Ett eller två medborgarskap?

Jag har inte alltid varit svensk medborgare. Det känns lite konstigt då svenska är mitt modersmål. Under mina första femton år var jag medborgare i mina föräldrars födelseland. Jag är osäker på om jag ens var medveten om mitt medborgarskap då och om jag ens reflekterade över vad som hände när mamma, 1993, ändrade det till svenskt. Hon gjorde det av samma anledning som många andra finska föräldrar i Sverige, för att hennes söner skulle slippa göra finsk militärtjänstgöring. Det var ju så klart helt rätt tänkt av henne. Mina bröder som är halvfinnar och som då var måttligt intresserade av Finland och inte talar någon finska, hade nog känt sig väldigt malplacerade i den finska militären.

På den tiden gick det inte att ha dubbla medborgarskap så när vi fick svenskt försvann vårt finska. Hade vi gjort ändringen idag hade vi fått behålla det finska och haft dubbelt medborgarskap. Tanken på att återta mitt finska medborgarskap har nuddat mitt medvetande några gånger de senaste åren. Till en början skämdes jag lite över att jag ens tänkte tanken. Vad skulle jag med ett finskt medborgarskap? Jag som inte ens kan finska ordentligt. Jag får minsann nöja mig med mitt svenska. Men allt eftersom min finska identitet har blivit tydligare har tanken kommit allt oftare. När jag presenterade idén för min rättframme mor, sa hon: vad ska det vara bra för? Och jag vet faktiskt inte vad det ska vara bra för eller vad jag ska ha det till. Jag vet bara att det känns rätt. Jag är Sverigefinne och jag hör hemma i två länder. 

I min mors gamla finska pass, från före 1993, finns det en sida med mitt och mina bröders namn. Där står även våra finska personnummer. Eller personbeteckningar som det kallas i Finland. De ser lite annorlunda ut än svenska personnummer. För det första skrivs födelsedatumet med dag, månad, år. Alltså tvärtom som i svenska personnummer. De fyra sista siffrorna består av tre siffror och en bokstav. Efter en snabb googling får jag veta att den bokstaven även kan vara en siffra och är ett kontrolltecken. Kontroll för vad har jag inte kommit underfull med ännu.

Det är en speciellt känsla att veta att jag har en finsk personbeteckning. En varm känsla. Det känns som ett tillåtande. Som ett okej på att jag får höra till, vara med. Det lockar att väcka liv i personbeteckningen igen och återta mitt medborgarskap. 

Det heter SAUNA

Det pågår ett korrigeringsarbete i min hjärna. Jag har nämligen upptäckt ett allvarligt fel och nu ska fel ord ut och rätt ord in. Ut med BASTU och in med SAUNA.

I våras gjorde jag ett besök på en vacker strand. Där låg fina små stenar och en väderbiten träbit. Jag såg möjligheten att skapa mig en bastu-skylt inför vårt kommande bastubygge. En skylt sätter ju en intention som säkerställer att projektet blir av, tänkte jag. Jag insåg samtidigt att det så klart ska stå sauna på skylten och inte bastu. För jag är ju ändå Sverigefinne. I och med det började jag fundera på varför det heter bastu på svenska när det heter sauna nästan hela världen över. Varför har det funkat att låna ordet sauna i så många språk men för Finlands närmaste bundsförvant har det inte gjort det? Jag kände hur lillebrorskomplexet väcktes i mig och genast bestämde jag mig för att bli obstinat i frågan. 

Så nu arbetar jag med att korrigera mitt ordval. Jag ska sluta att säga bastu och säga sauna istället. Det går så där. Bastu ligger ju längst fram på tungan och har ett stort försprång. Det hoppar ur munnen på mig innan jag hinner reagera. Men sauna är lika enveten som jag, vi kommer ju från Suomi. Så det ska gå, så småningom. 

Det är bara några veckor sedan jag saunade sist. På en ö i en vacker skärgård mitt i natten tillsammans med sju glada vänner. I gänget fanns det två riktiga sauna-fantaster som saunar flera gånger i veckan. Imponerande. Kanske blir det även så för mig i framtiden när min dröm-mumin-sauna är byggd. Åh, vad jag längtar. 

Fyra år i himmelriket

Jag fick nyligen veta något om mina första år i livet som golvade mig totalt. Något som påverkade synen på mig själv och vem jag är starkt. För andra människor kan det låta fånigt, som en petitess men det är ju det som är så spännande med oss människor, att vi har så otroligt olika referensramar.

