag på ordet Sverigefinländare och då dök det upp en dokumentärserie som heter Rötter på SVT. Den handlar om andra- och tredjegenerationens Sverigefinländare och deras identitet. Jag skulle precis till att bli superexalterad när jag såg att den sändes i höstas. Hur kunde jag missa detta? Hur är det möjligt? Sorgen är djup då det verkar vara en mycket intressant serie. Jag tror jag måste maila SVT och fråga om den kommer att sändas igen.

Här kan ni läsa vad jag gick miste om:

http://www.svt.se/rotter/var-finns-sverigefinlandarnas-rotter

Mina finska vänner! Var är ni?

Sverige är fullt av Sverigefinnar. Vi är landets största minoritet då cirka 440 000 människor i Sverige har finsk bakgrund. Vi har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av oss använder det finska språket. Den halvan längtar jag efter att tillhöra.

Så om det nu finns så många av oss, hur kommer det sig att jag känner så få Sverigefinnar? Under hela min skolgång kan jag inte minnas att jag haft en enda klasskamrat med finländsk bakgrund. Eller var det kanske så att jag inte såg dem? Att mitt finska ursprung inte var så viktigt då. Men jag minns ingen annan med ett finskt klingande namn. Och det borde jag minnas eftersom mitt eget namn alltid har stuckit ut på alla klasslistor. Det känns konstigt, att jag inte sprungit på någon annan Sverigefinne under hela skoltiden. Jo, det fanns en tjej i en parallellklass under högstadiet. Hon ansågs som konstig, tog lite för mycket plats och ingen som jag kunde identifiera mig med. 

Under de tidiga skolåren ville jag vara som alla andra och la därför ingen betoning på mitt ursprung. Som ung vuxen hade jag fullt upp med att utbilda mig, bo utomlands och skapa goda relationer. När jag bodde utomlands blev min identitet som svensk urstark, det finska fanns inte där ännu. Så kanske är det därför jag har så få finska vänner, jag har helt enkelt inte letat efter dem förrän nu.

Jag minns att jag träffade en Sverigefinne på min förra arbetsplats. Hon var i min ålder och förbannat trevlig. Jag såg fram emot att knyta an till henne. Jag hade precis börjat lära mig finska då och såg framför mig hur jag skulle lära mig kul fraser som jag skulle säga till henne när vi sprang på varandra i korridorerna. Fraser som skulle bli våra och ingen annan skulle förstå. Förutom chefen då, som också var Sverigefinne men inte riktigt lika förbannat trevlig. Så blev hon gravid, flyttade till sin hemstad och vår kompissaga var över... 

Ska jag fortsätta att vänta på att slumpartat träffa andra Sverigefinnar genom jobb eller andra sammanhang? Eller ska jag hitta sammanhang där det är mer troligt att jag träffar andra som mig? För jag inser när jag skriver denna text att jag vill träffa dem. Jag vill framför allt träffa Sverigefinnar i min egen ålder, som är andra generationens invandrare och som också funderar över sin identitet. Så vi kan fundera tillsammans. Men finns de verkligen i ett specifikt sammanhang? Går dem att hitta? Kan jag efterlysa dem? Ja, kanske. För att inte överhopa min trötta hjärna börjar jag med att "likea" några sidor och grupper på facebook och ser vart det leder. Då skickar jag ju åtminstone signaler om att jag är intresserad av ämnet och visar att jag finns. Här är några sidor/grupper som jag likeat hittills: Finland, Kirkkonummi, Tervola, Finlands institutet, Tämän päivän ruotsinsuomalainen (dagens Sverigefinne).

Kom igen alla Sverigefinnar! Var är ni?

Nytt finskt ordspråk?

I helgen hade jag förmånen att umgås med några av de få människor jag känner här i Sverige som har en Finlandsanknytning. Varför jag känner så få sådana människor lämnar jag nog till ett alldeles eget blogginlägg längre fram. Jag och min man hälsade på dem i deras sommarstuga 1,5 timme utanför Stockholm. Det var en riktig liten torpardröm mitt ute i den fridfulla naturen. Självklart var torpet prytt med både en svensk och en finsk flagga.

Mannen i den familjen är Finlandssvensk och som jag upptäckte under vårt besök, också väldigt pysslig av sig. Han hade gjort rabarbersaft och chokladbollar, stod för grillningen och byggt en köksbänk. Jag antydde att det var lite Strömsö-varning över honom. Strömsö är ett Finlandssvenskt livsstilsprogram som går både på SVT och YLE. Det startade 2002 och spelas i in en vacker villa utanför Vaasa. Som i alla sådana program fixas, målas, byggs och lagas det helt utan missöden och med perfekt resultat. Vår vän nämnde då att programmet gett upphov till följande talesätt: Kaikki ei mene niinkuin Strömsössä. Allt blir inte som på Strömsö. Jag blev lite smått lycklig över detta talesätt eftersom det är något som jag kan se mig själv säga ganska ofta. För det är ju onekligen sant, allt blir inte alltid perfekt som på Strömsö. Min inlärningscentral för det finska språket fick plötsligt en välbehövlig injektion! Några sådana injektioner till så kanske jag till och med plockar fram läroböckerna.

När jag gjorde lite research om Strömsö blev jag inte riktigt klok på vad Strömsö egentligen är. På nån sida sades det att det är själva villan där programmet spelas in som heter Strömsö. Om jag kollar upp det på Google maps så visar det sig att det finns två Strömsö i Finland. Ett utanför Vaasa, som väntat, och ett utanför Helsingfors. Jag får väl helt enkelt ta det som att både villan och området därikring heter Strömsö, tills någon högre vetande själ upplyser mig om något annat.

Strömsö är markerat på kartan och ligger alltså i höjd med Örnsköldsvik. Förresten så bör det kanske nämnas att jag inte har sett programmet tillräckligt mycket för att kunna ge det någon bedömning. De få gånger jag har sett det har jag fastnat vid det för att det varit mysigt att lyssna till den finlandssvenska dialekten. Jag har egentligen inget tålamod med att sitta och titta på andra människor som fixar och donar. Jag vill fixa och dona själv.

Börja om och börja igen

Hjärnan min läker, sakta men säkert. Ofta har jag bra dagar men ibland är de mindre bra. För tillfället är jag inne i en bra period och det har väckt längtan efter det skrivna ordet till liv igen. Jag har upptäckt att det inte gör ont att skriva. Hjärnan accepterar att jag sätter mig ner och använder den till att skriva. Det finns mycket annat som den till och från inte accepterar, tv-tittande, musiklyssnande och iphone-skrollande. Därför blir det dubbla vinster med att börja skriva igen, glädje över att få göra det jag gillar och ett utvecklande inslag i min rehab.

Här om dagen trillande det in en påminnelse om en annan sak som skänker mig glädje. Ett antagningsbesked till sommarkursen i finska. Jag har sett fram emot kursen hela våren men när jag nu börjar inse att den faktiskt kommer att bli av blir jag nervös. Hur mycket finska finns det kvar där inne i hjärnan egentligen? Hur lågt har mitt ordförråd hunnit sjunka under de här inaktiva månaderna? Att det finns ett behov av uppfräschning är det ingen tvekan om, frågan är om jag kommer att få tummen ur och öppna mina läroböcker tidigare än dagen innan kursen startar?

Det enda jag vet är att jag vill låta glädjen styra mitt liv så mycket som möjligt. Alltså inväntar jag att längtan efter det finska språket gör sig lite mer påmind innan jag sätter mig med böckerna. Jag tror inte på att forcera fram saker i livet utan litar på att det som händer händer när det ska hända. Att längtan efter finskan kommer igen är jag helt övertygad om.

