En bitter sverigefinne

Det nya årets första inlägg borde kanske vara positivt, framåtblickande och fullt av sprudlande energi. Ja, hade jag varit en Svenne så hade det nog varit så men nu är jag en Finne. Får man föresten säga Svenne och Finne? Är det fult och opolitiskt okorrekt? Ingen aning, jag är för mycket finne idag för att bry mig.

Usch, man FÅR ju inte vara bitter. Ingen tycker om en bitter människa. Ingen vill lyssna på en bitter människa, ingen vill vara med en bitter människa. Bittra människor förpestar sin omgivning. Då är det tur att jag håller min bitterhet här bakom datorskärmen. Låter den sippra ut i cybervärlden istället för den verkliga. För ibland blir jag bitter. Som t.ex. här om dagen när jag åter igen läste en platsannons som åter igen söker finsktalande personer. Det är ju toppen att finskan behövs och är eftertraktad i det svenska samhället. Det höjer statusen för oss alla med finsk bakgrund eller anknytning. Men jag blir också SÅ arg! NU behövs vi! Men när jag var barn och mor ville att jag skulle få finsk modersmålsundervisning i skolan fick vi blankt nej. Detta på grund av att vi inte talade finska hemma. En hel generation med potentiellt finsktalande personer har ju gått förlorad på grund av detta. Utbilda de som vill bli utbildade så förses samhället med de färdigheter det behöver.

Det är helt underbart att denna tokiga regel nu är borttagen så att alla barn och ungdomar som vill lära sig sina föräldrars modersmål kan få hjälp med det. Min bitterhet kommer dock krypande ändå. Tänk om jag hade kunnat få med mig mitt egentliga modersmål från barndomen, tänk om jag kunde söka någon av de där tjänsterna där det krävs flytande finska i tal och skrift. Tänk om...

Ja, jag vet. Det är nu jag ska vara svensk och tänka positivt. Att jag kan lära mig finska som vuxen, att jag kommer kunna söka de där tjänsterna en dag. Fast idag är jag bara arg och bitter. Imorgon kommer sisun och ser till att jag tränar glosor med min nya smarta app eller läser lite i Ruotsinsuomalainen som jag precis har startat en ny prenumeration på. Men idag är jag bitter och arg...

Oväntad kontakt

Ibland kan intentioner ta sina egna vägar och leda framåt på helt oväntade sätt. Det är som om de öppnar upp för möjligheter på andra plan och i andra situationer än vad som var tänkt från början. Det är häftigt. 

I ett helt oväntat sammanhang inom sjukvården träffade jag nyligen en annan Sverigefinsk blivande mamma. Jag hörde på hennes brytning att hon antagligen var Sverigefinne och vågade fråga om det var så, på finska så klart. Vi började prata om min språkliga situation och tankarna kring vår väntade dotter och det finska arvet. Mira, som den nya bekantskapen heter, berättade då om en förening som hon är med och driver i Farsta. Suomenkieliset vanhemmat Farstassa. Finskspråkiga föräldrar i Farsta. De anordnar olika sammankomster för finskspråkiga föräldrar och barn och delar med sig av bra information via sin Facebooksida. Jag gick så klart med i facebookgruppen så fort jag kunde. Mira berättade även att det har öppnat en finskspråkig avdelning på förskolan Gläntan i Gubbängen. 

Det är alltid lika trevligt och utmanade att få chansen att öva lite finska tillsammans med någon. Det ger mersmak och ökar min motivation till att fortsätta lära mig mer. Varje ny inblick jag får i den sverigefinska gemenskapen får mig att vilja ta större del i den. Jag märker att min inblick sakta växer sig allt större och snart kanske även jag har hittat min plats där. 

Under samma tillfälle som jag träffade Mira bekantade jag mig även med en Sverigefinsk barnmorska som bott i Sverige i fyra år. Jag övade några finska fraser även med henne och vi diskuterade språkets betydelse för identiteten. Hon berättade att hon funderat över vilket språk hon kommer prata med sina barn om hon blir kvar i Sverige och skaffar barn med en svensk man. Jag sa till henne på skarpen att hon självklart måste tala finska med dem. Det är ju en stor gåva att få med sig två språk från livets start! 

Jag tycker själv det skulle känns väldigt konstigt att inte tala mitt modersmål med mina barn. Även om jag hade varit bättre på finska än vad jag är idag så hade det nog fallit sig onaturligt att tala något annat än svenska med dem. Tyvärr. Jag har helt enkelt fått inse att jag får ge dem sitt finska arv på andra sätt än genom det vardagliga språket. 

Hur som helst så var det fantastiskt trevligt att träffa på två Sverigefinnar i ett ganska oväntat sammanhang och det var kul att jag vågade prata lite finska med dem. Pluspoäng till mig! 

Modersmål & identitet

Inför att jag och min man ska få barn i april väcks många frågor om identitet och tillhörighet i mig. Vad kommer det finska betyda för vår dotter? Vad vill jag ge henne när det gäller hennes finska identitet? Vad kan jag ge henne? Hur kan hon få en tydligare koppling till Finland under sin uppväxt än vad jag fick? Hur ger jag henne det när mitt modersmål är svenska? 

Av egen erfarenhet vet jag att ens identitet inte är avhängigt av ens modersmål. Jag känner en stark samhörighet med Finland trots att jag inte talar flytande finska. Min koppling till det finska under uppväxten uppstod nog helt enkelt tack vare att jag hörde en hel del talad finska och att båda mina föräldrar är finnar. Det finska fanns liksom där som en självklar bakgrund i livet. 

För vår dotter blir det nog annorlunda då hennes pappa är svensk och mamma är Sverigefinne. För även om jag gärna stoltserar med att ha 100% finska gener så är jag ändå mer Sverigefinne än Finne. Jag består av en ganska stor dos Sverige och kommer därför inte kunna ge vår dotter samma sammanhang som jag fick under min uppväxt. Inte samma men kanske likvärdigt. Vår dotter kanske inte kommer att få höra lika mycket finska talad i sin vardag som jag fick men jag är övertygad om att jag kan öka dosen av finska influenser på andra sätt. Jag föreställer mig att hon kommer att följa med mig när jag besöker mina släktingar i Finland. Då målet är att jag så småningom ska bli flytande i finska så kommer hon ändå att höra en del finska vid sådana tillfällen. Förhoppningsvis kommer jag och min mor att stegvis byta till finska som vårt samtalsspråk och då får hon möjlighet att även där lyssna till språket från öst. 

Utöver detta finns det säkert många sätt jag kan få in det finska arvet i vardagen. Jag tänker spontant på att sjunga finska barnvisor, läsa muminböcker, lyssna på finsk musik, ha en finsk almanacka på väggen och en Sverigefinsk flagga på husknuten. En stor dröm är att hon ska få gå på en Sverigefinsk förskola. Där personal och barn pratar både svenska och finska. Om hon har rätt att göra det när det inte talas flytande finska hemma vet jag inte. Jag vet heller inte om det skulle bli mer förvirrande än utvecklande för henne. Det är väl helt enkelt så, att jag precis som många andra föräldrar, vill ge mitt barn det där som jag inte fick. I detta fall, det finska språket. Jag vill dock inte att den önskan ska göra mig blind för vad som är bäst för vår dotter som individ. Det jag hade önskat fanns under min uppväxt är ju inte med automatik något som måste finnas i hennes för att hon ska må bra. 

Frågeställningarna är svåra men intressanta. Jag är nyfiken på att se hur mina tankegångar påverkas när vår dotter är född. Kommer det fortfarande kännas lika aktuellt och viktigt då? Kommer vardagspusslets stress ta över och göra att jag väljer den lätta vägen ut? Den svenska vägen. 

Det finska språket i mitt DNA

Jag har alltid tagit för givet att mitt intresse och den lilla "känsla" jag har för det finska språket kommer från att jag har hört min mor tala finska med sina syskon över telefon flera gånger i veckan under min uppväxt. Jag har tagit för givet att det kommer ifrån mina medvetna minnen av det finska språket.

Det är allmänt känt, framför allt inom det psykologiska forskningsfältet, att barns trygghet, anknytning, formas framför allt under de 2 första levnadsåren. Det befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten men de två första åren är onekligen viktiga.

Förra helgen umgicks jag med min mor och hennes särbo. Under en diskussion om mina studier av det finska språket frågar särbon henne om när hon slutade prata finska med mig. Mor svarade genast; vid fyra års ålder. Jag blev helt stum. Hade mor pratat finska med mig ända tills jag var fyra år? Varför hade inte jag ställt den frågan till henne tidigare? Varför hade jag antagit att hon pratat svenska med mig från första början? Lite längre fram i diskussionen fick jag veta att mor inte ens kunde svenska när jag var barn! Helt plötsligt översvämmades min hjärna av allt jag läst om anknytning och små barns utveckling. Det var som om flera polletter föll på plats samtidigt. Nu förstod jag äntligen fullt ut varför det känns som om det finska språket fattas mig. Varför jag upplever att det språket är en del av min identitet trots att jag inte talar det. Snacka om aha-upplevelse!

Under mina viktiga anknytningsår hörde jag alltså mer finska än svenska. Jag blir så fascinerad av detta att jag önskar att det fanns filmer från den tiden som kan visa mig, allra helst i ljud, hur det var. Vad sa mor till mig? Vad sjöng hon, vad berättade hon? Vilka ord sa jag? Det här är något jag måste fortsätta intervjua min mor om. Jag känner hur denna viktiga insikt får min motivation till att lära mig finska att växa. Jag har ibland lite skämtsam sagt och skrivit, att finskan är mitt egentliga modersmål. Nu vågar jag säga det på allvar. Finskan ÄR mitt egentliga modersmål. Jag måste bara erövra det på nytt.