Krigen och tystnaden

 Under min första studievecka på Hanasaari, 2013, träffade jag Pia. Jag minns att jag trivdes i hennes sällskap, och att hon ofta ritade i sin anteckningsbok. 

Genom åren som har passerat sedan dess har jag sett Pias namn uppges som illustratör i någon tidning här och där. Det har gjort mig glad varje gång, men inte så tokglad som jag blev när jag öppnade Lokatten här om veckan. Lokatten är Föreningen Skrivare i Hälsinglands medlemsblad som utkommer fyra gånger per år. Jag börjar misstänka att ordförande Leif har en vurm eller en koppling till Suomi, kanske både och. Då det är andra gången han recenserar en bok om Suomi under min korta medlemstid. Och denna gången är det en bok skriven och illustrerad av Pia! Jag nästan faller av stolen i chock över att jag ska upptäcka detta genom våra lilla förening och inte genom något större forum. Jag kastar mig över mobilen för att kolla om boken finns på mitt lokala bibliotek. Det gör den! 

Det är en halvtimme kvar tills bibblan stänger, och det tar mig 25 minuter att gå dit. Att jag är svettig när jag kommer fram är en underdrift. Jag frågar efter hylla Hci, får den utpekad och börjar leta. Ingen Karelen-bok dyker upp! Jag hämtar hjälp. Bibliotekarien är mer noggrann i sin genomgång och hittar den snart. Yes, lördagskvällsunderhållningen är fixad! 

Karelen! är en collagebok. Det innebär att texter och bilder är ihopklippta i ett underbart myller. Det går pilar hit och dit, och att läsa boken är som att åka berg- och dalbana. Det är smart, för känslan av en karusell gör läsupplevelsen rolig trots det tunga ämnet. Ibland tappar jag bort mig i myllret, men saktar då in och läser sidan lite mer noga och hamnar på banan igen. Jag har aldrig tagit till mig så mycket kunskap om vinterkriget och fortsättningskriget på ett så lustfyllt sätt. 

Det är något visst med att läsa om Suomi och om människoöden som liknar min familjs. Jag har inga rötter i Karelen, eller i något av de andra områden som förlorades till Ryssland. Morfar och farfar stred i flera av krigen, och morfar fick granatsplitter i benet som han fick leva med i många år innan det opererades bort. Mor har berättat att han inte fick något stöd när han kom hem efter sista krigsslutet, det var bara att bita ihop och försörja familjen igen. 

I Karelen! berättar Pia om så kallad soldatslöjd. Föremål som soldaterna tillverkade av de material de kom över. Hennes fasters man slöjdade en fin lite näverask. Min farfar gjorde ett armband till farmor av konservburkar. 

Armbandet är smyckat med blad och texten "Muisto Ilmille Syväriltä 1942", på baksidan står det "Lasselta". Det betyder "minne till Ilmi från Syväri 1942", "från Lasse". Smycket är en av två saker jag har efter min farfar. Jag träffade aldrig vare sig honom eller morfar. 

Pias bok har gjort mig nyfiken på att få veta mer om min morfars tjänstgöring. Efter en snabb koll i facebook-gruppen "Släktforskning i Finland" får jag veta att det av Riksarkivet i Finland går att beställa så kallade stamkort. Det är ett dokument om tjänstgöringen, belöningar, bestraffningar, befordringar och orter personen stridit på. En beställning av morfars stamkort har gått iväg och nu pågår en två månaders väntetid på leverans. Om du vill veta mer om stamkort, eller beställa, gå in på kansallisarkisto.fi Välj svenska som språk, om du behöver, och klicka på tjänster. 

I Karelen! berättar Pia om sin pappas svårigheter att prata om krigen. Att hon knappt fick veta något eftersom det rådde en kompakt tystnad kring ämnet. Jag vet inte hur frispråkiga morfar och farfar var om sin tid i krig, men jag känner igen tystnaden. I mors familj har det hållits tyst om allt svårt i många många år. En tystnadskultur som spridit sig även till min generation. Tyvärr inget unikt för vare sig Pias eller min familj. Att inte kunna tala om det som gör ont verkar ha varit norm i generationer bakåt i tiden. 

Men Pia bryter tystnaden genom att skriva om den, och jag genom att ställa frågor till mor. Och bit för bit gör vi det svåra lite mindre svårt. 

Vad är sisu och har jag det?

Fenomenet sisu och att det är något som finnar i allmänhet besitter har vi hört talas om länge. När jag såg nedanstående bild på Facebook för ett tag sedan började jag fundera över detta begrepp. Vad är sisu? Har alla finnar det? Har jag det? Var kommer begreppet ifrån och varför känner vi alla till det?





















Efter en snabb googling hittade jag detta angående fenomenet sisu. 

Sisu betyder kampvilja, envis, uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, "jävlar anamma". Ordet fick internationell spridning under finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940) då Finland kämpade mot Sovjetunionen. Stalin och Röda armén med Sovjetunionens befolkning på 180 miljoner bakom sig stod mot Finlands armé med ett befolkningsunderlag på blott 3,5 miljoner. Trots denna stora övermakt blev Stalin förödmjukad av finnarna som stod emot i 105 dagar innan de tvingades sluta fred med Sovjetunionen. Det stupade cirka 8 ryssar på 1 finne.
Motståndskraften i den finska armén under vinterkriget är imponerande. Jag har full förståelse för att en sådan insats fått efterdyningar som märks även i vår tid. Innebär verkligen en historisk händelse att ett helt folk kan tillskrivas en och samma egenskap? Så klart inte. Däremot fungerar händelser som finska vinterkriget och motståndskraften finnarna visade som ett av många kitt som håller ett folk samman. Begreppet sisu får kittet som uppstod där, i slutet av 30-talet, att hålla även idag över 70 år senare. Det är häftigt.

Om jag tittar på min egen familj och släkt i Finland och framför allt då generationen över mig så ser jag en hel del sisu. En uthållighet som har hållit genom iskalla vintrar i Lappland, en barndom kantad av tragedier, alkoholism, fattigdom och hunger. Den sisun lever definitivt kvar i mor min. Hon är en kvinna som aldrig ger upp och som tar kommando över sin egen tillvaro. "Ska det bli gjort ska man göra det själv", skulle kunna vara hennes devis.

Om jag besitter de egenskaper som sisun innehåller är en knepigare fråga. Jag tror faktiskt den är knepig för hela min generation. De flesta av oss har ju inte upplevt de umbäranden som min mors generation i Finland gjorde. Umbäranden som framkallar sisu om man lyckas övervinna dem. Jag tänker dock att vi har ett motsvarande begrepp eller fenomen i svenskan, nämligen ordet maskrosbarn. Ett maskrosbarn är en människa som haft en tuff uppväxt men som ändå lyckas skapa sig ett gott liv. En maskros har ju förmågan att tränga upp genom asfalt och det har även dessa människor. De tränger sig upp och förbi den svåra starten i livet och blomstrar ändå. Jag har aldrig definierat mig som ett maskrosbarn även om jag varit med om en hel del utmaningar under min uppväxt. Jag har liksom alltid tänkt att det hade kunnat vara så mycket värre. Jag besitter nog ändå ett visst mått av sisu, annars hade jag inte varit där jag är idag men jag skulle nog inte säga att det är en av mina framstående egenskaper.

Sen är det väl säkert så att man kan besitta sisu utan att ha varit med om tuffa utmaningar och umbäranden. Jag föreställer mig att det är möjligt att få sisu av sina föräldrar under sin uppväxt om de har förmedlat såna förmågor. Vi behöver ju sisu i ganska vardagliga situationer ibland när livspusslet utmanar oss. Det känns som sisu är en ganska eftersträvansvärd egenskap, en egenskap som beundras. Som med de flesta egenskaper är det aldrig bra när det går till överdrift. Om en människa drivs av väldigt mycket sisu tänker jag mig att det kan innebära att den människan ofta befinner sig på en förhöjd stressnivå. Att alltid behöva visa sitt jävlar anamma och vara villig att kämpa måste ju rimligen innebära en påfrestning. En hög dos av sisu kan nog innebära en föreställning om att klara det mesta själv och det i sin tur kan göra det svårt att be om hjälp.

Sisu är helt enkelt ett spännande begrepp som har fler bottnar än vad jag trodde vid första anblick. Jag undrar om det finns fler sådana här finska uttryck som jag borde känna till och försöka förstå mig på?