Itsenäisyyspäivä!

För första gången i mitt liv är jag i Suomi på självaste självständighetsdagen. Förväntningarna har varit höga och jag har föreställt mig mängder med folk på gatorna och galna fyrverkerier. Den holländska "queen's day" verkar ha varit det jag använt som inre bild. För er som inte vet vad den dagen innebär så är det en folkfest utan dess like. Folk går man ur huse, klär sig i orange och festar natten lång. Jag har även funderat på om finnarna möjligtvis slår norrmännen med sitt firande. 17 maj verkar ju vara en oerhört omtyckt och viktig dag i Norge. 

Nu kan jag konstatera att den finska självständighetsdagen inte gör mer väsen av sig än den lama nationaldagen hemma i Sverige. Ok, det serveras tjusiga självständighetskakor... 

och man får höra "hyvää itsenäisyyspäivää" lite varstans. Den finska flaggan syns på många ställen och tjejen bakom hotellreceptionen hade målat sina ögonlock som flaggor. Men var är folkfesten och fyrverkerierna? Svaret från mina släktingar; de sitter hemma och tittar på den årliga festen som hålls på presidentens palats på TV. Ok, efter kvällens restaurangbesök slår jag på TV på hotellrummet för att kolla in denna fest som får större delen av den finska befolkningen att sitta som klistrade. Och ja, ni gissade rätt den är lika upphetsande som Nobelmiddagen om inte ännu tråkigare. Folk är uppklädda till tänderna och stela som istappar. Voi kauhia! 

Så den stora festen uteblev för min del men kvällen blev mycket trevlig ändå. Jag har fått ta del av ytterligare en bit av det finska sättet att göra saker på och det är värdefullt även om det innebär en besvikelse. 

Språkpaus

Terminens kurs i det finska språket närmar sig sitt slut. Tre lektioner återstår. Min känsla: lättnad. Hur mycket jag än älskar att lära mig finska så behöver min hjärna vila då och då. Och från finskan behöver jag vila ofta... Det är mitt egentliga förlorade modersmål och det kommer alltid finnas i mitt liv men det är svårt, riktigt svårt, oikea vaikea. Det innebär en viss grad av korvstoppning att gå en språkkurs och mot terminens slut infinner sig en uppenbar kväljande känsla. Den kommer aldrig få mig att kräkas, jag älskar finskan för mycket för det, men eftersmaken gör att jag måste tugga något annat ett tag. 

Under de där perioderna, när jag tillåter mig att tugga något annat, brukar jag ändå ha kvar en liten livlina. Ofta består den av finsk radio i lurarna på väg till jobbet eller ett avsnitt av Ei saa peittää på SVTplay. Jag tror på att alltid ha någon form av det finska språket i mitt liv. Att radio, TV och musik får ta över när jag lägger läroboken åt sidan känns viktigt. Jag är övertygad om att min inlärning fortskrider under de perioderna, att ny kunskap sakta sipprar in i min hjärna bara genom att lyssna till språket. 

Vad som sker nästa termin, kursens vara eller icke vara, vet jag ännu inte. Att jag kommer insupa finska på något sätt står klart men tillvägagångssättet är ännu inte bestämt. Kanske går jag en kurs, kanske tar jag privatlektioner, kanske tar jag en längre paus och låter radion och Spotifylistan bli mer regel än undantag. Den som läser får se...