Jag är norr om Haparanda och hösten är på ingång. Luften är hög, solen värmer än och de första löven har börjat gulna. Mostrarna pratar om höstens alla färger som speglar sig i älvens vatten om någon månad eller så. Jag tänker att jag borde göra ett besök på denna plats månad för månad för att uppleva hela dess tjusning. Sommarmånaderna har jag täckt in flera gånger om. Nu borde månader som mars, april, oktober och november få ta lite plats. Detta skulle ge mig ytterligare en dimension av hur det är att leva här.
Ikväll satt jag och pratade med en av mina mostrar och kom in på att jag skulle vilja bo i Suomi under ett år för att lära mig finska ordentligt. Tyvärr är min man inte lika såld på den idén som jag är. Då slog det mig att han kanske inte har tagit min förfrågan på allvar. Jag undrar var han skulle säga om jag föreslog det på riktigt? För när jag satt där med moster min och sa det jag sa insåg jag att jag ju faktiskt menar det. Att jag verkligen skulle vilja bo i detta land en tid. Språket skulle då kunna bli mitt på riktigt och jag skulle få en ovärdelig insyn i det finska sättet att leva. Jag undrar om jag skulle finna det jag söker och om hålet jag bär på skulle fyllas? Skulle jag få en annan förståelse för det finska sättet att vara? En förståelse som inte går att läsa sig till utan som uppstår i samvaron människor emellan. Frågorna är många. Den viktigaste av dem alla är om jag kommer kunna lämna dem obesvarade.
Dagarna här på byn passerar märkbart obekymrat. Vi sover, äter, fikar, handlar, saunar, solar, leker och plockar bär. Jag var orolig för att det skulle bli långsamt men nu har fem dagar gått utan minsta rastlöshet. Det är väl helt enkelt så att livet är obekymrat i sin grundkonstruktion. Det är vi och våra föreställningar om livet som krånglar till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar