Hög luft i höstligt hemland

Efter 11 timmars bilfärd, men raster inräknat, är vi på plats. I min mors hemby och mitt andra hemland. Tre år sen sist vilket är ingenting jämfört med 19 år gången innan. Tråkiga familjeomständigheter höll mig borta en lång period. Men när den tråkigheten gick och dog öppnades dörren för mina besök igen. Jag känner stor tacksamhet inför det. Kiitollisuus. Mitt nya favoritord på finska. 

Jag är norr om Haparanda och hösten är på ingång. Luften är hög, solen värmer än och de första löven har börjat gulna. Mostrarna pratar om höstens alla färger som speglar sig i älvens vatten om någon månad eller så. Jag tänker att jag borde göra ett besök på denna plats månad för månad för att uppleva hela dess tjusning. Sommarmånaderna har jag täckt in flera gånger om. Nu borde månader som mars, april, oktober och november få ta lite plats. Detta skulle ge mig ytterligare en dimension av hur det är att leva här.

Ikväll satt jag och pratade med en av mina mostrar och kom in på att jag skulle vilja bo i Suomi under ett år för att lära mig finska ordentligt. Tyvärr är min man inte lika såld på den idén som jag är. Då slog det mig att han kanske inte har tagit min förfrågan på allvar. Jag undrar var han skulle säga om jag föreslog det på riktigt? För när jag satt där med moster min och sa det jag sa insåg jag att jag ju faktiskt menar det. Att jag verkligen skulle vilja bo i detta land en tid. Språket skulle då kunna bli mitt på riktigt och jag skulle få en ovärdelig insyn i det finska sättet att leva. Jag undrar om jag skulle finna det jag söker och om hålet jag bär på skulle fyllas? Skulle jag få en annan förståelse för det finska sättet att vara? En förståelse som inte går att läsa sig till utan som uppstår i samvaron människor emellan. Frågorna är många. Den viktigaste av dem alla är om jag kommer kunna lämna dem obesvarade. 

Dagarna här på byn passerar märkbart obekymrat. Vi sover, äter, fikar, handlar, saunar, solar, leker och plockar bär. Jag var orolig för att det skulle bli långsamt men nu har fem dagar gått utan minsta rastlöshet. Det är väl helt enkelt så att livet är obekymrat i sin grundkonstruktion. Det är vi och våra föreställningar om livet som krånglar till det. 

Höstplanering...

I början av augusti insåg jag med ett visst mått av fasa att höstens kurs i finska på Finlandsinstitutet börjar snart. Idag är det bara en vecka kvar. Jag har inte fått någon kursinbjudan ännu. Den brukar i och för sig inte dimpa ner på hallmattan förrän en vecka innan kursstart så än kan det hända grejer. Min fasa bestod av att jag insåg att min höst blir allt för fullspäckad om jag inkludera en språkkurs. Det händer helt enkelt för mycket i livet just nu för att jag ska kunna, orka och vilja läsa finska. Det jag dock känner ännu större fasa inför är att ta en paus i språkinlärningen. Jag är väldigt rädd för att förlora all den kunskap jag med blod, svett och tårar skrapat ihop under åren. Så den eviga frågan återstår, hur gör jag för att hålla finskan vid liv?

Vad det praktiska svaret på frågan än blir vet jag att det innehåller ordet ansträngning. Det krävs ansträngning från mitt håll för att jag inte ska tappa mina kunskaper i det finska språket. Jag hoppas att jag, trots det initiala motståndet, tar mig an den utmaningen, igen. Kruxet är att det nästan krävs större ansträngning av mig om jag inte går en kurs. Under en kurs blir jag tvungen att anstränga mig. Jag kan ju lägga ansträngningsnivån ganska lågt men språkinlärningen fortskrider trots allt. Jag kan strunta i läxorna men om jag dyker upp på lektionerna får jag lite nytt till mig varje gång. Om jag inte går en kurs och ska försöka hålla igång finskan måste jag själv ta initiativ varje gång jag sätter mig med en bok, lyssnar på ett radioprogram eller möter upp min vapendragare. Det blir tuffare. Därför hoppas jag innerligt att min vapendragare också kan tänka sig att göra ett kursuppehåll den här hösten. Då är chansen större att hon vill ses regelbundet och öva finska tillsammans. Att vara två är så mycket lättare än att vara själv.

Jag hoppas på den lösningen ett tag till och skjuter på så vis upp det jobbiga beslutet om hur jag ska hålla finskan vid liv den här terminen. Under tiden förbereder jag för min och min mans flytt och kör hårt med mitt rehabprogram inför min jobbstart i oktober.