Jag är miljöombud på mitt jobb. Ett stolt sådant. Idag hade vi miljömöte med alla förvaltningens ombud. Jag satt bredvid Pirjo. Hon är en sprallig och glad dam som inte har svårt att ta plats. Vi har setts på gemensamma möten ett tag nu och jag lade så klart märke till hennes finska brytning redan på första mötet. Sedan dess har jag så gärna velat fråga: Onko sinä suomalainen? Är du finsk? Men det har inte funnits tillfälle, förrän idag. Vi gick gemensamt ut i köket för att hämta vatten och då tog jag mod till mig och sa mina tre väl förberedda ord. Hon svarade glatt: On, olen savulainen! Jag förklarade sedan, på svenska, att jag läser finska och att det är svårt. Hon frågade om mina föräldrar inte sjungit finska barnvisor för mig som barn, för det hade minsann hon gjort för sina. Nej, sa jag och drog min vanliga bortförklaring om hur det var "fult" att vara finne på 70-talet och vad lite man visste om fördelarna med tvåspråkighet. Hon, som de flesta andra, godtog förklaringen och sa sig känna till flera finnar som valt att inte lära sina barn sitt modersmål.
Därefter brakade mötet igång och punkterna på miljöagendan betades av i rask takt. När jag satt där under mötets gång med Pirjo vid min sida kände jag hur min samhörighet med henne växte. Hon är egentligen den i gruppen som är mest olik mig, äldre och bullrig. Övriga gruppmedlemmar delar min svenskar bakgrund och uppväxt. Trots det blev det hon och jag. Jag märkte hur jag lyssnade mer noggrant på det hon sa och skrattade mer hjärtligt åt hennes skämt. Det var vi två finnar bland ett gäng svennar.
Pirjo visade inga tecken på att känna någon större samhörighet med mig än med någon annan i rummet. Hennes finskhet är så stark och självklar. Den står på egna ben. Min kommer behöver stödhjul ett bra tag till.
Så kan min längtan efter en finsk tillhörighet te sig en vanlig måndag i november.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar