Rötterna växer!

Jag tycker om Finland. Jag tycker om att vara där, att träffa mina släktingar och att få lära mig mer om kulturen och av språket. Det finns dock en del av det finska i mig som gör ont, som innehåller sorg. Jag har en far i Finland som jag inte känner och inte har kontakt med. Jag har även en halvsyster där läget är likadant. Halvsystern och far min talar inte heller med varandra. Åtminstone gjorde de inte det för snart 4 år sedan då jag bröt kontakten med far.

Min relation till honom hyser jag tyvärr inget stort hopp om men hoppet om min syster har jag inte släppt. När jag var barn och hälsade på hos far i Finland om somrarna minns jag att jag träffade systern ibland. Vi var ute med fars båt vid något tillfälle och vid ett annat hälsade vi på hemma hos systern och hennes mamma. Vi brevväxlade även en period. Jag tror att hon var i tonåren då och jag nio år yngre.

Jag minns inte riktigt när min kontakt med min syster upphörde. Antagligen i samband med att hon bröt kontakten med vår far. Jag skickade sporadiska vykort till henne ibland men fick inte svar. Sist jag skickade något var sommaren 2009 när hon fyllde 40. Innan jag bröt med far minns jag att han sa att den enda kontakten de hade var via julkort en gång om året. Efter hans och mitt uppbrott har vi inte ens den kontakten.

Jag har många gånger spekulerat i varför min syster inte svarat mig? Vill hon inte ha kontakt och i så fall varför? Tyckte hon inte om att jag hade kontakt med far förut? Kände hon sig obekväm med att vi inte talar samma språk? Både far och mor har antytt att hon inte är något vidare bra på varken engelska eller svenska. Därför har hoppet i mig nu växt en aning när jag kan lite finska och lyckas få ihop några hyfsade meningar då och då.

Efter många års grubblande tog jag tag i saken för en tid sedan och började leta efter henne på nätet. Jag minns att jag gjort ett sådant försök tidigare utan resultat så mina förhoppningar var låga. Då mindes jag att jag har ett gammalt foto som hon skickade mig för länge sedan, där hon poserar tillsammans med sin man och sitt första barn. Jag letade upp det bland fotoalbumen och kunde då se på baksidan av kortet vad hennes dotter heter. Jag räknade snabbt ut att dottern är 18 år idag och tänkte att det vore konstigt om inte hon går att hitta på t.ex. facebook. Jo då, efter några knapptryckningar dök hon upp och via henne hittade jag även min syster.

Det tog några veckor innan jag fick mod nog att sätta mig ner och snickra ihop några meningar på finska att skicka henne. Vad skriver man när man inte setts på så många år och inte känner varandra? Till slut fick jag ihop nåt om vem jag är idag, var jag bor, att jag är gift och så vidare. Jag skickade iväg det, lite rädd för att inte få svar men stolt över att jag vågat. En vecka senare hade jag ett nytt meddelande i messenger och mitt hjärta rusade när jag insåg att det var från henne. Jag vågade knappt läsa det! När jag väl satte mig med mitt lexikon och tragglade mig igenom hennes svar kunde jag inget annat än le. Hon verkade glad att höra ifrån mig och berättade lite om sig själv och sitt liv. Jag jublade inombords över att kontakten var återupptagen! 

För några dagar sedan skrev jag till henne igen. Jag har inte velat vara för påstridig och lät det därför gå några månader mellan mina meddelanden. Nu har jag önskat henne god jul och berättat att jag är gravid. Rötterna mina växer på fler än ett sätt! 

Jag har så klart förhoppningar om att vår kontakt kan växa i takt med att min finska blir allt bättre. Min syster är en viktig del av mitt finska arv och en möjlighet för mig att förstå mitt ursprung bättre. Just nu är jag bara tacksam att vår kontakt är trevsamt igång, vad det blir av den sen får framtiden visa. 

Hyvää joulua!