Att skapa utifrån något som skaver är läkande både för skaparen och betraktaren. Precis som Pia i förra inlägget har Anna låtit sitt skav bli något vackert. Även Anna är en kär bekant från Hanasaari. Hon var där samtidigt som mig 2015. Under veckan på den fina holmen hittade Annas röst Helges dragspel, och de gjorde ett oförglömligt framträdande under avslutningsmiddagen.
Anna har fortsatt sjunga på finska. Hon har använt sin längtan efter det finska, och sin pappas historia, till att bygga ihop en föreställning. Den heter Satumaa - Sagolandet, och framförs av Anna Heikkinen och Längtans kapell. Jag följde hennes utveckling och olika framträdanden via sociala medier i flera år, och önskade att en dag få se Satumaa live. Så i november 2021 blev det minoritetsvecka i länet jag bor i och Anna och kapellet var inbjudna att framträda. Vilken lycka! Jag skyndade mig att boka biljetter åt mig och mor.
Satumaa inleds med dragspelstoner, och de öppnade ett djup i mig. Min längtan efter det finska tittade fram, och sedan en sorg. Sorgen över det tomrum som finns i djupet. Under den följande timmen tårades mina ögon fler gånger än vad jag kunde hålla räkning på. Den fåordiga berättelsen växte och blev stor av musiken och sången.
Efteråt hängde jag och några till ur publiken kvar och fick veta att ingen av de fyra i ensemblen talar finska. De har alla lagt ner tid och kraft på att lära sig sjunga på ett annat språk. Förvåningen och beundran syntes i publikens ögon. Det finska språket som ansågs vara fult i så många decennier, och nu detta!
Jag och Anna delade en kram och en fin pratstund innan jag gick ut till mor i bilen. Vi styrde hemåt och det var tyst. Till slut frågade jag vad hon tyckte. Och mor, som inte blivit visad styrkan i att lyfta andra, sa:
- Det var lite skrikigt, och det märktes att de inte uttalade långa A där det ska vara det.
Då sträckte sig min bråddjupa sorg över det förlorade hemlandet, in och omfamnade även mors barndom. Den som lärt henne att hålla tyst eller kritisera. Sorgen sörjde inte bara åt mig, utan även åt de som inte kan sörja.
Min sorg skrämmer inte mig, och den gör inte ont. Därför kan den hålla även dig, älskade mor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar