För en tid sedan tittade jag på SVT's Finnomani, avsnitt 5. Det handlade om den finska melankolin, svårmodet, dysterheten. Det är ett stort ämne som jag kanske vågar skriva om i framtiden. Avsnittet fick mig dock att tänka på något annat, lika stort och lika tungt om inte tyngre. Alkoholism och då framför allt alkoholism bland finska män. Det är mycket möjligt att jag tar mig vatten över huvudet när jag ger mig på detta komplexa ämne och det finns viss risk för att fördomar och förutfattade meningar dyker upp i min text idag. Jag skriver dock utifrån egen erfarenhet och de intryck jag fått till mig genom åren.
Jag upplever nämligen att jag ganska ofta hör talas om finska män och deras alkoholproblem. Då tänker jag framför allt på män i generationer före mig. Hur det ser ut bland jämnåriga till mig har jag dålig kunskap om. Min far är alkoholist och min morfar var det. Min svägerskas finska far var också det och drack ihjäl sig. Utöver dem så har jag hört talas om otal andra finska alkoholister men jag känner ju så klart även till alkoholister av varierande härkomst. Jag har funderat på om det kanske mer har att göra med min fars generation än den nationella tillhörigheten? Jag upplever att många ur generationen över mig har svårt med kommunikation i nära relationer och de svårigheterna, vad de än beror på, leder kanske till att vissa tar till spriten. Det är vilda gissningar men jag har träffat allt för många i min ålder som har en försupen far. Det är ju oftast fadern som dricker även om det självklart även finns mödrar som också trillat dit.
Både svenskar och finländare är allmänt kända för att vara lite tystare och lite mer försiktiga än andra folkgrupper. Det är en grov generalisering men stämmer i stort enligt mig. Lägg då till att det i min morfars generation inte var kotym att uppfostra sina barn till frispråkiga känsloyttrande individer. Om man som barn inte får lära sig att uttrycka och hantera sina känslor kan det nog finnas en viss risk att man som vuxen upplever ett behov av att bedöva och stilla det där som försöker tränga upp till ytan. Det finns så klart många goda exempel på människor i generationen före mig som lyckats alldeles utmärkt med sin personliga utveckling. Det är inte de jag fokuserar på i den här texten. Det är människor som min far som upptar mina tankar. Människor som misslyckats så formidabelt med sitt sätt att bemöta andra att deras egna barn vänder dem ryggen för att slippa lida.
Det var tufft att skriva mitt sista mail till min far och det var ännu tuffare att ta emot hans svar. Den förkolnade biten av mitt hjärta som en gång tillhörde honom tog sina sista tunga andetag och dog. Det gjorde ont men smärtan ledde till en lättnad. Den delen av mitt hjärta hade vägt tungt genom alla år och nu slog resten av hjärtat lättare när den slapp oron över min relation till far.
Min erfarenhet är att jag som anhörig inte kunde göra något för att få min far att sluta dricka. All förändring måste komma från honom själv. Jag kan inte göra mig viktigare än alkoholen i hans liv. Det är han som måste göra sig själv viktigast i sitt liv. Då, först då, kan det frigöras utrymme för mig.
Min kärlek till Finland och mitt intresse för mitt ursprung har lyckligtvis inte förstörts av de erfarenheter min alkoholiserade far gett mig. Tvärtom känns utforskandet av min identitet än viktigare nu när banden till honom är klippta. Det är sorgligt att han inte kan hjälpa mig med utforskandet av mitt ursprung eller med framväxten av min finska. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och jag har många gånger hållit med om att det stämmer. Men vad finns kvar när även hoppet har gett sig av? Jo, bara en sak. Sorg och åter sorg.
