Modersmål & identitet

Inför att jag och min man ska få barn i april väcks många frågor om identitet och tillhörighet i mig. Vad kommer det finska betyda för vår dotter? Vad vill jag ge henne när det gäller hennes finska identitet? Vad kan jag ge henne? Hur kan hon få en tydligare koppling till Finland under sin uppväxt än vad jag fick? Hur ger jag henne det när mitt modersmål är svenska? 

Av egen erfarenhet vet jag att ens identitet inte är avhängigt av ens modersmål. Jag känner en stark samhörighet med Finland trots att jag inte talar flytande finska. Min koppling till det finska under uppväxten uppstod nog helt enkelt tack vare att jag hörde en hel del talad finska och att båda mina föräldrar är finnar. Det finska fanns liksom där som en självklar bakgrund i livet. 

För vår dotter blir det nog annorlunda då hennes pappa är svensk och mamma är Sverigefinne. För även om jag gärna stoltserar med att ha 100% finska gener så är jag ändå mer Sverigefinne än Finne. Jag består av en ganska stor dos Sverige och kommer därför inte kunna ge vår dotter samma sammanhang som jag fick under min uppväxt. Inte samma men kanske likvärdigt. Vår dotter kanske inte kommer att få höra lika mycket finska talad i sin vardag som jag fick men jag är övertygad om att jag kan öka dosen av finska influenser på andra sätt. Jag föreställer mig att hon kommer att följa med mig när jag besöker mina släktingar i Finland. Då målet är att jag så småningom ska bli flytande i finska så kommer hon ändå att höra en del finska vid sådana tillfällen. Förhoppningsvis kommer jag och min mor att stegvis byta till finska som vårt samtalsspråk och då får hon möjlighet att även där lyssna till språket från öst. 

Utöver detta finns det säkert många sätt jag kan få in det finska arvet i vardagen. Jag tänker spontant på att sjunga finska barnvisor, läsa muminböcker, lyssna på finsk musik, ha en finsk almanacka på väggen och en Sverigefinsk flagga på husknuten. En stor dröm är att hon ska få gå på en Sverigefinsk förskola. Där personal och barn pratar både svenska och finska. Om hon har rätt att göra det när det inte talas flytande finska hemma vet jag inte. Jag vet heller inte om det skulle bli mer förvirrande än utvecklande för henne. Det är väl helt enkelt så, att jag precis som många andra föräldrar, vill ge mitt barn det där som jag inte fick. I detta fall, det finska språket. Jag vill dock inte att den önskan ska göra mig blind för vad som är bäst för vår dotter som individ. Det jag hade önskat fanns under min uppväxt är ju inte med automatik något som måste finnas i hennes för att hon ska må bra. 

Frågeställningarna är svåra men intressanta. Jag är nyfiken på att se hur mina tankegångar påverkas när vår dotter är född. Kommer det fortfarande kännas lika aktuellt och viktigt då? Kommer vardagspusslets stress ta över och göra att jag väljer den lätta vägen ut? Den svenska vägen.