Min kära mor berättade, lite så där i förbigående, att hon pratade finska med mig under mina första fyra år. FYRA år! Det är ju en oändlighet i ett barns tillblivande och identitetsbyggande. När hon berättade det blev jag så chockad att jag inte fick för mig att ställa följdfrågor. Orden "fyra år" rungade i mina öron och tankar om deras betydelse för vem jag är började snurra i huvudet. Snurrandet gjorde att jag inte kunde få fram mina tankar i ord. Några månader senare, fråga mig inte varför det tog så lång tid, ställde jag frågorna som känns självklara. Svaren jag fick värmde mig ändå in i hjärteroten. Mor pratade alltså mestadels finska med mig de första fyra åren. Även hennes två bröder som bodde i samma stad gjorde det. Somrarna de åren spenderades i Finland och då fullkomligt badade jag i finska. Himmelriket har alltså funnits mitt liv! 

Mor minns det som att jag förstod allt som sades men att jag svarade mest på svenska men även lite på finska. Hon tror det hade att göra med att jag pratade svenska på förskolan. Mor pratade finska med mig på grund av den lyckliga omständighet att hon helt enkelt inte kunde svenska. När jag var ett år gammal klev mor upp från verkstadsgolvet till kontoret. Ett stort kliv i karriären men även i integrationsprocessen. På golvet hade hon klarat sig med endast finska men på kontoret var hon den enda finnen. Det blev alltså dags att lära sig svenska. Detta innebär att hon pratade endast finska med mig mitt första år i livet. Sedan tog sig svenskan in ju mer hon lärde sig och ju mer mitt tal utvecklades. När hon sedan tre år senare träffade en svensk man och lämnade bruksorten med alla finnarna bytte hon helt till svenska. För att lära sig språket ordentligt och för att inte göra mig annorlunda.

Nu förstår jag bättre varför finskan klingar så starkt i mig. Varför jag upplever att det är nåt som fattas mig. Finskan fanns i mitt liv i hela fyra år, på ett självklart sätt. Om något plockas bort uppstår ett tomrum. Mor trodde säkert att svenskan skulle fylla det tomrummet. Kanske är svenska och finska för olika för att kunna kompensera varandra. Kanske hade det kvittat vilket språk som var mitt ursprungliga modersmål, tomrummet hade uppstått ändå. Kanske är det bara finskan som kan fylla det tomrummet.

I all min sprickfärdiga stolthet över att vara Sverigefinne finns det små osäkra hörn. Får jag verkligen kalla mig finne när jag inte pratar finska? Hur finsk är jag egentligen när jag inte kan finska? Dessa små mörka hörn av osäkerhet har nu blivit lite mindre mörka. För det faktum att jag förstått och ofta lyssnat på finska under mina fyra första år gör att jag känner mig mer finsk. Att min rätt att kalla mig finne växt.

På bilden ser ni mig som fyraåring. Jag och mor har då nyligen flyttat från orten där finskan hade en mer naturlig del i mitt liv. En ort som tog emot många finnar på grund av en industri som sökte arbetskraft. Härifrån växte mitt avstånd till mitt finska ursprung tills jag som 30+are började leta efter det där som fanns då och som jag saknar så. 

Barnsligt kul men inte enkelt

När dottern vår var nyfödd kom min vapendragare, hennes man och fyraåriga dotter på besök. När vi öppnade dörren såg det ut som om de skulle flytta in. Flytta skulle de men inte till oss. En flyttstädning hade resulterat i MÄNGDER med barn- och babysaker som vi fick ärva. Vi tog tacksamt emot alltihop och så fort jag fick en lugn stund började jag gå igenom kassarna och kartongerna. Där fanns mycket användbart men några saker stack ut lite extra. Som de tre böckerna på bilden.

Böckerna var i utmärkt skick när vi fick dem. Detta förbryllar mig nu när vår dotter haft dem i sin ägo några månader. De är nämligen i stort sett redo för soptippen. Det måste ju helt enkelt varit så att min vapendragares dotter fått lägga händerna på dem i en högre ålder än vår lilla skatt. Jag ångrar dock inte att dessa fina böcker lästs sönder på nolltid för de har skänkt så mycket glädje. Dottern älskar dem och läser dem fram och tillbaka och upp och ner så fort hon får tillfälle. Jag håller också av dem då det blir varmt i mitt finska hjärta av att se dessa barnböcker ligga på vårt vardagsrumsgolv. Att de snart försvinner ur våra liv är sorgligt men jag har bilden som minne och under sommarens besök i Suomi blir en av huvuduppdragen att införskaffa nya finska barnböcker.

Vapendragaren berättade om böckerna innan jag hunnit packa upp dem och sa att de hjälpt henne med hennes finska ordförråd. En viss förväntan och uppmaning uppstod i mig då jag tänkte att så kan det bli även för mig. Att böckerna är på finska har så klart avsevärt större påverkan på mig än på dottern. I en ideal värld borde det vara så att jag läser böckerna för henne på finska och att jag själv lär mig orden som står däri. Så har inte fallet varit så här långt. Jag förstår de flesta orden men har inte lärt mig dem utantill. Livet är ju konstruerat så att det inte går att lägga full kraft på var enda goda tillfälle som dyker upp. Jag tänker att det räcker gott med att de finns i min närhet och att något eller några nya ord säkert har smugit sig in i mig.

Hanasaari drar i mig!

Att februari närmar sig innebär något viktigt och spännande i den finskan delen av mitt liv. Det är nämligen månaden då jag behöver bestämma mig för om jag ska ansöka om plats på den kommande sommarens intensivkurs i finska. Den impulsiva tanken är alltid: JA! Självklart ska jag gå kursen i år. Sedan kommer verkligheten i fatt och jag måste överlägga med mitt förnuft för att bedöma om det är praktiskt genomförbart att resa till Helsinki en hel vecka i juli/aug. 

Förra året var det självklart att jag inte kunde åka. När årets kurs går av stapeln är den anledningen ett år och tre månader gammal. Hon kommer klara sig utmärkt med sin pappa den veckan. Den brinnande frågan är hur jag kommer att klara mig utan henne. 

Beslutet jag tagit idag är att jag kommer att anmäla mig till kursen så fort den kommer ut under februari. När besked om antagning sedan kommer i maj finns det ett fönster att avboka innan betalningen görs. Jag hoppas och tror att jag inte kommer att använda det fönstret. Det får helt enkelt tjäna som ett sätt att få mig att våga anmäla mig till kursen. För jag vill ju så gärna vara där under den där underbara och intensiva veckan. Jag vill lära mig finska, träffa mina kära studiekamrater, njuta av lugnet på Hanasaari och träffa mina fina släktingar i och utanför Helsinki. Jag börjar med att anmäla mig sen får vi se vart det leder...

En bitter sverigefinne

Det nya årets första inlägg borde kanske vara positivt, framåtblickande och fullt av sprudlande energi. Ja, hade jag varit en Svenne så hade det nog varit så men nu är jag en Finne. Får man föresten säga Svenne och Finne? Är det fult och opolitiskt okorrekt? Ingen aning, jag är för mycket finne idag för att bry mig.

Usch, man FÅR ju inte vara bitter. Ingen tycker om en bitter människa. Ingen vill lyssna på en bitter människa, ingen vill vara med en bitter människa. Bittra människor förpestar sin omgivning. Då är det tur att jag håller min bitterhet här bakom datorskärmen. Låter den sippra ut i cybervärlden istället för den verkliga. För ibland blir jag bitter. Som t.ex. här om dagen när jag åter igen läste en platsannons som åter igen söker finsktalande personer. Det är ju toppen att finskan behövs och är eftertraktad i det svenska samhället. Det höjer statusen för oss alla med finsk bakgrund eller anknytning. Men jag blir också SÅ arg! NU behövs vi! Men när jag var barn och mor ville att jag skulle få finsk modersmålsundervisning i skolan fick vi blankt nej. Detta på grund av att vi inte talade finska hemma. En hel generation med potentiellt finsktalande personer har ju gått förlorad på grund av detta. Utbilda de som vill bli utbildade så förses samhället med de färdigheter det behöver.

Det är helt underbart att denna tokiga regel nu är borttagen så att alla barn och ungdomar som vill lära sig sina föräldrars modersmål kan få hjälp med det. Min bitterhet kommer dock krypande ändå. Tänk om jag hade kunnat få med mig mitt egentliga modersmål från barndomen, tänk om jag kunde söka någon av de där tjänsterna där det krävs flytande finska i tal och skrift. Tänk om...

Ja, jag vet. Det är nu jag ska vara svensk och tänka positivt. Att jag kan lära mig finska som vuxen, att jag kommer kunna söka de där tjänsterna en dag. Fast idag är jag bara arg och bitter. Imorgon kommer sisun och ser till att jag tränar glosor med min nya smarta app eller läser lite i Ruotsinsuomalainen som jag precis har startat en ny prenumeration på. Men idag är jag bitter och arg...

Vad är sisu och har jag det?

Fenomenet sisu och att det är något som finnar i allmänhet besitter har vi hört talas om länge. När jag såg nedanstående bild på Facebook för ett tag sedan började jag fundera över detta begrepp. Vad är sisu? Har alla finnar det? Har jag det? Var kommer begreppet ifrån och varför känner vi alla till det?





















Efter en snabb googling hittade jag detta angående fenomenet sisu. 

Sisu betyder kampvilja, envis, uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, "jävlar anamma". Ordet fick internationell spridning under finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940) då Finland kämpade mot Sovjetunionen. Stalin och Röda armén med Sovjetunionens befolkning på 180 miljoner bakom sig stod mot Finlands armé med ett befolkningsunderlag på blott 3,5 miljoner. Trots denna stora övermakt blev Stalin förödmjukad av finnarna som stod emot i 105 dagar innan de tvingades sluta fred med Sovjetunionen. Det stupade cirka 8 ryssar på 1 finne.
Motståndskraften i den finska armén under vinterkriget är imponerande. Jag har full förståelse för att en sådan insats fått efterdyningar som märks även i vår tid. Innebär verkligen en historisk händelse att ett helt folk kan tillskrivas en och samma egenskap? Så klart inte. Däremot fungerar händelser som finska vinterkriget och motståndskraften finnarna visade som ett av många kitt som håller ett folk samman. Begreppet sisu får kittet som uppstod där, i slutet av 30-talet, att hålla även idag över 70 år senare. Det är häftigt.

Om jag tittar på min egen familj och släkt i Finland och framför allt då generationen över mig så ser jag en hel del sisu. En uthållighet som har hållit genom iskalla vintrar i Lappland, en barndom kantad av tragedier, alkoholism, fattigdom och hunger. Den sisun lever definitivt kvar i mor min. Hon är en kvinna som aldrig ger upp och som tar kommando över sin egen tillvaro. "Ska det bli gjort ska man göra det själv", skulle kunna vara hennes devis.

Om jag besitter de egenskaper som sisun innehåller är en knepigare fråga. Jag tror faktiskt den är knepig för hela min generation. De flesta av oss har ju inte upplevt de umbäranden som min mors generation i Finland gjorde. Umbäranden som framkallar sisu om man lyckas övervinna dem. Jag tänker dock att vi har ett motsvarande begrepp eller fenomen i svenskan, nämligen ordet maskrosbarn. Ett maskrosbarn är en människa som haft en tuff uppväxt men som ändå lyckas skapa sig ett gott liv. En maskros har ju förmågan att tränga upp genom asfalt och det har även dessa människor. De tränger sig upp och förbi den svåra starten i livet och blomstrar ändå. Jag har aldrig definierat mig som ett maskrosbarn även om jag varit med om en hel del utmaningar under min uppväxt. Jag har liksom alltid tänkt att det hade kunnat vara så mycket värre. Jag besitter nog ändå ett visst mått av sisu, annars hade jag inte varit där jag är idag men jag skulle nog inte säga att det är en av mina framstående egenskaper.

Sen är det väl säkert så att man kan besitta sisu utan att ha varit med om tuffa utmaningar och umbäranden. Jag föreställer mig att det är möjligt att få sisu av sina föräldrar under sin uppväxt om de har förmedlat såna förmågor. Vi behöver ju sisu i ganska vardagliga situationer ibland när livspusslet utmanar oss. Det känns som sisu är en ganska eftersträvansvärd egenskap, en egenskap som beundras. Som med de flesta egenskaper är det aldrig bra när det går till överdrift. Om en människa drivs av väldigt mycket sisu tänker jag mig att det kan innebära att den människan ofta befinner sig på en förhöjd stressnivå. Att alltid behöva visa sitt jävlar anamma och vara villig att kämpa måste ju rimligen innebära en påfrestning. En hög dos av sisu kan nog innebära en föreställning om att klara det mesta själv och det i sin tur kan göra det svårt att be om hjälp.

Sisu är helt enkelt ett spännande begrepp som har fler bottnar än vad jag trodde vid första anblick. Jag undrar om det finns fler sådana här finska uttryck som jag borde känna till och försöka förstå mig på?