Tvivelaktig finsk design

Jag vet inte hur jag kunnat vänta i över ett år med detta inlägg. Speciellt då detta fenomen knockade mig fullständigt när det dök upp i mitt liv förra sommaren. När kära mor kommer hem från sina Finlandsresor har hon alltid presenter med sig. De består oftast av finskt godis och muminmuggar. Mycket uppskattat från min sida. Förra sommaren gick hon utanför invanda mönster och köpte något oväntat. Nämligen innetofflor. Enligt mig tofflor som ska användas inne och enligt mor tofflor som är inne. Alltså på riktigt påstår hon att dessa tofflor är INNE i Finland. Eller att de åtminstone var det förra året. Jag vet vad du tänker, precis det som min man sa; "Ja, de är väl inne hos 70+arna". Nej, min mor menar att de är inne hos människor i min ålder (40) och yngre.

I mitt huvud kan jag inte ens förstå hur 70+arna vill ha det här på fötterna. Jag trodde på allvar att hon köpt dem i en skämtbutik. Så i somras när jag, mor och dottern min åkte till Suomi och besökte en större varuhandel ser jag dem. De hänger där bland alla andra innetofflor som om de är nåt av det mest naturliga man kan ha på sina fötter.

Jag vet att det fanns många år under min uppväxt när den finska klädstilen hade allt att önska. Besöken i Finland kändes lite som en tidsresa bakåt i tiden. Det var som om folket i öst inte riktigt hängde med i svängarna. De dagarna är över sedan länge. Jag har inte reagerat mer på det finska folkets sätt att klä sig än på det svenska de senaste 15 åren. De här tofflorna kastar mig tillbaka till tiden när finnarna såg ut som om de kom från 80-talet låååångt in på 90-talet. Jag får lust att plocka fram skämskudden och byta till ett svenskklingande namn. Som tur är min hjärna lite mer rationell än så. Jag bestämmer mig därför för att mor min har fått allt om bakfoten och att finländarnas klädstil inte har rämnat.

Finlandsfiering pågår

Sommarens två besök i Suomi resulterade i att vårt hem berikades med ytterligare finska prylar. Förutom sakerna på bild åkte det även ner en mumin-anteckningsbok och två Marimekko-örngott i shoppingkassen. Allra nöjdast är jag med bordsflaggan. Jag har länge haft en inre vision om att våra födelsedagar ska firas med en svensk och en finsk flagga på köksbordet samt en särskild bordstablett åt den som fyller. De båda flaggorna har jag hittat i år men om tabletten kommer på plats i år är mer tveksamt. Den är nämligen mitt pågående broderi-projekt. Även om jag älskar att brodera så brukar varje projekt tyvärr ta flera år. 

Dotterns pussel blev ett spontant inköp på Vanda flygplats. Hon älskar pussel och jag kunde inte motstå chansen att få henne att tycka om mumin lika mycket som jag gör. När jag kom hem och gav henne pusslet ville hon så klart omgående veta namnen på alla figurerna. Jag fick snabbt leta fram mitt mumin-lexikon och kolla upp Filifjonkan, Mymlan och Stinky. Nu lägger hon pusslet på 20 sekunder och jag rabblar alla namnen lika snabbt. 

Grytlapparna och örngotten inhandlades i Napapiiri utanför Rovaniemi. Vi åkte dit enkom för att jag ville besöka Marimekko-butiken där. Själva tomtelandet ignorerade vi utan problem. Hade dottern min varit äldre hade det nog blivit svårt. Marimekko är ett underbart märke med mycket snygg design. Tyvärr är det mesta galet dyrt. Därför håller jag mig till mindre attiraljer som grytlappar och örngott istället för hela påslakanset och klänningar. 

