Hopp och förtvivlan

Jag har säkert både sagt och skrivit det här förut men det tål att upprepas då jag ofta får återuppleva det. Att lära sig det finska språket är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den här veckan har jag blivit påmind om att det är dåraktigt av mig att tro att jag KAN ett visst fenomen i finskan. Det uppstår nämligen alltid meningar eller situationer då ordet eller fenomenet i fråga ska böjas på ett helt annat sätt än vad jag tänkt mig. Det finns ett finskt kasus som kallas för lokalkasus som jag har kämpat med i flera kurser nu. Tragglat och tragglat. Ett tag så trodde jag faktiskt att jag KUNDE lokalkasus. Men så dyker det upp ondsinta exempel som kastar mig tillbaka i förtvivlan. 

Under mina första studieterminer kunde sådana kast få mig att tvivla på om jag verkligen skulle fortsätta med detta galna uppdrag. Jag vet inte hur många gånger jag på allvar har övervägt att gräva ner finskaböckerna i trädgården. Lyckligtvis har något fått mig att låta bli. Nu har jag kommit så långt att det vore riktigt dumt att sluta. Och jag märker att förtvivlan är inte lika djup längre, det är nämligen inte lika långt att krypa upp ur djupet och få näsan över kanten nu som det var för några år sedan. 

För att fira det hårda arbete jag lagt ner under veckan har jag äntligen köpt mig en finsk ordbok. Det dröjde endast fyra år innan jag fick ändan ur vagnen. Nu hoppas jag att jag har så full täckning som det går att få, med två appar, tre läroböcker och en ordbok. Men som sagt, med det finska språket vet man aldrig. Rätt vad det är står jag där, med byxorna nerdragna för att jag trodde att jag förstod något som var så oändligt mer komplicerat än jag kunnat föreställa mig.