Fyra år i himmelriket

Jag fick nyligen veta något om mina första år i livet som golvade mig totalt. Något som påverkade synen på mig själv och vem jag är starkt. För andra människor kan det låta fånigt, som en petitess men det är ju det som är så spännande med oss människor, att vi har så otroligt olika referensramar.

Min kära mor berättade, lite så där i förbigående, att hon pratade finska med mig under mina första fyra år. FYRA år! Det är ju en oändlighet i ett barns tillblivande och identitetsbyggande. När hon berättade det blev jag så chockad att jag inte fick för mig att ställa följdfrågor. Orden "fyra år" rungade i mina öron och tankar om deras betydelse för vem jag är började snurra i huvudet. Snurrandet gjorde att jag inte kunde få fram mina tankar i ord. Några månader senare, fråga mig inte varför det tog så lång tid, ställde jag frågorna som känns självklara. Svaren jag fick värmde mig ändå in i hjärteroten. Mor pratade alltså mestadels finska med mig de första fyra åren. Även hennes två bröder som bodde i samma stad gjorde det. Somrarna de åren spenderades i Finland och då fullkomligt badade jag i finska. Himmelriket har alltså funnits mitt liv! 

Mor minns det som att jag förstod allt som sades men att jag svarade mest på svenska men även lite på finska. Hon tror det hade att göra med att jag pratade svenska på förskolan. Mor pratade finska med mig på grund av den lyckliga omständighet att hon helt enkelt inte kunde svenska. När jag var ett år gammal klev mor upp från verkstadsgolvet till kontoret. Ett stort kliv i karriären men även i integrationsprocessen. På golvet hade hon klarat sig med endast finska men på kontoret var hon den enda finnen. Det blev alltså dags att lära sig svenska. Detta innebär att hon pratade endast finska med mig mitt första år i livet. Sedan tog sig svenskan in ju mer hon lärde sig och ju mer mitt tal utvecklades. När hon sedan tre år senare träffade en svensk man och lämnade bruksorten med alla finnarna bytte hon helt till svenska. För att lära sig språket ordentligt och för att inte göra mig annorlunda.

Nu förstår jag bättre varför finskan klingar så starkt i mig. Varför jag upplever att det är nåt som fattas mig. Finskan fanns i mitt liv i hela fyra år, på ett självklart sätt. Om något plockas bort uppstår ett tomrum. Mor trodde säkert att svenskan skulle fylla det tomrummet. Kanske är svenska och finska för olika för att kunna kompensera varandra. Kanske hade det kvittat vilket språk som var mitt ursprungliga modersmål, tomrummet hade uppstått ändå. Kanske är det bara finskan som kan fylla det tomrummet.

I all min sprickfärdiga stolthet över att vara Sverigefinne finns det små osäkra hörn. Får jag verkligen kalla mig finne när jag inte pratar finska? Hur finsk är jag egentligen när jag inte kan finska? Dessa små mörka hörn av osäkerhet har nu blivit lite mindre mörka. För det faktum att jag förstått och ofta lyssnat på finska under mina fyra första år gör att jag känner mig mer finsk. Att min rätt att kalla mig finne växt.

På bilden ser ni mig som fyraåring. Jag och mor har då nyligen flyttat från orten där finskan hade en mer naturlig del i mitt liv. En ort som tog emot många finnar på grund av en industri som sökte arbetskraft. Härifrån växte mitt avstånd till mitt finska ursprung tills jag som 30+are började leta efter det där som fanns då och som jag saknar så.