Under de senaste dagarna har det blivit uppenbart att jag har fått med mig något viktigt från åren i min barndom när mor min pratade finska med mig. Jag har fått höra det från flera kurskamrater och så igår det ultimata beviset, när en av de finska svensklärarna säger samma sak. Jag har ett mycket bra finskt uttal! Tidigare har jag tänkt att ja, ja, jag fick åtminstone med mig det lilla från barndomen. Nu har jag dock omvärderat och inser att det är oerhört värdefullt att jag fick just känslan för uttalet. Ord och grammatik kan jag lära mig genom att nöta och nöta men ett bra uttal är svårt. Det hör jag på mina helsvenska kurskamrater. Det är riktigt svårt. Jag är tacksam och lycklig över att jag har goda chanser att kunna låta som en riktig finne i framtiden, när jag har nött ett tag till.
Under eftermiddag idag tog vi paus i studierna och åkte på utflykt. Vi besökte två finska kända konstnärshem, Jean Sibelius och Pekka Halonen. Den första var tonsättare och den andra målare. Det var intressant att få insikt och kunskap om dessa två män och deras liv. Det är en av fiffigheterna med Hanasaari, att jag får besöka ställen som jag annars antagligen inte hade besökt. Jag får lov att se mer utav Finland och dess kulturskatt och jag får lära mig namnen på kända personer som jag bör känna till.
Utflykterna kostade en hel del för kära hjärnan min. Därför blev det en snabb middag när vi kom tillbaka till Hanasaari, följt av en lugn stund vid havet. Det bjöds på riktigt vacker kvällsunderhållning:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar