Det nya årets första inlägg borde kanske vara positivt, framåtblickande och fullt av sprudlande energi. Ja, hade jag varit en Svenne så hade det nog varit så men nu är jag en Finne. Får man föresten säga Svenne och Finne? Är det fult och opolitiskt okorrekt? Ingen aning, jag är för mycket finne idag för att bry mig.
Usch, man FÅR ju inte vara bitter. Ingen tycker om en bitter människa. Ingen vill lyssna på en bitter människa, ingen vill vara med en bitter människa. Bittra människor förpestar sin omgivning. Då är det tur att jag håller min bitterhet här bakom datorskärmen. Låter den sippra ut i cybervärlden istället för den verkliga. För ibland blir jag bitter. Som t.ex. här om dagen när jag åter igen läste en platsannons som åter igen söker finsktalande personer. Det är ju toppen att finskan behövs och är eftertraktad i det svenska samhället. Det höjer statusen för oss alla med finsk bakgrund eller anknytning. Men jag blir också SÅ arg! NU behövs vi! Men när jag var barn och mor ville att jag skulle få finsk modersmålsundervisning i skolan fick vi blankt nej. Detta på grund av att vi inte talade finska hemma. En hel generation med potentiellt finsktalande personer har ju gått förlorad på grund av detta. Utbilda de som vill bli utbildade så förses samhället med de färdigheter det behöver.
Det är helt underbart att denna tokiga regel nu är borttagen så att alla barn och ungdomar som vill lära sig sina föräldrars modersmål kan få hjälp med det. Min bitterhet kommer dock krypande ändå. Tänk om jag hade kunnat få med mig mitt egentliga modersmål från barndomen, tänk om jag kunde söka någon av de där tjänsterna där det krävs flytande finska i tal och skrift. Tänk om...
Ja, jag vet. Det är nu jag ska vara svensk och tänka positivt. Att jag kan lära mig finska som vuxen, att jag kommer kunna söka de där tjänsterna en dag. Fast idag är jag bara arg och bitter. Imorgon kommer sisun och ser till att jag tränar glosor med min nya smarta app eller läser lite i Ruotsinsuomalainen som jag precis har startat en ny prenumeration på. Men idag är jag bitter och arg...
Det är kanske ingen större tröst men det är inte helt säkert att den lilla tid som spenderas på de där hemspråkstimmarna skulle ha räckt för att lära sig språket så väl att det hade räckt till för att få de där jobben. Om det var såna en gång i veckan lektioner du menade. Vet många barn som gått på såna och pratat finska hemma men ändå har det inte räckt nånstans, tyvärr. Som sagt, ingen tröst egentligen. Åk till Hanasaari och ta igen det du missade på hemspråksundervisningen. Just do it :-) //Lisa
SvaraRadera