Böckerna var i utmärkt skick när vi fick dem. Detta förbryllar mig nu när vår dotter haft dem i sin ägo några månader. De är nämligen i stort sett redo för soptippen. Det måste ju helt enkelt varit så att min vapendragares dotter fått lägga händerna på dem i en högre ålder än vår lilla skatt. Jag ångrar dock inte att dessa fina böcker lästs sönder på nolltid för de har skänkt så mycket glädje. Dottern älskar dem och läser dem fram och tillbaka och upp och ner så fort hon får tillfälle. Jag håller också av dem då det blir varmt i mitt finska hjärta av att se dessa barnböcker ligga på vårt vardagsrumsgolv. Att de snart försvinner ur våra liv är sorgligt men jag har bilden som minne och under sommarens besök i Suomi blir en av huvuduppdragen att införskaffa nya finska barnböcker.
Vapendragaren berättade om böckerna innan jag hunnit packa upp dem och sa att de hjälpt henne med hennes finska ordförråd. En viss förväntan och uppmaning uppstod i mig då jag tänkte att så kan det bli även för mig. Att böckerna är på finska har så klart avsevärt större påverkan på mig än på dottern. I en ideal värld borde det vara så att jag läser böckerna för henne på finska och att jag själv lär mig orden som står däri. Så har inte fallet varit så här långt. Jag förstår de flesta orden men har inte lärt mig dem utantill. Livet är ju konstruerat så att det inte går att lägga full kraft på var enda goda tillfälle som dyker upp. Jag tänker att det räcker gott med att de finns i min närhet och att något eller några nya ord säkert har smugit sig in i mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar