Min beslutsångest har varit stark i två månader nu. Trots att jag lovat min vapendragare att jag ska gå, har min hjärna lockat mig med tanken på att få åka hem efter jobbet på måndagar. Jag har dock hela tiden vetat, däri bakhuvudet, att jag inte kommer svika mitt löfte till kurskamraten. Samvetet vinner över latheten.
I kursinbjudan kom det dock en släng med information som gjorde att jag nästa hade anledning att lägga finskan på hatthyllan den här terminen. Vår lärare är ersatt av en annan! Det här innebär att jag inte har en aning om hur terminen kommer bli och att jag blir tvungen att vänja mig vid en ny lärarstil. Till saken hör att vi elever hade en deal inför den här terminen med vår f.d. lärare. En deal som gjorde att vi som är mest frustrerade över den dåliga kursboken skulle få lite tröst. Hur detta nu blir med den nya läraren återstår att se. Min skepsism inför den stundande förändringen stillades av min vapendragares kloka ord; "vi går dit på måndag och ser hur det är. Vem vet, det kanske till och med blir bättre!"
Visst gör vi det kära du. Jag log och tänkte att det är tur att jag får hjälp att vända mina tankar ibland. Tur för min finska i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar