Finskt blod svenskt hjärta

 Här om dagen behövde jag invänta en tandläkartid på stan. Det var tidigt och inga butiker var öppna. Bibblan var inte öppen heller men det gick att komma in i foajén och fram till en av datorerna där man registrerar lån. I foajén fanns det en hylla med böcker, och böckerna gick att låna i hela fyra månader. Jag började kika och blev förvånad när jag hittade flera böcker som jag gärna ville läsa. När jag tittade på de sista titlarna hoppade det till i bröstet. Där stod en bok som hette "Finskt blod svenskt hjärta". 

Det visade sig vara en avhandling om sverigefinskhet. Jag är förvånad att jag inte svimmade av lycka där och då. Författaren är Kai Latvalehto. Han spelar en av huvudrollerna i dokumentären från 2013, Ingen riktig finne. När jag gjorde en sökning i mina äldre blogginlägg borde jag ha svimmat igen, denna gången av skam. Jag har inte nämnt den filmen en enda gång. 

När jag läste förordet i "Finskt blod svenskt hjärta" av Kristian Borg, blev jag varm. Att hitta människor som förstår gör mig alltid varm. Varm av tacksamhet, varm av känslan av att komma hem. Jag har inte hunnit så långt i boken ännu, men det är ju ingen fara, jag har ju fyra månader på mig. Den är baserad på ett tjugotal djupintervjuer med sverigefinnar, och jag ser verkligen fram emot att ta del av deras upplevelser av sin sverigefinskhet, och Kais analyser av dem. 

Så tillbaka till dokumentären "Ingen riktig finne". Den handlar om Kai och hans pappa. Deras familj flyttade till Sverige och de bodde där när Kai var åtta till tretton år. Vi får ser vad de åren gjorde med Kai och hur det blev att flytta tillbaka till Finland. Kai och pappan gör en resa till Sverige för att besöka ställen och platser de minns. Det är en känslofylld och fin berättelse, och som sverigefinne är det lätt att känna igen sig i mycket. 

När jag blev sjuk i hjärnblödning 2015 fick jag "Ingen riktig finne" och en till dokumentär av en god vän med smak. Dessa två filmer kommer aldrig lämna min ägo då jag gärna ser om dem med några års mellanrum. Den andra heter "Den nakna mannen" eller "Miesten vuoro", vilket betyder "Männens tur". Den är också gripande och känslosam och mycket sevärd. 

Identitetsreklam

Stoltheten över mitt ursprung har växt sig allt starkare under de senaste åren. Det växer fortfarande och jag undrar ibland om det får mig att blir lite too much. Jag får ofta ett behov av och en impuls att berätta för folk att jag är Sverigefinne. Jag har märkt att jag bakar in det i konversationer så fort det ges ett smidigt tillfälle. Jag vill liksom att folk ska veta att jag har finsk bakgrund. Som om mitt namn inte signalerar det tillräckligt tydligt! 

Det här signalbehovet fick blev rejält tillfredsställt i sommar. Via Facebook hittade jag nämligen den ultimata tröjan. Det krävdes ungefär 1/2 sekunds eftertanke innan jag bestämt mig för att beställa inte en utan två tröjor. En lång och en kortärmad. Så jag kan gå runt och signalera året om! 

Och ja, det är en muminmugg som syns i bakgrunden. Vad annars? ;-)

Teknikens språkliga under

I mitt sökande efter andra Sverigefinnar att knyta an till har instagram varit en oväntat bra mötesplats. Det började med att jag via Facebook hittade instakontot som heter Stolt Sverigefinne. Ett konto som administreras av en ung Sverigefinne i taget som visar bilder ur sitt liv. Ett kul och givande initiativ! Under en vecka i sommar höll en kille som heter Dennis Barvsten i kontot. En klok kille som skrev många tänkvärda inlägg. Via honom hittade jag ytterligare ett kul konto att följa (se bilderna). Under sommaren har kontoinnehavaren hållit i en liten kurs i finska. Vissa dagar kan jag alla orden i bilden och vissa inte ett enda. Vilket som så är det ett kul sätt att ta till sig lite nya finska ord. Nu återstår det att se om det fortsatt är ett konto för mig när spårkkursen är över. 

Att få kontakt med andra Sverigefinnar är betydelsefullt för min egen identitetsutveckling. Att höra andra berätta om liknande bakgrund och sin strävan efter att behålla det finska peppar mig att fortsätta min kamp. För det är en kamp att behålla och utveckla något som hör ett annat land till än det du bor i. Det svenska tar så lätt över. 

Kärt barn har många namn

Jag rensade nyligen bland mina anteckningar på mobilen och hittade då listan på de bloggnamn jag övervägde när jag skapade den här bloggen. När jag läste igenom dem insåg jag att jag inte har förklarat hur namnet på min blogg kom till.

Listan på namnkandidater är inte lång. Den innehåller fyra förslag varav två blev godkända. 

1. Searching for Kummitus.
2. Hur blir jag en riktig Sverigefinne?
3. Lost in Norden.
4. Finland i mitt hjärta och Sverige i min hand.

När jag tittar på listan inser jag att de två namn som inte blev valda uttrycker andemeningen med bloggen. Jag tycker de var för rakt på sak och jag ville ha ett namn som gick att tolka på lite olika sätt. Förslag nummer två är en av de bakomliggande frågorna som driver mig i mitt skrivande och i mitt intresse av det finska. Förslag nummer fyra uttrycker hur mycket Finland faktiskt betyder för mig. Sverige är landet i min hand, landet jag lever i och där min fysiska tillhörighet finns. Finland är landet i mitt hjärta, landet jag längtar till och känner en känslomässig tillhörighet till.

Varför jag fick till två namn som anspelar på filmtitlar vet jag inte med säkerhet. Jag lät mina associationsbanor spinna iväg och då dök de namnen upp. Jag tror att orden searching och translation påminde om mitt letande efter en identitet och min inlärningskamp med det finska språket. Jag känner mig verkligen "lost in translation" ibland och även lost rent geografiskt. Därför blev det Lost så in i Norden.

Mitt letande efter den finska delen av min identitet känns ibland som att leta efter ett spöke. Finns den eller inte? Inbillar jag mig att den finns? Kummitus betyder just spöke. Sen finns det även en viktig poäng med att jag valde just ordet kummitus. Det är nämligen mitt favoritord på finska. Inte för dess betydelse utan för hur ordet låter när det uttalas på korrekt finska. Det låter mjukt och runt.

Jag tycker mitt bloggnamn uttrycker både det letande och den förvirring jag upplever i mitt liv. Samtidigt uttrycker den en längtan efter och en tillhörighet till två länder som jag uppskattar att jag har i mitt liv. Jag är helt enkelt nöjd med namnet och hoppas att min förklaring har bringat lite klarhet i frågan. 

Finland på TV

Är det jag som överreagerar eller har Finland börjat synas mer i svensk TV? På kort tid har jag lagt märke till två program som för lite finskhet in i det svenska vardagsrummet. Ett av programmen är i och för sig finlandssvenskt, det heter "Underlandet Kanada" och visas på SVT.

Det är ett reseprogram där vi får följa ett Finlandssvenskt par på en längre resa genom Kanada. Jag har bara sett ett avsnitt ännu. Programmet i sig är väl ingen superhit, det är ett häftigt land de besöker men upplägget och filmningen känns mest som en videodagbok. Min behållning blir att lyssna på den Finlandssvenska dialekten. Den får mig att känna mig som hemma. Jag har dock förstått på mer insatta människor att det är stor skillnad på den Finlandssvenska dialekten och på finnar som pratar svenska med finsk brytning. Att höra denna skillnad är nu något jag febrilt tränar på. Än så länge har jag bara upptäckt att Finlandssvenska låter mer korrekt, vilket inte är så konstigt eftersom svenska är deras modersmål. Övning ger färdighet!

Det andra programmet går även det på SVT och heter "en svensk sommar i Finland". I det programmet bjuder programledaren in två svenskar eller två norrmän till en helg i Finland. Syftet är att grannarna ska få lära känna Finland bättre och se om deras fördomar om landet och finnarna stämmer. Jag har inte hunnit se ett helt avsnitt ännu men det verkar som ett kul upplägg. Jag hoppas få lära mig mer om kära Suomi genom att titta på detta program.

Att Finland syns och hörs i de svenska medierna uppskattas så klart av mig och säkert av många andra också. Jag upplever att svenskars kunskap om Finland är knapphändig. Detta baserar jag bland annat på det faktum att min egen kunskap om mitt egentliga hemland har varit knapphändig. Det är som om det inte finns något intresse för vår granne i öst. Jag misstänker dock att detta sakta håller på att förändras då jag läser allt mer om Finland och deras sätt att göra saker på i svenska medier. Ta t.ex. den finska skolan som ett exempel, den höjs ju till skyarna här i Sverige.  Är det kanske så att det finska blivit mer populärt? Mer intressant? Att vara Sverigefinne kanske bli hippt inom en snar framtid? Istället för att vara en cool hipster på Söder i Stockholm blir det inne att bryta på finska, bada bastu varje dag och måla sig med blå ögonskugga. För ni vet väl att alla finska kvinnor använder blå ögonskugga? Inte? Lyssna då på det här: Luomiväri

På väg hemåt hemifrån

För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en Sverigefinne sa något som hakade fast i mig. Jag minns inte vilket program det var eller vad det handlade om men det har mindre betydelse. Så här sa hon:

"Sverigefinländaren är som lyckligast på båten. På väg hemåt hemifrån. Man är hemma i två kulturer".

Det där uttrycket, på väg hemåt hemifrån, lät så fint. Trots att jag är uppvuxen i Sverige, har svenska som modersmål och har levt här större delen av mitt liv kan jag förstå vad hon menar. Jag både lämnar ett hem och kommer hem när jag åker mellan Finland och Sverige. Mitt svenska hem är så klart grundbulten i min tillvaro. Det är i Sverige jag kommer fortsätta leva mitt liv. Sverige är hemma även om jag känner en stark tillhörighet i Finland också.

Det finns dock något som saknas i mitt svenska hem. Något som har med mitt finska ursprung att göra. Det som saknas är en känsla. En känsla av självklarhet. En tydlig känsla av att veta vem jag är och vart jag hör till. Även om Sverige är hemma så är det inte hemma till 100% och även om Finland känns bekant och trevligt så är det inte 100% bekant.

Jag tror helt enkelt att det har med min lott som Sverigefinne att göra. Att jag aldrig kommer vara helt svensk eller helt finsk utan något där i mellan. För att känslan av att något saknas ska försvinna behöver jag hitta min identitet i det Sverigefinska. För om jag försöker sträva efter att bli svensk eller finsk får jag nog försöka förgäves. Det är kanske så att det till lotten som Sverigefinne hör att känna sig splittrad. Även om jag så småningom landar i en Sverigefinsk identitet får jag kanske leva med känslan av att något saknas. Det osjälvklara i att vara Sverigefinne får bli min självklarhet.

Från de djupa funderingarna flyttar vi oss till något mer ytligt. Ett litet dilemma i letandet efter min identitet är vilken flagga, förutom den svenska, som ska få pryda min och min mans fritidshus. Jag har alltid tänkt att det är självklart att vi ska ha en svensk och en finsk flagga men så dök den här flaggan upp helt plötsligt:

Om jag nu ska sträva efter att känna mig som en Sverigefinne är det den här flaggan som representerar mig. Sverigefinländarnas flagga. Jag tycker den är fin men det är något sorgligt med att inte ha en finsk flagga som jag tänkt mig från början. Det här är ett beslut som behöver mogna till sig hos mig. Under tiden får fritidshuset klara sig utan flagga. Jag återkommer i frågan. 

Mina finska vänner! Var är ni?

Sverige är fullt av Sverigefinnar. Vi är landets största minoritet då cirka 440 000 människor i Sverige har finsk bakgrund. Vi har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av oss använder det finska språket. Den halvan längtar jag efter att tillhöra.

Så om det nu finns så många av oss, hur kommer det sig att jag känner så få Sverigefinnar? Under hela min skolgång kan jag inte minnas att jag haft en enda klasskamrat med finländsk bakgrund. Eller var det kanske så att jag inte såg dem? Att mitt finska ursprung inte var så viktigt då. Men jag minns ingen annan med ett finskt klingande namn. Och det borde jag minnas eftersom mitt eget namn alltid har stuckit ut på alla klasslistor. Det känns konstigt, att jag inte sprungit på någon annan Sverigefinne under hela skoltiden. Jo, det fanns en tjej i en parallellklass under högstadiet. Hon ansågs som konstig, tog lite för mycket plats och ingen som jag kunde identifiera mig med. 

Under de tidiga skolåren ville jag vara som alla andra och la därför ingen betoning på mitt ursprung. Som ung vuxen hade jag fullt upp med att utbilda mig, bo utomlands och skapa goda relationer. När jag bodde utomlands blev min identitet som svensk urstark, det finska fanns inte där ännu. Så kanske är det därför jag har så få finska vänner, jag har helt enkelt inte letat efter dem förrän nu.

Jag minns att jag träffade en Sverigefinne på min förra arbetsplats. Hon var i min ålder och förbannat trevlig. Jag såg fram emot att knyta an till henne. Jag hade precis börjat lära mig finska då och såg framför mig hur jag skulle lära mig kul fraser som jag skulle säga till henne när vi sprang på varandra i korridorerna. Fraser som skulle bli våra och ingen annan skulle förstå. Förutom chefen då, som också var Sverigefinne men inte riktigt lika förbannat trevlig. Så blev hon gravid, flyttade till sin hemstad och vår kompissaga var över... 

Ska jag fortsätta att vänta på att slumpartat träffa andra Sverigefinnar genom jobb eller andra sammanhang? Eller ska jag hitta sammanhang där det är mer troligt att jag träffar andra som mig? För jag inser när jag skriver denna text att jag vill träffa dem. Jag vill framför allt träffa Sverigefinnar i min egen ålder, som är andra generationens invandrare och som också funderar över sin identitet. Så vi kan fundera tillsammans. Men finns de verkligen i ett specifikt sammanhang? Går dem att hitta? Kan jag efterlysa dem? Ja, kanske. För att inte överhopa min trötta hjärna börjar jag med att "likea" några sidor och grupper på facebook och ser vart det leder. Då skickar jag ju åtminstone signaler om att jag är intresserad av ämnet och visar att jag finns. Här är några sidor/grupper som jag likeat hittills: Finland, Kirkkonummi, Tervola, Finlands institutet, Tämän päivän ruotsinsuomalainen (dagens Sverigefinne).

Kom igen alla Sverigefinnar! Var är ni?

Sverigefinländarnas dag

Idag har jag lärt mig något nytt. Det är min nya identitets dag. Sverigefinländarnas dag. Det verkar vara ett relativt nytt fenomen och behöver därför så mycket uppmärksamhet som det bara kan få. 

Jag har så klart ingen aning hur man firar dagen men tänker att det säkert är upp till varje enskild Sverigefinne. Eftersom jag överrumplades av denna högtid i morse har jag missat alla festförberedelserna. Men var säker på att en notis med påminnelse läggs in i den smarta telefonen och nästa år så här dags smäller det :-) 

Det jag har gjort idag är ett test på hur Sverigefinländsk jag är. Och resultatet blev klockrent, nyvaknad. 

Testet kan du göra på Sisuradios hemsida. Glad Sverigefinländsk dag! 

Naturligt finsk

I november träffade jag en Sverigefinne som har pratat både finska och svenska sedan barnsben. Han kallar sig dock inte Sverigefinne utan svensk. Det slog mig under vårt samtal att hans finska tillhörighet är så självklar, delvis tackvare språket, att han inte har något behov av att kalla sig Sverigefinne. Jag blev avundsjuk. Och jag blev ännu mer avundsjuk när hans mamma gick förbi och sa några finska ord, så där i förbifarten. Det var så självklart och naturligt. Kommer min finska någonsin bli så där självklar och naturlig?

I början av december hade vi avslutning på höstterminens kurs. Det var knytkalas och det bjöds på mycket gott. Några hade skrivit små berättelser om ett julminne och vi sjöng Sankta Lucia på finska. Nu har det varit uppehåll sedan dess och vecka 6 kickar det igång igen. Och jag kommer ha beslutsångest in i det sista. Någon form av förändring behöver ske den här terminen, jag är bara inte säker på vad som behöver förändras. Mitt engagemang? Min ansträngning? Studieformen? Jag har försökt att inte stressa fram ett beslut utan låtit tiden ha sin gång och se vad som känns rätt när det är dags. 

Till saken hör av vi är några i klassen som framfört viss kritik mot den lärobok vi använder. Lärare Pilvi har tagit emot det bra och föreslagit förändringar som förhoppningsvis ska tillfredsställa både de som hatar och älskar boken. Utifrån det känner jag en viss förpliktelse att ge kursen en ny chans. Det är två veckor kvar till kursstart och det återstår att se om jag tar mig dit. 

Samkönade äktenskap & årets Sverigefinne!

En hektisk kväll för en Finlandsnörd! Mycket att fira och glädjas över. Självklart kan beslutet om att tillåta samkönade äktenskap i Finland inte gå utan kommentar på min lilla blogg. Finland må vara bra på mycket men det här med att se efter sina minioriteter är inte deras styrka. Landets invandrarpolitik vågar jag inte ens gå in på för då blir jag så upprörd att jag inte kommer kunna somna på flera timmar. 

Jag är fantastiskt stolt över mitt ursprung och jag försvarar Finland i de flesta lägen. Jag är lättad över att jag nu även kan försvara mitt modersland inför HBTQvärlden. 

Och så den lite mindre nyheten att årets Sverigefinne utsågs ikväll. Det blev författaren Asko Sahlgren. Jag har inte läst något som han skrivit och om hans medfinalist Janne Westerlund hade vunnit hade jag kunnat relatera mer. Så då återstår bara ett stort grattis till Asko! 

Jag ser fram emot fler glädjande finska nyheter som kan värma mitt tillhörighetstrånande hjärta. God natt! 

Vad är det jag söker?

Jag har tidigare bott i ett Östeuropeiskt land i cirka fem år. Under den tiden märkte jag att min svenskhet blev viktig. Var jag kom ifrån var viktigt och att hålla fast vid det som var svenskt i mitt liv var viktigt. Jag ansträngde mig för att behålla svensk mat och svenska traditioner i mitt liv. Jag har hört att det är ett vanligt fenomen för människor som bosätter sig utomlands. Det är också lätt att förstå att det skapar trygghet och identitet att hålla fast vid vissa saker från sitt ursprung. Jag misstänker dock att jag hade ytterligare ett syfte med att hålla fast i min svenskhet. Ett syfte som jag ser går igen i min nuvarande strävan efter att bli Sverigefinne. 

Jag har varit tillbaka i Sverige i sex år nu. Min först tid tillbaka i Sverige fylldes av en stark känsla av att vara som alla andra. En svensk i mängden av alla andra svenskar. Det tog 1,5 år innan tankarna på att flytta utomlands igen la sig. Jag ville desperat bort från känslan att vara som alla andra! Tryggheten och karriärsmöjligheterna tog dock kommandot över mitt förnuft och jag blev kvar i Sverige. 

Så här sitter jag nu och känner så väl igen känslan av och längtan efter att vara annorlunda. Jag har, ända sedan jag började plugga finska hösten 2010, trott att jag gör det som en del av sökandet efter mina finska rötter. Men tänk om det är så att jag gör det för att vara annorlunda? För att inte vara så tråkigt svensk. Gör det min strävan bättre eller sämre, finare eller fulare? Är det inte väldigt svenskt att tänka att det är fult att vilja vara annorlunda? 

Det är helt enkelt kul att vara lite (lagom) annorlunda, jag vill ju för Guds skull inte vara konstig ;-) och finnar är ju lite så där lagom konstiga. Mitt uppe i mitt finskletande märker jag att jag även är väldigt svensk, då ordet lagom gärna tar sig in lite här och var. Och det är väl just därför jag strävar efter att vara just Sverigefinne, både det svenska och det finska måste ges plats för att jag ska vara sann mot mig själv. 

Så det är väl helt enkelt så att jag gör det här av två anledningar: 1. För att hitta och utveckla min identitet 2. För att få känna mig lite annorlunda. 

Oktober i Helsinki

För två veckor sedan besökte jag Helsinki med min man och mina svärföräldrar. Resan var en bröllopspresent från dem till oss. En wannabe Sverigefinne som jag kunde inte vara mer nöjd! Jag uppskattar varenda tillfälle jag får till att utforska det Finska. Innan avfärd fick vi tips på saker att se och göra av en vän som är Finlandssvensk, på riktigt, ingen wannabe där inte. Här kommer några smakprov på vad staden har att erbjuda:

 

Varför gör jag det här?

Jag har valt att starta den här bloggen på grund av att jag vill kunna förstå restaurangmenyer som den på bilden. Jag vill förstå det språk som skulle ha varit mitt modersmål, förstå de människor som skulle ha varit mina landsmän och jag vill framför allt förstå vad mitt finska ursprung gör med min identitet. Vem är jag? Vad är jag? Svensk, finsk eller Sverigefinne? Vem eller vad avgör vad jag är?
Frågorna är många och fler lär de bli. Följ med mig på min resa och se om jag lyckas komma fram till vem jag är :-)