Naturligt finsk

I november träffade jag en Sverigefinne som har pratat både finska och svenska sedan barnsben. Han kallar sig dock inte Sverigefinne utan svensk. Det slog mig under vårt samtal att hans finska tillhörighet är så självklar, delvis tackvare språket, att han inte har något behov av att kalla sig Sverigefinne. Jag blev avundsjuk. Och jag blev ännu mer avundsjuk när hans mamma gick förbi och sa några finska ord, så där i förbifarten. Det var så självklart och naturligt. Kommer min finska någonsin bli så där självklar och naturlig?

I början av december hade vi avslutning på höstterminens kurs. Det var knytkalas och det bjöds på mycket gott. Några hade skrivit små berättelser om ett julminne och vi sjöng Sankta Lucia på finska. Nu har det varit uppehåll sedan dess och vecka 6 kickar det igång igen. Och jag kommer ha beslutsångest in i det sista. Någon form av förändring behöver ske den här terminen, jag är bara inte säker på vad som behöver förändras. Mitt engagemang? Min ansträngning? Studieformen? Jag har försökt att inte stressa fram ett beslut utan låtit tiden ha sin gång och se vad som känns rätt när det är dags. 

Till saken hör av vi är några i klassen som framfört viss kritik mot den lärobok vi använder. Lärare Pilvi har tagit emot det bra och föreslagit förändringar som förhoppningsvis ska tillfredsställa både de som hatar och älskar boken. Utifrån det känner jag en viss förpliktelse att ge kursen en ny chans. Det är två veckor kvar till kursstart och det återstår att se om jag tar mig dit.