Kroppen min... <3

Det är med sorg i hjärtat jag skriver att jag blivit tvungen att hoppa av terminens kurs i finska. Och det verkar vara just mitt finska ursprung som gjort mig tvungen till det. För tre veckor sedan drabbades jag av en hjärnblödning. En sorts blödning som ska vara mer frekvent hos kvinnor och hos personer med finsk härkomst. Knepigt, knasigt och trist. I allt kaos finns det dock mycket positivt. Jag har kommit enormt lätt undan med nästan inga större bekymmer. Kroppen fungerar, talet flyter på och mitt minne är intakt. Som alla andra som har opererats i hjärnan lider jag så klart av en stor hjärntrötthet. Vad jag har förstått så finns det goda chanser att arbeta bort den bit för bit. Just nu innebär den att jag behöver ta en tupplur flera gånger om dagen och att jag har en tydlig gräns för hur mycket intryck jag kan ta in. Jag märker dock att jag sakta blir allt piggare och det är en enorm tröst.

 

Jag spenderade 16 dagar på Karolinska sjukhuset innan jag fick permission i torsdags och sov en natt hemma. I fredags åkte jag sedan till nästa vårdinstitution, Stockholms sjukhem. Här får jag rehabilitering fram till helgen. Jag övar framför allt på att få igång mitt låga blodtryck, att gå i trappor och orka gå längre än bara några 100 meter. Träningen gör susen och ger mig hopp om att bli helt återställd. 

När det gäller det kära finska språket har jag ingen tydlig plan. Jag hoppas att sommarkursen jag anmält mig till kompenserar det jag missar just nu. För tillfället handlar mitt liv om att orka med de allra mest grundläggande behoven och där får tyvärr finskan ta en hel del stryk. Jag är dock säker på att det åter kommer ljusare dagar för min språkinlärning. Tills dess ska jag ta hand om kroppen min. 

Sverigefinländarnas dag

Idag har jag lärt mig något nytt. Det är min nya identitets dag. Sverigefinländarnas dag. Det verkar vara ett relativt nytt fenomen och behöver därför så mycket uppmärksamhet som det bara kan få. 

Jag har så klart ingen aning hur man firar dagen men tänker att det säkert är upp till varje enskild Sverigefinne. Eftersom jag överrumplades av denna högtid i morse har jag missat alla festförberedelserna. Men var säker på att en notis med påminnelse läggs in i den smarta telefonen och nästa år så här dags smäller det :-) 

Det jag har gjort idag är ett test på hur Sverigefinländsk jag är. Och resultatet blev klockrent, nyvaknad. 

Testet kan du göra på Sisuradios hemsida. Glad Sverigefinländsk dag! 

Hanasaari!

Ja! Terminsstarten har höjt motivationen till oanade höjder. Jag tar i så jag spricker och anmäler mig till en intensivkurs i finska i Helsinki i sommar. Kursen hålls under en vecka varje sommar på fina Hanasaari eller Hanaholmen för er svenskar. Den ges på tre olika nivåer och jag gick grundnivån sommaren 2013. I det överkomliga priset ingår 4-stjärnigt hotellrum, helpension, heltidsstudier, föreläsningar och utflykter. På köpet får man en vacker skärgårdsmiljö ett stenkast ifrån centrala Helsinki. Jag längtar så jag spricker! 

Hotellet är så klart utrustat med bastu och pool och 1 km bort finns en badstrand. Det finns cyklar och s.k. Nordic Walking sticks att låna. Jag hoppas tror och önskar att veckan på Hanasaari ska bli minst lika bra som sist. Det finns dock en detalj som kommer att fattas, min vapendragare i det finska språket kommer inte vara där. Men jag är ju som tur är bortskämd med hennes sällskap på kvällskurserna här hemma i Stockholm. 