Det enda rum i vår lägenhet som inte har en finsk pryl är badrummet. Drömmen vore ett duschdraperi från Marimekko. Men då ska vårt gamla draperi vara i behov av att bytas ut och det nya ska finnas på rea. Jag är ju ingen prylgalning som köper allt jag vill ha till vilket pris som helst ;-) 

Smaklökarnas sorg

Det mesta är helt fantastiskt och underbart med att besöka Suomi. Jag njuter i fulla drag av upplevelserna, språket, intrycken och bekantskaperna. Det finns dock en aspekt som är riktigt tuff med att besöka De tusen sjöarnas land. En gåva som landet gärna vill ge mig men som jag tyvärr inte kan ta emot. Sorgen är monumental. 

Jag syftar på de finska bröden. Ruisleipä, rieska, karelska piroger... På grund av min känslighet för gluten kan jag tyvärr inte avnjuta dessa läckerheter. Detta får mig att känna som om jag inte är i Suomi helt på riktigt, helt närvarande. De finska bröden är några av de smaker som jag förknippar som allra starkast med landet i  öst. Att inte kunna smaka på dem känns som om jag blir snuvad på en födslorätt. Det är starkt. Mat väcker starka känslor. 

Under årets andra resa till Finland hade jag sällskap av min mor och min dotter. Även om dottern är i en så ung ålder att hon inte kommer att minnas denna resa så är det ändå fantastiskt roligt att ta henne dit. En bit av henne hör ju dit. Veckan där innehöll flertalet fikastunder och det dukades ofta fram finska godsaker som juustoleipä, rieska och hjortron. Döm om allas förvåning när dottern min åt alla dessa godsaker med god aptit. Juustoleipäns gummiga konsistens bekom henne inte och hjortronen slukade hon helt osockrade. Då kunde jag ju inte missa chansen att få utbrista: Hän on oikein suomalainen tyttö! 

Hög luft i höstligt hemland

Efter 11 timmars bilfärd, men raster inräknat, är vi på plats. I min mors hemby och mitt andra hemland. Tre år sen sist vilket är ingenting jämfört med 19 år gången innan. Tråkiga familjeomständigheter höll mig borta en lång period. Men när den tråkigheten gick och dog öppnades dörren för mina besök igen. Jag känner stor tacksamhet inför det. Kiitollisuus. Mitt nya favoritord på finska. 

Jag är norr om Haparanda och hösten är på ingång. Luften är hög, solen värmer än och de första löven har börjat gulna. Mostrarna pratar om höstens alla färger som speglar sig i älvens vatten om någon månad eller så. Jag tänker att jag borde göra ett besök på denna plats månad för månad för att uppleva hela dess tjusning. Sommarmånaderna har jag täckt in flera gånger om. Nu borde månader som mars, april, oktober och november få ta lite plats. Detta skulle ge mig ytterligare en dimension av hur det är att leva här.

Ikväll satt jag och pratade med en av mina mostrar och kom in på att jag skulle vilja bo i Suomi under ett år för att lära mig finska ordentligt. Tyvärr är min man inte lika såld på den idén som jag är. Då slog det mig att han kanske inte har tagit min förfrågan på allvar. Jag undrar var han skulle säga om jag föreslog det på riktigt? För när jag satt där med moster min och sa det jag sa insåg jag att jag ju faktiskt menar det. Att jag verkligen skulle vilja bo i detta land en tid. Språket skulle då kunna bli mitt på riktigt och jag skulle få en ovärdelig insyn i det finska sättet att leva. Jag undrar om jag skulle finna det jag söker och om hålet jag bär på skulle fyllas? Skulle jag få en annan förståelse för det finska sättet att vara? En förståelse som inte går att läsa sig till utan som uppstår i samvaron människor emellan. Frågorna är många. Den viktigaste av dem alla är om jag kommer kunna lämna dem obesvarade. 

Dagarna här på byn passerar märkbart obekymrat. Vi sover, äter, fikar, handlar, saunar, solar, leker och plockar bär. Jag var orolig för att det skulle bli långsamt men nu har fem dagar gått utan minsta rastlöshet. Det är väl helt enkelt så att livet är obekymrat i sin grundkonstruktion. Det är vi och våra föreställningar om livet som krånglar till det. 

Åter på en älskad holme

Så var jag då här igen. På Hanasaari. Ordningen är återställd och mitt törstande ordförråd får livsnödvändig påfyllning. Jag kan inte nog uttrycka glädjen över detta. Vistelsen här skänker mig gåvor på flera olika områden. Jag är medveten om att jag låter lite religös. Mixen av vacker natur, fint sällskap, god mat och Finland väcker något religiöst i mig. Att få återse en plats och människor som betyder mycket för mig lyfter mitt inre. Att få vistas i Finland och studera finska fyller ett hål i mig. Lägg sedan till att jag får mängder av egentid som jag vanligtvis lägger på min dotter. Egentid jag fyller med aktiviteter som min kropp och själ mår bra av. Då är det inte undra på att jag känner mig religiös. 

Hanasaari levererar som vanligt. Vädret är underbart, utsikten fantastisk, maten både nyttig och god, lärarna kompetenta och kurskamraterna vänliga. Stället genomgick en stor renovering förra året vilket innebär att hotellrummen är riktigt fräscha och de allmänna utrymmena moderniserade. Utifrån en språkkursdeltagares synvinkel saknas det vissa detaljer som det förra biblioteket och klockor på väggarna. Jag inser dock att vår kursvecka säkert är en parantes i anläggningens årsplanering och att lokalerna måste vara anpassade för och attrahera många andra sorters aktiviteter. Man kan helt enkelt inte få allt. 

Idag har det varit kursens tredje dag. Min kära hjärna höll på att få spader de första två dagarna och jag tänkte att det här kommer aldrig att gå. Jag kände av så mycket hjärntrötthet att jag undrade om det överhuvudtaget har hänt nåt alls på den fronten sedan jag var på Hanasaari för två år sedan. Så idag skedde ett mirakel! Apropå att vara religiös. Hela förmiddagens lektion förflöt utan minsta trötthet. Jag vilade en stund under lunchen och sedan kunde jag delta på hela eftermiddagens pass också. Jag har då aldrig varit med om maken! Jag är imponerad och tacksam. 

Nu är det dags att ladda batterierna inför morgondagens utmaningar. Jag avslutar med den obligatoriska bilden på utsikten från mitt hotellrum. Hyvää yötä!

Ett eller två medborgarskap?

Jag har inte alltid varit svensk medborgare. Det känns lite konstigt då svenska är mitt modersmål. Under mina första femton år var jag medborgare i mina föräldrars födelseland. Jag är osäker på om jag ens var medveten om mitt medborgarskap då och om jag ens reflekterade över vad som hände när mamma, 1993, ändrade det till svenskt. Hon gjorde det av samma anledning som många andra finska föräldrar i Sverige, för att hennes söner skulle slippa göra finsk militärtjänstgöring. Det var ju så klart helt rätt tänkt av henne. Mina bröder som är halvfinnar och som då var måttligt intresserade av Finland och inte talar någon finska, hade nog känt sig väldigt malplacerade i den finska militären.

På den tiden gick det inte att ha dubbla medborgarskap så när vi fick svenskt försvann vårt finska. Hade vi gjort ändringen idag hade vi fått behålla det finska och haft dubbelt medborgarskap. Tanken på att återta mitt finska medborgarskap har nuddat mitt medvetande några gånger de senaste åren. Till en början skämdes jag lite över att jag ens tänkte tanken. Vad skulle jag med ett finskt medborgarskap? Jag som inte ens kan finska ordentligt. Jag får minsann nöja mig med mitt svenska. Men allt eftersom min finska identitet har blivit tydligare har tanken kommit allt oftare. När jag presenterade idén för min rättframme mor, sa hon: vad ska det vara bra för? Och jag vet faktiskt inte vad det ska vara bra för eller vad jag ska ha det till. Jag vet bara att det känns rätt. Jag är Sverigefinne och jag hör hemma i två länder. 

I min mors gamla finska pass, från före 1993, finns det en sida med mitt och mina bröders namn. Där står även våra finska personnummer. Eller personbeteckningar som det kallas i Finland. De ser lite annorlunda ut än svenska personnummer. För det första skrivs födelsedatumet med dag, månad, år. Alltså tvärtom som i svenska personnummer. De fyra sista siffrorna består av tre siffror och en bokstav. Efter en snabb googling får jag veta att den bokstaven även kan vara en siffra och är ett kontrolltecken. Kontroll för vad har jag inte kommit underfull med ännu.

Det är en speciellt känsla att veta att jag har en finsk personbeteckning. En varm känsla. Det känns som ett tillåtande. Som ett okej på att jag får höra till, vara med. Det lockar att väcka liv i personbeteckningen igen och återta mitt medborgarskap. 

Det heter SAUNA

Det pågår ett korrigeringsarbete i min hjärna. Jag har nämligen upptäckt ett allvarligt fel och nu ska fel ord ut och rätt ord in. Ut med BASTU och in med SAUNA.

I våras gjorde jag ett besök på en vacker strand. Där låg fina små stenar och en väderbiten träbit. Jag såg möjligheten att skapa mig en bastu-skylt inför vårt kommande bastubygge. En skylt sätter ju en intention som säkerställer att projektet blir av, tänkte jag. Jag insåg samtidigt att det så klart ska stå sauna på skylten och inte bastu. För jag är ju ändå Sverigefinne. I och med det började jag fundera på varför det heter bastu på svenska när det heter sauna nästan hela världen över. Varför har det funkat att låna ordet sauna i så många språk men för Finlands närmaste bundsförvant har det inte gjort det? Jag kände hur lillebrorskomplexet väcktes i mig och genast bestämde jag mig för att bli obstinat i frågan. 

Så nu arbetar jag med att korrigera mitt ordval. Jag ska sluta att säga bastu och säga sauna istället. Det går så där. Bastu ligger ju längst fram på tungan och har ett stort försprång. Det hoppar ur munnen på mig innan jag hinner reagera. Men sauna är lika enveten som jag, vi kommer ju från Suomi. Så det ska gå, så småningom. 

Det är bara några veckor sedan jag saunade sist. På en ö i en vacker skärgård mitt i natten tillsammans med sju glada vänner. I gänget fanns det två riktiga sauna-fantaster som saunar flera gånger i veckan. Imponerande. Kanske blir det även så för mig i framtiden när min dröm-mumin-sauna är byggd. Åh, vad jag längtar. 

Fyra år i himmelriket

Jag fick nyligen veta något om mina första år i livet som golvade mig totalt. Något som påverkade synen på mig själv och vem jag är starkt. För andra människor kan det låta fånigt, som en petitess men det är ju det som är så spännande med oss människor, att vi har så otroligt olika referensramar.

Min kära mor berättade, lite så där i förbigående, att hon pratade finska med mig under mina första fyra år. FYRA år! Det är ju en oändlighet i ett barns tillblivande och identitetsbyggande. När hon berättade det blev jag så chockad att jag inte fick för mig att ställa följdfrågor. Orden "fyra år" rungade i mina öron och tankar om deras betydelse för vem jag är började snurra i huvudet. Snurrandet gjorde att jag inte kunde få fram mina tankar i ord. Några månader senare, fråga mig inte varför det tog så lång tid, ställde jag frågorna som känns självklara. Svaren jag fick värmde mig ändå in i hjärteroten. Mor pratade alltså mestadels finska med mig de första fyra åren. Även hennes två bröder som bodde i samma stad gjorde det. Somrarna de åren spenderades i Finland och då fullkomligt badade jag i finska. Himmelriket har alltså funnits mitt liv! 

Mor minns det som att jag förstod allt som sades men att jag svarade mest på svenska men även lite på finska. Hon tror det hade att göra med att jag pratade svenska på förskolan. Mor pratade finska med mig på grund av den lyckliga omständighet att hon helt enkelt inte kunde svenska. När jag var ett år gammal klev mor upp från verkstadsgolvet till kontoret. Ett stort kliv i karriären men även i integrationsprocessen. På golvet hade hon klarat sig med endast finska men på kontoret var hon den enda finnen. Det blev alltså dags att lära sig svenska. Detta innebär att hon pratade endast finska med mig mitt första år i livet. Sedan tog sig svenskan in ju mer hon lärde sig och ju mer mitt tal utvecklades. När hon sedan tre år senare träffade en svensk man och lämnade bruksorten med alla finnarna bytte hon helt till svenska. För att lära sig språket ordentligt och för att inte göra mig annorlunda.

Nu förstår jag bättre varför finskan klingar så starkt i mig. Varför jag upplever att det är nåt som fattas mig. Finskan fanns i mitt liv i hela fyra år, på ett självklart sätt. Om något plockas bort uppstår ett tomrum. Mor trodde säkert att svenskan skulle fylla det tomrummet. Kanske är svenska och finska för olika för att kunna kompensera varandra. Kanske hade det kvittat vilket språk som var mitt ursprungliga modersmål, tomrummet hade uppstått ändå. Kanske är det bara finskan som kan fylla det tomrummet.

I all min sprickfärdiga stolthet över att vara Sverigefinne finns det små osäkra hörn. Får jag verkligen kalla mig finne när jag inte pratar finska? Hur finsk är jag egentligen när jag inte kan finska? Dessa små mörka hörn av osäkerhet har nu blivit lite mindre mörka. För det faktum att jag förstått och ofta lyssnat på finska under mina fyra första år gör att jag känner mig mer finsk. Att min rätt att kalla mig finne växt.

På bilden ser ni mig som fyraåring. Jag och mor har då nyligen flyttat från orten där finskan hade en mer naturlig del i mitt liv. En ort som tog emot många finnar på grund av en industri som sökte arbetskraft. Härifrån växte mitt avstånd till mitt finska ursprung tills jag som 30+are började leta efter det där som fanns då och som jag saknar så. 

Barnsligt kul men inte enkelt

När dottern vår var nyfödd kom min vapendragare, hennes man och fyraåriga dotter på besök. När vi öppnade dörren såg det ut som om de skulle flytta in. Flytta skulle de men inte till oss. En flyttstädning hade resulterat i MÄNGDER med barn- och babysaker som vi fick ärva. Vi tog tacksamt emot alltihop och så fort jag fick en lugn stund började jag gå igenom kassarna och kartongerna. Där fanns mycket användbart men några saker stack ut lite extra. Som de tre böckerna på bilden.

Böckerna var i utmärkt skick när vi fick dem. Detta förbryllar mig nu när vår dotter haft dem i sin ägo några månader. De är nämligen i stort sett redo för soptippen. Det måste ju helt enkelt varit så att min vapendragares dotter fått lägga händerna på dem i en högre ålder än vår lilla skatt. Jag ångrar dock inte att dessa fina böcker lästs sönder på nolltid för de har skänkt så mycket glädje. Dottern älskar dem och läser dem fram och tillbaka och upp och ner så fort hon får tillfälle. Jag håller också av dem då det blir varmt i mitt finska hjärta av att se dessa barnböcker ligga på vårt vardagsrumsgolv. Att de snart försvinner ur våra liv är sorgligt men jag har bilden som minne och under sommarens besök i Suomi blir en av huvuduppdragen att införskaffa nya finska barnböcker.

Vapendragaren berättade om böckerna innan jag hunnit packa upp dem och sa att de hjälpt henne med hennes finska ordförråd. En viss förväntan och uppmaning uppstod i mig då jag tänkte att så kan det bli även för mig. Att böckerna är på finska har så klart avsevärt större påverkan på mig än på dottern. I en ideal värld borde det vara så att jag läser böckerna för henne på finska och att jag själv lär mig orden som står däri. Så har inte fallet varit så här långt. Jag förstår de flesta orden men har inte lärt mig dem utantill. Livet är ju konstruerat så att det inte går att lägga full kraft på var enda goda tillfälle som dyker upp. Jag tänker att det räcker gott med att de finns i min närhet och att något eller några nya ord säkert har smugit sig in i mig.

Hanasaari drar i mig!

Att februari närmar sig innebär något viktigt och spännande i den finskan delen av mitt liv. Det är nämligen månaden då jag behöver bestämma mig för om jag ska ansöka om plats på den kommande sommarens intensivkurs i finska. Den impulsiva tanken är alltid: JA! Självklart ska jag gå kursen i år. Sedan kommer verkligheten i fatt och jag måste överlägga med mitt förnuft för att bedöma om det är praktiskt genomförbart att resa till Helsinki en hel vecka i juli/aug. 

Förra året var det självklart att jag inte kunde åka. När årets kurs går av stapeln är den anledningen ett år och tre månader gammal. Hon kommer klara sig utmärkt med sin pappa den veckan. Den brinnande frågan är hur jag kommer att klara mig utan henne. 

Beslutet jag tagit idag är att jag kommer att anmäla mig till kursen så fort den kommer ut under februari. När besked om antagning sedan kommer i maj finns det ett fönster att avboka innan betalningen görs. Jag hoppas och tror att jag inte kommer att använda det fönstret. Det får helt enkelt tjäna som ett sätt att få mig att våga anmäla mig till kursen. För jag vill ju så gärna vara där under den där underbara och intensiva veckan. Jag vill lära mig finska, träffa mina kära studiekamrater, njuta av lugnet på Hanasaari och träffa mina fina släktingar i och utanför Helsinki. Jag börjar med att anmäla mig sen får vi se vart det leder...

En bitter sverigefinne

Det nya årets första inlägg borde kanske vara positivt, framåtblickande och fullt av sprudlande energi. Ja, hade jag varit en Svenne så hade det nog varit så men nu är jag en Finne. Får man föresten säga Svenne och Finne? Är det fult och opolitiskt okorrekt? Ingen aning, jag är för mycket finne idag för att bry mig.

Usch, man FÅR ju inte vara bitter. Ingen tycker om en bitter människa. Ingen vill lyssna på en bitter människa, ingen vill vara med en bitter människa. Bittra människor förpestar sin omgivning. Då är det tur att jag håller min bitterhet här bakom datorskärmen. Låter den sippra ut i cybervärlden istället för den verkliga. För ibland blir jag bitter. Som t.ex. här om dagen när jag åter igen läste en platsannons som åter igen söker finsktalande personer. Det är ju toppen att finskan behövs och är eftertraktad i det svenska samhället. Det höjer statusen för oss alla med finsk bakgrund eller anknytning. Men jag blir också SÅ arg! NU behövs vi! Men när jag var barn och mor ville att jag skulle få finsk modersmålsundervisning i skolan fick vi blankt nej. Detta på grund av att vi inte talade finska hemma. En hel generation med potentiellt finsktalande personer har ju gått förlorad på grund av detta. Utbilda de som vill bli utbildade så förses samhället med de färdigheter det behöver.

Det är helt underbart att denna tokiga regel nu är borttagen så att alla barn och ungdomar som vill lära sig sina föräldrars modersmål kan få hjälp med det. Min bitterhet kommer dock krypande ändå. Tänk om jag hade kunnat få med mig mitt egentliga modersmål från barndomen, tänk om jag kunde söka någon av de där tjänsterna där det krävs flytande finska i tal och skrift. Tänk om...

Ja, jag vet. Det är nu jag ska vara svensk och tänka positivt. Att jag kan lära mig finska som vuxen, att jag kommer kunna söka de där tjänsterna en dag. Fast idag är jag bara arg och bitter. Imorgon kommer sisun och ser till att jag tränar glosor med min nya smarta app eller läser lite i Ruotsinsuomalainen som jag precis har startat en ny prenumeration på. Men idag är jag bitter och arg...