Ursprungets urvalsprocess

Under ett avsnitt av SVT's Ei saa peittää blev jag nyligen påmind om en av mina finska fascinationer under 90-talet. En av få finska fascinationer under mina yngre år. Det var albumet In stereo av gruppen Bomfunk MC's 1999. Jag fastnade framför allt för 2-3 av låtarna på albumet och lyssnade på dem om och om igen. Jag minns även att jag såg videon till huvudspåret "Freestyler" flera gånger och tyckte att den var så cool. 

Jag har funderat på varför jag föll för det här albumet, då det inte var den typen av musik jag lyssnade på annars. Mina andra stora favoriter runt den här tiden var bl.a. Michael Jackson och George Michael. Det har slagit mig att det här var den första gruppen jag var ensam om att gilla i min umgängeskrets. Jag misstänker att det var något i det som tilltalade mig. Det var ett sätt att urskilja mig lite från gruppen utan att sticka ut för mycket. Jag minns även att gruppens finska ursprung hörde till det som tilltalade mig. Det blev något som fick mig att lägga märke till dem och något som väckte en känsla av samhörighet. Jag minns inte att jag reflekterade över det på något djupare plan då. Livet var helt enkelt fullt av så mycket annat som behövde mer plats än ett utforskande av mitt ursprung. Ändå var det just mitt ursprung som fick mig att ta till mig det här albumet. 

När nästa skiva kom 2002 hade jag hunnit glömma min fascination och fortsatte hålla mig till mer mainstream musik. Bomfunk MC's är den enda finska fascinationen jag än så länge kan minnas från mina yngre år. Att jag var finne var inte något jag alls kan minnas mig framhäva. Om det var ett medvetet val eller inte vet jag ej. Jo just det, min fascination för muminmuggar startade nog ungefär kring samma tid som jag lyssnade på Bomfunk MC's. Det är en fascination som har hållit i sig ända sedan dess. Detta kära ämne får jag lov att återkomma till i ett separat blogginlägg. Ett långt sådant :-) 

En kort stunds samhörighet

Jag är miljöombud på mitt jobb. Ett stolt sådant. Idag hade vi miljömöte med alla förvaltningens ombud. Jag satt bredvid Pirjo. Hon är en sprallig och glad dam som inte har svårt att ta plats. Vi har setts på gemensamma möten ett tag nu och jag lade så klart märke till hennes finska brytning redan på första mötet. Sedan dess har jag så gärna velat fråga: Onko sinä suomalainen? Är du finsk? Men det har inte funnits tillfälle, förrän idag. Vi gick gemensamt ut i köket för att hämta vatten och då tog jag mod till mig och sa mina tre väl förberedda ord. Hon svarade glatt: On, olen savulainen! Jag förklarade sedan, på svenska, att jag läser finska och att det är svårt. Hon frågade om mina föräldrar inte sjungit finska barnvisor för mig som barn, för det hade minsann hon gjort för sina. Nej, sa jag och drog min vanliga bortförklaring om hur det var "fult" att vara finne på 70-talet och vad lite man visste om fördelarna med tvåspråkighet. Hon, som de flesta andra, godtog förklaringen och sa sig känna till flera finnar som valt att inte lära sina barn sitt modersmål. 

Därefter brakade mötet igång och punkterna på miljöagendan betades av i rask takt. När jag satt där under mötets gång med Pirjo vid min sida kände jag hur min samhörighet med henne växte. Hon är egentligen den i gruppen som är mest olik mig, äldre och bullrig. Övriga gruppmedlemmar delar min svenskar bakgrund och uppväxt. Trots det blev det hon och jag. Jag märkte hur jag lyssnade mer noggrant på det hon sa och skrattade mer hjärtligt åt hennes skämt. Det var vi två finnar bland ett gäng svennar. 

Pirjo visade inga tecken på att känna någon större samhörighet med mig än med någon annan i rummet. Hennes finskhet är så stark och självklar. Den står på egna ben. Min kommer behöver stödhjul ett bra tag till. 

Så kan min längtan efter en finsk tillhörighet te sig en vanlig måndag i november.