Finland på TV

Är det jag som överreagerar eller har Finland börjat synas mer i svensk TV? På kort tid har jag lagt märke till två program som för lite finskhet in i det svenska vardagsrummet. Ett av programmen är i och för sig finlandssvenskt, det heter "Underlandet Kanada" och visas på SVT.

Det är ett reseprogram där vi får följa ett Finlandssvenskt par på en längre resa genom Kanada. Jag har bara sett ett avsnitt ännu. Programmet i sig är väl ingen superhit, det är ett häftigt land de besöker men upplägget och filmningen känns mest som en videodagbok. Min behållning blir att lyssna på den Finlandssvenska dialekten. Den får mig att känna mig som hemma. Jag har dock förstått på mer insatta människor att det är stor skillnad på den Finlandssvenska dialekten och på finnar som pratar svenska med finsk brytning. Att höra denna skillnad är nu något jag febrilt tränar på. Än så länge har jag bara upptäckt att Finlandssvenska låter mer korrekt, vilket inte är så konstigt eftersom svenska är deras modersmål. Övning ger färdighet!

Det andra programmet går även det på SVT och heter "en svensk sommar i Finland". I det programmet bjuder programledaren in två svenskar eller två norrmän till en helg i Finland. Syftet är att grannarna ska få lära känna Finland bättre och se om deras fördomar om landet och finnarna stämmer. Jag har inte hunnit se ett helt avsnitt ännu men det verkar som ett kul upplägg. Jag hoppas få lära mig mer om kära Suomi genom att titta på detta program.

Att Finland syns och hörs i de svenska medierna uppskattas så klart av mig och säkert av många andra också. Jag upplever att svenskars kunskap om Finland är knapphändig. Detta baserar jag bland annat på det faktum att min egen kunskap om mitt egentliga hemland har varit knapphändig. Det är som om det inte finns något intresse för vår granne i öst. Jag misstänker dock att detta sakta håller på att förändras då jag läser allt mer om Finland och deras sätt att göra saker på i svenska medier. Ta t.ex. den finska skolan som ett exempel, den höjs ju till skyarna här i Sverige.  Är det kanske så att det finska blivit mer populärt? Mer intressant? Att vara Sverigefinne kanske bli hippt inom en snar framtid? Istället för att vara en cool hipster på Söder i Stockholm blir det inne att bryta på finska, bada bastu varje dag och måla sig med blå ögonskugga. För ni vet väl att alla finska kvinnor använder blå ögonskugga? Inte? Lyssna då på det här: Luomiväri

En finsk studentfest

Mitt senaste besök i den finska huvudstaden gjordes med huvudsyftet att besök mitt kusinbarns studentfest. Jag och min finska mamma gjorde det till en mor-dotter-helg. Vi flög dit, bodde på hotell, träffade släktingar och åt gott. Jag tog så klart tillfället i akt och pratade så mycket finska som jag vågade. Vilket blev en hel del faktiskt. Det lät säkert helt tokigt men jag verkade göra mig hyfsat förstådd. Självklart trädde min kära mamma in och räddade kommunikationen vid flertalet tillfällen. 

Något som jag behöver utforska mer för att förstå är det finska skolsystemet. Jag önskar det fanns ett lättbegripligt flödesschema som kunde upplysa mig i ämnet. Att mitt kusinbarn kunde ta studenten i december är förbryllande men inte helt ologiskt. Att hon däremot gjorde klart sina examensprov i september och sedan inte gått i skolan fram till studentdagen är svårare att hänga med på. En vacker dag kanske jag får tag på en pedagogisk person som kan lägga fram en tydlig bild av systemet. Kanske en fråga för nästa termins lärare i finska, vem det nu blir. 

Den finska studenten innehåller i alla fall flera igenkännande faktorer. Studentbal, balklänning, fotografering, rosor, dyra presenter, inbjuden släkt på eftermiddagen och ungdomsfest på kvällen. Det som däremot var nytt för min del var uppvisandet av skolbetygen. Diplomet och betygsdokumentet skickades runt bland gästerna för fri beskådan. För studenten i fokus var detta endast ett nöje då betygen höll hög klass. När jag frågade om fenomenet var vanligt förekommande fick jag ett jakande svar. Samtidigt som det erkändes att den här delen av firandet kunde bidraga med en obekväm stämning för de studenter som lyckats mindre bra med sina studier. Jag kände genast att jag var tacksam att denna tradition inte hade ingått i mitt eget studentfirande för 17 år sedan. 

Efter firandets alla obligatoriska delar fick studenten dra sig tillbaka till källarplanet och sina vänners fest. Vi andra fortsatte att konversera på övervåningen och gick hem lagom till att ungdomarnas fest drog igång på riktigt. På vägen hem slog det mig att trots att jag pratat och umgåtts en hel del med ungdomarna på festen så är jag ofrånkomligt vuxen.