Fyra år i himmelriket

Jag fick nyligen veta något om mina första år i livet som golvade mig totalt. Något som påverkade synen på mig själv och vem jag är starkt. För andra människor kan det låta fånigt, som en petitess men det är ju det som är så spännande med oss människor, att vi har så otroligt olika referensramar.

Min kära mor berättade, lite så där i förbigående, att hon pratade finska med mig under mina första fyra år. FYRA år! Det är ju en oändlighet i ett barns tillblivande och identitetsbyggande. När hon berättade det blev jag så chockad att jag inte fick för mig att ställa följdfrågor. Orden "fyra år" rungade i mina öron och tankar om deras betydelse för vem jag är började snurra i huvudet. Snurrandet gjorde att jag inte kunde få fram mina tankar i ord. Några månader senare, fråga mig inte varför det tog så lång tid, ställde jag frågorna som känns självklara. Svaren jag fick värmde mig ändå in i hjärteroten. Mor pratade alltså mestadels finska med mig de första fyra åren. Även hennes två bröder som bodde i samma stad gjorde det. Somrarna de åren spenderades i Finland och då fullkomligt badade jag i finska. Himmelriket har alltså funnits mitt liv! 

Mor minns det som att jag förstod allt som sades men att jag svarade mest på svenska men även lite på finska. Hon tror det hade att göra med att jag pratade svenska på förskolan. Mor pratade finska med mig på grund av den lyckliga omständighet att hon helt enkelt inte kunde svenska. När jag var ett år gammal klev mor upp från verkstadsgolvet till kontoret. Ett stort kliv i karriären men även i integrationsprocessen. På golvet hade hon klarat sig med endast finska men på kontoret var hon den enda finnen. Det blev alltså dags att lära sig svenska. Detta innebär att hon pratade endast finska med mig mitt första år i livet. Sedan tog sig svenskan in ju mer hon lärde sig och ju mer mitt tal utvecklades. När hon sedan tre år senare träffade en svensk man och lämnade bruksorten med alla finnarna bytte hon helt till svenska. För att lära sig språket ordentligt och för att inte göra mig annorlunda.

Nu förstår jag bättre varför finskan klingar så starkt i mig. Varför jag upplever att det är nåt som fattas mig. Finskan fanns i mitt liv i hela fyra år, på ett självklart sätt. Om något plockas bort uppstår ett tomrum. Mor trodde säkert att svenskan skulle fylla det tomrummet. Kanske är svenska och finska för olika för att kunna kompensera varandra. Kanske hade det kvittat vilket språk som var mitt ursprungliga modersmål, tomrummet hade uppstått ändå. Kanske är det bara finskan som kan fylla det tomrummet.

I all min sprickfärdiga stolthet över att vara Sverigefinne finns det små osäkra hörn. Får jag verkligen kalla mig finne när jag inte pratar finska? Hur finsk är jag egentligen när jag inte kan finska? Dessa små mörka hörn av osäkerhet har nu blivit lite mindre mörka. För det faktum att jag förstått och ofta lyssnat på finska under mina fyra första år gör att jag känner mig mer finsk. Att min rätt att kalla mig finne växt.

På bilden ser ni mig som fyraåring. Jag och mor har då nyligen flyttat från orten där finskan hade en mer naturlig del i mitt liv. En ort som tog emot många finnar på grund av en industri som sökte arbetskraft. Härifrån växte mitt avstånd till mitt finska ursprung tills jag som 30+are började leta efter det där som fanns då och som jag saknar så. 

Vad är sisu och har jag det?

Fenomenet sisu och att det är något som finnar i allmänhet besitter har vi hört talas om länge. När jag såg nedanstående bild på Facebook för ett tag sedan började jag fundera över detta begrepp. Vad är sisu? Har alla finnar det? Har jag det? Var kommer begreppet ifrån och varför känner vi alla till det?





















Efter en snabb googling hittade jag detta angående fenomenet sisu. 

