Jag har alltid tagit för givet att mitt intresse och den lilla "känsla" jag har för det finska språket kommer från att jag har hört min mor tala finska med sina syskon över telefon flera gånger i veckan under min uppväxt. Jag har tagit för givet att det kommer ifrån mina medvetna minnen av det finska språket.
Det är allmänt känt, framför allt inom det psykologiska forskningsfältet, att barns trygghet, anknytning, formas framför allt under de 2 första levnadsåren. Det befästs eller förändras av erfarenheter under hela uppväxten men de två första åren är onekligen viktiga.
Förra helgen umgicks jag med min mor och hennes särbo. Under en diskussion om mina studier av det finska språket frågar särbon henne om när hon slutade prata finska med mig. Mor svarade genast; vid fyra års ålder. Jag blev helt stum. Hade mor pratat finska med mig ända tills jag var fyra år? Varför hade inte jag ställt den frågan till henne tidigare? Varför hade jag antagit att hon pratat svenska med mig från första början? Lite längre fram i diskussionen fick jag veta att mor inte ens kunde svenska när jag var barn! Helt plötsligt översvämmades min hjärna av allt jag läst om anknytning och små barns utveckling. Det var som om flera polletter föll på plats samtidigt. Nu förstod jag äntligen fullt ut varför det känns som om det finska språket fattas mig. Varför jag upplever att det språket är en del av min identitet trots att jag inte talar det. Snacka om aha-upplevelse!
Under mina viktiga anknytningsår hörde jag alltså mer finska än svenska. Jag blir så fascinerad av detta att jag önskar att det fanns filmer från den tiden som kan visa mig, allra helst i ljud, hur det var. Vad sa mor till mig? Vad sjöng hon, vad berättade hon? Vilka ord sa jag? Det här är något jag måste fortsätta intervjua min mor om. Jag känner hur denna viktiga insikt får min motivation till att lära mig finska att växa. Jag har ibland lite skämtsam sagt och skrivit, att finskan är mitt egentliga modersmål. Nu vågar jag säga det på allvar. Finskan ÄR mitt egentliga modersmål. Jag måste bara erövra det på nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar