onsdag 19 augusti 2015

Saunasinne

Gillar alla finnar att bada bastu? Säkert inte och de som inte gillar det håller nog tyst om det. Jag fick lära mig att basta tidigt. Som fyraåring satt jag i vattenbalja på bastugolvet. Med åren avancerade jag högre och högre upp på träbänkarna i takt med att mitt bastusinne utvecklades. Att basta hörde till och inget jag reflekterade över. Det var vedeldad bastu som gällde, allt annat var mesigt. Min barndomsbastu hade inget indraget varmvatten. Det fixades genom att vatten värmdes i en stor tunna med en eldstad under. Ungefär som ett bastuaggregat fast med en vattenbehållare istället för stenar.

Som vuxen har jag märkt att jag möts av vissa förväntningar när jag bastar med andra. Dessa andra är aldrig finnar utan svenskar eller andra nationaliteter. Ibland uttalas förväntningarna genom skämt om min bakgrund och vad jag "borde tåla". För det mesta ligger dock förväntningarna som en outtalad tävling i luften. För det vore ju fräckt att kunna sitta kvar längre än finnen. Ibland lyckades de, när jag inte är i form men för det mesta stupar de ut ur bastun en god stund innan jag är nöjd. Jag har helt enkelt gott bastusinne. Inte undra på med tanke på hur tidigt jag började öva. 

Att kunna bada bastu har varit en självklarhet, som så mycket annat här i livet är. Bastusinnet fick sig dock en rejäl törn efter hjärnblödningen i februari. Jag gjorde mitt första bastuförsök lite över en månad efter blödningen. Nu låter det helt galet att jag klev in i en bastu så nära inpå men då kändes det självklart. Döm om min besvikna förvåning när jag endast lyckades hålla ut i 10 minuter. 

Under sommaren har jag övat och övat och insett att det finns en koppling mellan bastubad och min identitet som finne. Det är nog inte bara mitt bastusällskap som har förväntningar på mig. Jag verkar förvänta mig en hel del själv också. För jag kan ju inte vara en riktig finne om varenda svenne jag känner klår mig i bastubad. 

Så för några dagarna sedan hände det, äntligen. Mitt bastusinne nådde sina forna höjder. Vilken känsla! Det började med att svärfar bjöd in till sin bastu till kvällen. Så fort han nämnde ordet bastu väcktes en längtan i mig. Jag blev rejält sugen på att basta så när vi äntligen klev in några timmar senare njöt jag för fullt. Sällskapet bestod av svärfar och mannen min. Svärfar älskar att heittää löylyä. Det vill säga, slänga vatten på stenarna. Jag gillar det också men får stålsätta mig för att stå ut med nypen i huden som följer efter. Jag är helt enkelt bättre på att sitta kvar länge i jämn temperatur. Jag klarade dock alla svärfars löylyt och tiden gick och jag ville sitta kvar allt längre. Svärfar gick ut och jag satt kvar. Mannen min gick ut och jag satt kvar. Nöjd som aldrig förr.

Det finns dock en aspekt av bastubadandet som inte ingick i min uppfostran. Det följande kalla badet eller rullningen i snö. Detta är ett nöje som inte faller sig naturligt för mig. Även här ger övning färdighet. Jag lyckades inte bara sitta längst i bastun här om dagen, jag lyckades även doppa mig i svärfars iskalla pool. Två gånger. Nu finns det gott hopp om den här wannabe finnen. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar