Hjärngympa

Terminen är igång men det är inte min hjärna. Kvällens lektion inleddes på traditionellt sätt med att vi fick presentera oss för varandra. Min blev korthuggen och jag stakade mig fram. Känslan av att finskan är ett helt nytt fenomen för min hjärna infann sig. Jag misströstar dock inte. Nuförtiden är jag van vid min hjärnas villfarelser. Den tror så lite om sig själv och jag behöver ge den lite tid till att komma igång. 

Terminsstarten blev positiv. Ny lärare men framför allt ny LÄROBOK! Lättnaden är total. När det gäller boken alltså. Den förlorade läraren sörjs men boken behöver aldrig komma åter. Min låga motivation fick sig en livsviktig injektion. Med den nya boken finns det faktiskt en chans att jag tar mig igenom den här terminen också. När motivationen dippar ska jag tänka på att kursen är slut i slutet av april, det är snart, samt att en kurskamrat pendlar från Södertälje för att kunna gå kursen. Det är imponerande. 

Nu ska jag fira att jag klarat av första lektionen! Det är nästan att jag förtjänar en semla. 

Naturligt finsk

I november träffade jag en Sverigefinne som har pratat både finska och svenska sedan barnsben. Han kallar sig dock inte Sverigefinne utan svensk. Det slog mig under vårt samtal att hans finska tillhörighet är så självklar, delvis tackvare språket, att han inte har något behov av att kalla sig Sverigefinne. Jag blev avundsjuk. Och jag blev ännu mer avundsjuk när hans mamma gick förbi och sa några finska ord, så där i förbifarten. Det var så självklart och naturligt. Kommer min finska någonsin bli så där självklar och naturlig?

I början av december hade vi avslutning på höstterminens kurs. Det var knytkalas och det bjöds på mycket gott. Några hade skrivit små berättelser om ett julminne och vi sjöng Sankta Lucia på finska. Nu har det varit uppehåll sedan dess och vecka 6 kickar det igång igen. Och jag kommer ha beslutsångest in i det sista. Någon form av förändring behöver ske den här terminen, jag är bara inte säker på vad som behöver förändras. Mitt engagemang? Min ansträngning? Studieformen? Jag har försökt att inte stressa fram ett beslut utan låtit tiden ha sin gång och se vad som känns rätt när det är dags. 

Till saken hör av vi är några i klassen som framfört viss kritik mot den lärobok vi använder. Lärare Pilvi har tagit emot det bra och föreslagit förändringar som förhoppningsvis ska tillfredsställa både de som hatar och älskar boken. Utifrån det känner jag en viss förpliktelse att ge kursen en ny chans. Det är två veckor kvar till kursstart och det återstår att se om jag tar mig dit. 

Språkpaus

Terminens kurs i det finska språket närmar sig sitt slut. Tre lektioner återstår. Min känsla: lättnad. Hur mycket jag än älskar att lära mig finska så behöver min hjärna vila då och då. Och från finskan behöver jag vila ofta... Det är mitt egentliga förlorade modersmål och det kommer alltid finnas i mitt liv men det är svårt, riktigt svårt, oikea vaikea. Det innebär en viss grad av korvstoppning att gå en språkkurs och mot terminens slut infinner sig en uppenbar kväljande känsla. Den kommer aldrig få mig att kräkas, jag älskar finskan för mycket för det, men eftersmaken gör att jag måste tugga något annat ett tag. 

Under de där perioderna, när jag tillåter mig att tugga något annat, brukar jag ändå ha kvar en liten livlina. Ofta består den av finsk radio i lurarna på väg till jobbet eller ett avsnitt av Ei saa peittää på SVTplay. Jag tror på att alltid ha någon form av det finska språket i mitt liv. Att radio, TV och musik får ta över när jag lägger läroboken åt sidan känns viktigt. Jag är övertygad om att min inlärning fortskrider under de perioderna, att ny kunskap sakta sipprar in i min hjärna bara genom att lyssna till språket. 

Vad som sker nästa termin, kursens vara eller icke vara, vet jag ännu inte. Att jag kommer insupa finska på något sätt står klart men tillvägagångssättet är ännu inte bestämt. Kanske går jag en kurs, kanske tar jag privatlektioner, kanske tar jag en längre paus och låter radion och Spotifylistan bli mer regel än undantag. Den som läser får se...

Terminens deppigaste lektion

Ikväll gick jag till min kurs i finska, som vanligt. Det är min femte kurs. Jag har gått 2,5 terminer tidigare plus en sommarkurs under en intensivvecka i Helsinki. Jag har haft svårt att hitta en lärare i Stockholm med kvalitativ undervisning men nu har jag hittat fina Pilvi på Finlandsinstitutet. Jag trivs med henne och med mina kurskamrater men jag trivs definitivt INTE med boken. Kursboken är helt enkelt från helvetet. Så här ser helvetet ut...

Idag gick jag och boken i sådan klinch att jag på allvar funderar på att bränna upp fanskapet. Jag förstår inte hur kloka fina Pilvi kan tycka att den här boken är bättre än den här..

eller den här..

Suck, nu ska jag tycka synd om mig och min korvstoppade hjärna en stund. Sen, om några dagar, slår jag upp helvetet igen och gör min läxa som den duktiga flicka jag är.