Sisu betyder kampvilja, envis, uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, "jävlar anamma". Ordet fick internationell spridning under finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940) då Finland kämpade mot Sovjetunionen. Stalin och Röda armén med Sovjetunionens befolkning på 180 miljoner bakom sig stod mot Finlands armé med ett befolkningsunderlag på blott 3,5 miljoner. Trots denna stora övermakt blev Stalin förödmjukad av finnarna som stod emot i 105 dagar innan de tvingades sluta fred med Sovjetunionen. Det stupade cirka 8 ryssar på 1 finne.
Motståndskraften i den finska armén under vinterkriget är imponerande. Jag har full förståelse för att en sådan insats fått efterdyningar som märks även i vår tid. Innebär verkligen en historisk händelse att ett helt folk kan tillskrivas en och samma egenskap? Så klart inte. Däremot fungerar händelser som finska vinterkriget och motståndskraften finnarna visade som ett av många kitt som håller ett folk samman. Begreppet sisu får kittet som uppstod där, i slutet av 30-talet, att hålla även idag över 70 år senare. Det är häftigt.

Om jag tittar på min egen familj och släkt i Finland och framför allt då generationen över mig så ser jag en hel del sisu. En uthållighet som har hållit genom iskalla vintrar i Lappland, en barndom kantad av tragedier, alkoholism, fattigdom och hunger. Den sisun lever definitivt kvar i mor min. Hon är en kvinna som aldrig ger upp och som tar kommando över sin egen tillvaro. "Ska det bli gjort ska man göra det själv", skulle kunna vara hennes devis.

Om jag besitter de egenskaper som sisun innehåller är en knepigare fråga. Jag tror faktiskt den är knepig för hela min generation. De flesta av oss har ju inte upplevt de umbäranden som min mors generation i Finland gjorde. Umbäranden som framkallar sisu om man lyckas övervinna dem. Jag tänker dock att vi har ett motsvarande begrepp eller fenomen i svenskan, nämligen ordet maskrosbarn. Ett maskrosbarn är en människa som haft en tuff uppväxt men som ändå lyckas skapa sig ett gott liv. En maskros har ju förmågan att tränga upp genom asfalt och det har även dessa människor. De tränger sig upp och förbi den svåra starten i livet och blomstrar ändå. Jag har aldrig definierat mig som ett maskrosbarn även om jag varit med om en hel del utmaningar under min uppväxt. Jag har liksom alltid tänkt att det hade kunnat vara så mycket värre. Jag besitter nog ändå ett visst mått av sisu, annars hade jag inte varit där jag är idag men jag skulle nog inte säga att det är en av mina framstående egenskaper.

Sen är det väl säkert så att man kan besitta sisu utan att ha varit med om tuffa utmaningar och umbäranden. Jag föreställer mig att det är möjligt att få sisu av sina föräldrar under sin uppväxt om de har förmedlat såna förmågor. Vi behöver ju sisu i ganska vardagliga situationer ibland när livspusslet utmanar oss. Det känns som sisu är en ganska eftersträvansvärd egenskap, en egenskap som beundras. Som med de flesta egenskaper är det aldrig bra när det går till överdrift. Om en människa drivs av väldigt mycket sisu tänker jag mig att det kan innebära att den människan ofta befinner sig på en förhöjd stressnivå. Att alltid behöva visa sitt jävlar anamma och vara villig att kämpa måste ju rimligen innebära en påfrestning. En hög dos av sisu kan nog innebära en föreställning om att klara det mesta själv och det i sin tur kan göra det svårt att be om hjälp.

Sisu är helt enkelt ett spännande begrepp som har fler bottnar än vad jag trodde vid första anblick. Jag undrar om det finns fler sådana här finska uttryck som jag borde känna till och försöka förstå mig på?

Modersmål & identitet

Inför att jag och min man ska få barn i april väcks många frågor om identitet och tillhörighet i mig. Vad kommer det finska betyda för vår dotter? Vad vill jag ge henne när det gäller hennes finska identitet? Vad kan jag ge henne? Hur kan hon få en tydligare koppling till Finland under sin uppväxt än vad jag fick? Hur ger jag henne det när mitt modersmål är svenska? 

Av egen erfarenhet vet jag att ens identitet inte är avhängigt av ens modersmål. Jag känner en stark samhörighet med Finland trots att jag inte talar flytande finska. Min koppling till det finska under uppväxten uppstod nog helt enkelt tack vare att jag hörde en hel del talad finska och att båda mina föräldrar är finnar. Det finska fanns liksom där som en självklar bakgrund i livet. 

För vår dotter blir det nog annorlunda då hennes pappa är svensk och mamma är Sverigefinne. För även om jag gärna stoltserar med att ha 100% finska gener så är jag ändå mer Sverigefinne än Finne. Jag består av en ganska stor dos Sverige och kommer därför inte kunna ge vår dotter samma sammanhang som jag fick under min uppväxt. Inte samma men kanske likvärdigt. Vår dotter kanske inte kommer att få höra lika mycket finska talad i sin vardag som jag fick men jag är övertygad om att jag kan öka dosen av finska influenser på andra sätt. Jag föreställer mig att hon kommer att följa med mig när jag besöker mina släktingar i Finland. Då målet är att jag så småningom ska bli flytande i finska så kommer hon ändå att höra en del finska vid sådana tillfällen. Förhoppningsvis kommer jag och min mor att stegvis byta till finska som vårt samtalsspråk och då får hon möjlighet att även där lyssna till språket från öst. 

Utöver detta finns det säkert många sätt jag kan få in det finska arvet i vardagen. Jag tänker spontant på att sjunga finska barnvisor, läsa muminböcker, lyssna på finsk musik, ha en finsk almanacka på väggen och en Sverigefinsk flagga på husknuten. En stor dröm är att hon ska få gå på en Sverigefinsk förskola. Där personal och barn pratar både svenska och finska. Om hon har rätt att göra det när det inte talas flytande finska hemma vet jag inte. Jag vet heller inte om det skulle bli mer förvirrande än utvecklande för henne. Det är väl helt enkelt så, att jag precis som många andra föräldrar, vill ge mitt barn det där som jag inte fick. I detta fall, det finska språket. Jag vill dock inte att den önskan ska göra mig blind för vad som är bäst för vår dotter som individ. Det jag hade önskat fanns under min uppväxt är ju inte med automatik något som måste finnas i hennes för att hon ska må bra. 

Frågeställningarna är svåra men intressanta. Jag är nyfiken på att se hur mina tankegångar påverkas när vår dotter är född. Kommer det fortfarande kännas lika aktuellt och viktigt då? Kommer vardagspusslets stress ta över och göra att jag väljer den lätta vägen ut? Den svenska vägen. 

Det finska språket i mitt DNA

Jag har alltid tagit för givet att mitt intresse och den lilla "känsla" jag har för det finska språket kommer från att jag har hört min mor tala finska med sina syskon över telefon flera gånger i veckan under min uppväxt. Jag har tagit för givet att det kommer ifrån mina medvetna minnen av det finska språket.

Det är allmänt känt, framför allt inom det psykologiska forskningsfältet, att barns trygghet, anknytning, formas framför allt under de 2 första levnadsåren. Det befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten men de två första åren är onekligen viktiga.

Förra helgen umgicks jag med min mor och hennes särbo. Under en diskussion om mina studier av det finska språket frågar särbon henne om när hon slutade prata finska med mig. Mor svarade genast; vid fyra års ålder. Jag blev helt stum. Hade mor pratat finska med mig ända tills jag var fyra år? Varför hade inte jag ställt den frågan till henne tidigare? Varför hade jag antagit att hon pratat svenska med mig från första början? Lite längre fram i diskussionen fick jag veta att mor inte ens kunde svenska när jag var barn! Helt plötsligt översvämmades min hjärna av allt jag läst om anknytning och små barns utveckling. Det var som om flera polletter föll på plats samtidigt. Nu förstod jag äntligen fullt ut varför det känns som om det finska språket fattas mig. Varför jag upplever att det språket är en del av min identitet trots att jag inte talar det. Snacka om aha-upplevelse!

Under mina viktiga anknytningsår hörde jag alltså mer finska än svenska. Jag blir så fascinerad av detta att jag önskar att det fanns filmer från den tiden som kan visa mig, allra helst i ljud, hur det var. Vad sa mor till mig? Vad sjöng hon, vad berättade hon? Vilka ord sa jag? Det här är något jag måste fortsätta intervjua min mor om. Jag känner hur denna viktiga insikt får min motivation till att lära mig finska att växa. Jag har ibland lite skämtsam sagt och skrivit, att finskan är mitt egentliga modersmål. Nu vågar jag säga det på allvar. Finskan ÄR mitt egentliga modersmål. Jag måste bara erövra det på nytt.