Hjärngympa

Terminen är igång men det är inte min hjärna. Kvällens lektion inleddes på traditionellt sätt med att vi fick presentera oss för varandra. Min blev korthuggen och jag stakade mig fram. Känslan av att finskan är ett helt nytt fenomen för min hjärna infann sig. Jag misströstar dock inte. Nuförtiden är jag van vid min hjärnas villfarelser. Den tror så lite om sig själv och jag behöver ge den lite tid till att komma igång. 

Terminsstarten blev positiv. Ny lärare men framför allt ny LÄROBOK! Lättnaden är total. När det gäller boken alltså. Den förlorade läraren sörjs men boken behöver aldrig komma åter. Min låga motivation fick sig en livsviktig injektion. Med den nya boken finns det faktiskt en chans att jag tar mig igenom den här terminen också. När motivationen dippar ska jag tänka på att kursen är slut i slutet av april, det är snart, samt att en kurskamrat pendlar från Södertälje för att kunna gå kursen. Det är imponerande. 

Nu ska jag fira att jag klarat av första lektionen! Det är nästan att jag förtjänar en semla. 

Kursomställning

På måndag börjar kursen i finska igen. Samma dag, samma tid, tolv måndagar framöver. Tidigare i veckan damp den sedvanliga kursinbjudan ner på hallgolvet. 

Min beslutsångest har varit stark i två månader nu. Trots att jag lovat min vapendragare att jag ska gå, har min hjärna lockat mig med tanken på att få åka hem efter jobbet på måndagar. Jag har dock hela tiden vetat, däri bakhuvudet, att jag inte kommer svika mitt löfte till kurskamraten. Samvetet vinner över latheten. 

I kursinbjudan kom det dock en släng med information som gjorde att jag nästa hade anledning att lägga finskan på hatthyllan den här terminen. Vår lärare är ersatt av en annan! Det här innebär att jag inte har en aning om hur terminen kommer bli och att jag blir tvungen att vänja mig vid en ny lärarstil. Till saken hör att vi elever hade en deal inför den här terminen med vår f.d. lärare. En deal som gjorde att vi som är mest frustrerade över den dåliga kursboken skulle få lite tröst. Hur detta nu blir med den nya läraren återstår att se. Min skepsism inför den stundande förändringen stillades av min vapendragares kloka ord; "vi går dit på måndag och ser hur det är. Vem vet, det kanske till och med blir bättre!"

Visst gör vi det kära du. Jag log och tänkte att det är tur att jag får hjälp att vända mina tankar ibland. Tur för min finska i alla fall. 

Naturligt finsk

I november träffade jag en Sverigefinne som har pratat både finska och svenska sedan barnsben. Han kallar sig dock inte Sverigefinne utan svensk. Det slog mig under vårt samtal att hans finska tillhörighet är så självklar, delvis tackvare språket, att han inte har något behov av att kalla sig Sverigefinne. Jag blev avundsjuk. Och jag blev ännu mer avundsjuk när hans mamma gick förbi och sa några finska ord, så där i förbifarten. Det var så självklart och naturligt. Kommer min finska någonsin bli så där självklar och naturlig?

I början av december hade vi avslutning på höstterminens kurs. Det var knytkalas och det bjöds på mycket gott. Några hade skrivit små berättelser om ett julminne och vi sjöng Sankta Lucia på finska. Nu har det varit uppehåll sedan dess och vecka 6 kickar det igång igen. Och jag kommer ha beslutsångest in i det sista. Någon form av förändring behöver ske den här terminen, jag är bara inte säker på vad som behöver förändras. Mitt engagemang? Min ansträngning? Studieformen? Jag har försökt att inte stressa fram ett beslut utan låtit tiden ha sin gång och se vad som känns rätt när det är dags. 

Till saken hör av vi är några i klassen som framfört viss kritik mot den lärobok vi använder. Lärare Pilvi har tagit emot det bra och föreslagit förändringar som förhoppningsvis ska tillfredsställa både de som hatar och älskar boken. Utifrån det känner jag en viss förpliktelse att ge kursen en ny chans. Det är två veckor kvar till kursstart och det återstår att se om jag tar mig dit.