Terminens kurs i det finska språket närmar sig sitt slut. Tre lektioner återstår. Min känsla: lättnad. Hur mycket jag än älskar att lära mig finska så behöver min hjärna vila då och då. Och från finskan behöver jag vila ofta... Det är mitt egentliga förlorade modersmål och det kommer alltid finnas i mitt liv men det är svårt, riktigt svårt, oikea vaikea. Det innebär en viss grad av korvstoppning att gå en språkkurs och mot terminens slut infinner sig en uppenbar kväljande känsla. Den kommer aldrig få mig att kräkas, jag älskar finskan för mycket för det, men eftersmaken gör att jag måste tugga något annat ett tag.
Under de där perioderna, när jag tillåter mig att tugga något annat, brukar jag ändå ha kvar en liten livlina. Ofta består den av finsk radio i lurarna på väg till jobbet eller ett avsnitt av Ei saa peittää på SVTplay. Jag tror på att alltid ha någon form av det finska språket i mitt liv. Att radio, TV och musik får ta över när jag lägger läroboken åt sidan känns viktigt. Jag är övertygad om att min inlärning fortskrider under de perioderna, att ny kunskap sakta sipprar in i min hjärna bara genom att lyssna till språket.
Vad som sker nästa termin, kursens vara eller icke vara, vet jag ännu inte. Att jag kommer insupa finska på något sätt står klart men tillvägagångssättet är ännu inte bestämt. Kanske går jag en kurs, kanske tar jag privatlektioner, kanske tar jag en längre paus och låter radion och Spotifylistan bli mer regel än undantag. Den som läser får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar