Börja om och börja igen

Hjärnan min läker, sakta men säkert. Ofta har jag bra dagar men ibland är de mindre bra. För tillfället är jag inne i en bra period och det har väckt längtan efter det skrivna ordet till liv igen. Jag har upptäckt att det inte gör ont att skriva. Hjärnan accepterar att jag sätter mig ner och använder den till att skriva. Det finns mycket annat som den till och från inte accepterar, tv-tittande, musiklyssnande och iphone-skrollande. Därför blir det dubbla vinster med att börja skriva igen, glädje över att få göra det jag gillar och ett utvecklande inslag i min rehab.

Här om dagen trillande det in en påminnelse om en annan sak som skänker mig glädje. Ett antagningsbesked till sommarkursen i finska. Jag har sett fram emot kursen hela våren men när jag nu börjar inse att den faktiskt kommer att bli av blir jag nervös. Hur mycket finska finns det kvar där inne i hjärnan egentligen? Hur lågt har mitt ordförråd hunnit sjunka under de här inaktiva månaderna? Att det finns ett behov av uppfräschning är det ingen tvekan om, frågan är om jag kommer att få tummen ur och öppna mina läroböcker tidigare än dagen innan kursen startar?

Det enda jag vet är att jag vill låta glädjen styra mitt liv så mycket som möjligt. Alltså inväntar jag att längtan efter det finska språket gör sig lite mer påmind innan jag sätter mig med böckerna. Jag tror inte på att forcera fram saker i livet utan litar på att det som händer händer när det ska hända. Att längtan efter finskan kommer igen är jag helt övertygad om.