En finsk studentfest

Mitt senaste besök i den finska huvudstaden gjordes med huvudsyftet att besök mitt kusinbarns studentfest. Jag och min finska mamma gjorde det till en mor-dotter-helg. Vi flög dit, bodde på hotell, träffade släktingar och åt gott. Jag tog så klart tillfället i akt och pratade så mycket finska som jag vågade. Vilket blev en hel del faktiskt. Det lät säkert helt tokigt men jag verkade göra mig hyfsat förstådd. Självklart trädde min kära mamma in och räddade kommunikationen vid flertalet tillfällen. 

Något som jag behöver utforska mer för att förstå är det finska skolsystemet. Jag önskar det fanns ett lättbegripligt flödesschema som kunde upplysa mig i ämnet. Att mitt kusinbarn kunde ta studenten i december är förbryllande men inte helt ologiskt. Att hon däremot gjorde klart sina examensprov i september och sedan inte gått i skolan fram till studentdagen är svårare att hänga med på. En vacker dag kanske jag får tag på en pedagogisk person som kan lägga fram en tydlig bild av systemet. Kanske en fråga för nästa termins lärare i finska, vem det nu blir. 

Den finska studenten innehåller i alla fall flera igenkännande faktorer. Studentbal, balklänning, fotografering, rosor, dyra presenter, inbjuden släkt på eftermiddagen och ungdomsfest på kvällen. Det som däremot var nytt för min del var uppvisandet av skolbetygen. Diplomet och betygsdokumentet skickades runt bland gästerna för fri beskådan. För studenten i fokus var detta endast ett nöje då betygen höll hög klass. När jag frågade om fenomenet var vanligt förekommande fick jag ett jakande svar. Samtidigt som det erkändes att den här delen av firandet kunde bidraga med en obekväm stämning för de studenter som lyckats mindre bra med sina studier. Jag kände genast att jag var tacksam att denna tradition inte hade ingått i mitt eget studentfirande för 17 år sedan. 

Efter firandets alla obligatoriska delar fick studenten dra sig tillbaka till källarplanet och sina vänners fest. Vi andra fortsatte att konversera på övervåningen och gick hem lagom till att ungdomarnas fest drog igång på riktigt. På vägen hem slog det mig att trots att jag pratat och umgåtts en hel del med ungdomarna på festen så är jag ofrånkomligt vuxen. 

Den finska melankolin

Det senaste avsnittet av SR:s Popula är riktigt intressant. Det diskuteras varför den finska musiken är så mycket mer melankolisk än svensk musik. Se länken nedan:

Popula - De tusen sorgliga sångernas land

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/467964?programid=4738

Den kvinnliga programledaren kommer fram till att hon har en svensk personlighet som är relativt tillrättalagd och som känner ett behov av att visa upp att allt är bra och fint i hennes liv. Sen finns det även en finsk personlighet som inte är rädd för att säga som det är och inte rädd för att det mörka i livet. Att det är därför den finska musiken går i moll eftersom det är tillåtet att dyka ner i det tunga. 

Det här känner jag otroligt väl igen mig i. Att arbeta hårt för att visa upp en fin fasad men egentligen vilja prata om det djupa i livet. Att få dyka ner i det som är tungt och svårt och strunta i att städa, tvätta och putsa på fasaden. Samtidigt kräver livet en balans för om den depressiva grundtonen får ta över för mycket kan det bli för tungt. Men jag har förstått att jag växer av att prata om det svåra i livet och det är väl därför jag är en framgångsrik socialarbetare. Jag vågar lyssna på det tunga och jag kan härbärgera det. Har jag kanske min finska ådra att tacka för detta? En intressant tanke som ska få gro ett tag hos mig. 

Itsenäisyyspäivä!

För första gången i mitt liv är jag i Suomi på självaste självständighetsdagen. Förväntningarna har varit höga och jag har föreställt mig mängder med folk på gatorna och galna fyrverkerier. Den holländska "queen's day" verkar ha varit det jag använt som inre bild. För er som inte vet vad den dagen innebär så är det en folkfest utan dess like. Folk går man ur huse, klär sig i orange och festar natten lång. Jag har även funderat på om finnarna möjligtvis slår norrmännen med sitt firande. 17 maj verkar ju vara en oerhört omtyckt och viktig dag i Norge. 

Nu kan jag konstatera att den finska självständighetsdagen inte gör mer väsen av sig än den lama nationaldagen hemma i Sverige. Ok, det serveras tjusiga självständighetskakor... 

och man får höra "hyvää itsenäisyyspäivää" lite varstans. Den finska flaggan syns på många ställen och tjejen bakom hotellreceptionen hade målat sina ögonlock som flaggor. Men var är folkfesten och fyrverkerierna? Svaret från mina släktingar; de sitter hemma och tittar på den årliga festen som hålls på presidentens palats på TV. Ok, efter kvällens restaurangbesök slår jag på TV på hotellrummet för att kolla in denna fest som får större delen av den finska befolkningen att sitta som klistrade. Och ja, ni gissade rätt den är lika upphetsande som Nobelmiddagen om inte ännu tråkigare. Folk är uppklädda till tänderna och stela som istappar. Voi kauhia! 

Så den stora festen uteblev för min del men kvällen blev mycket trevlig ändå. Jag har fått ta del av ytterligare en bit av det finska sättet att göra saker på och det är värdefullt även om det innebär en besvikelse. 

Samkönade äktenskap & årets Sverigefinne!

En hektisk kväll för en Finlandsnörd! Mycket att fira och glädjas över. Självklart kan beslutet om att tillåta samkönade äktenskap i Finland inte gå utan kommentar på min lilla blogg. Finland må vara bra på mycket men det här med att se efter sina minioriteter är inte deras styrka. Landets invandrarpolitik vågar jag inte ens gå in på för då blir jag så upprörd att jag inte kommer kunna somna på flera timmar. 

Jag är fantastiskt stolt över mitt ursprung och jag försvarar Finland i de flesta lägen. Jag är lättad över att jag nu även kan försvara mitt modersland inför HBTQvärlden. 

Och så den lite mindre nyheten att årets Sverigefinne utsågs ikväll. Det blev författaren Asko Sahlgren. Jag har inte läst något som han skrivit och om hans medfinalist Janne Westerlund hade vunnit hade jag kunnat relatera mer. Så då återstår bara ett stort grattis till Asko! 

Jag ser fram emot fler glädjande finska nyheter som kan värma mitt tillhörighetstrånande hjärta. God natt! 

Är finska svårt?

Att titta på tv-program där det talas finska med svensk textning är kul och inspirerande. Det blir extra kul när det är ett reportage från kursen jag går. Så var fallet nyligen i det eminenta programmet Ei saa peittää på SVT. I programmet diskuteras det om finska är ett svårt språk. Jag upplever mig alltför jävig för att kunna svara på det. Jag har ju hört finska under min uppväxt och har därför en känsla för språket som hjälper mig lite på traven. Trots det går inlärningen långsamt och trögt och jag sliter mitt hår av frustration då och då. Jag upplever dock att många av mina helsvenska kurskamrater har det ännu lite tuffare än mig. Så ja, finskan är svår. 

Just nu misstänker jag att jag har en viktig tröskel att ta mig över. Jag behöver komma igång och prata finska för att ge inlärningen en ordentlig skjuts framåt. Precis som en av gästerna i programmet säger så är det viktigt att våga börja prata. Min dröm är att kunna gå till en privatlärare under nästa termin. Hur jag ska hitta en sådan och vad det kostar har jag inte koll på. Jag tänkte börja med att fråga min nuvarande lärare om tips. Hon vill ju så klart att jag fortsätter på hennes kurs nästa termin men jag hoppas inte hon tar illa vid sig av frågan. 

Jag har kanske sagt det förr men jag säger det igen, jag är så tacksam för att jag bor i Stockholm under den här perioden i mitt liv. Inlärningsmöjligheterna är oändliga här! Det skulle föreligga en stor risk att mina motivationssvackor fick ta överhand om jag bott i en mindre stad med mindre kurser och lärare att välja på. Fast å andra sidan hade det kunnat sporra min kreativitet att komma på nya mer okonventionella sätt att lära mig finska på. Jag hade kanske slängt mig över finsktalande främlingar på stan i ett desperat försök att få öva några väl inövade fraser. Nu skonar jag mina medstockholmare det. 

Stay tuned för att få veta hur min finskainhämtning kommer att ske nästa termin!

En kort stunds samhörighet

Jag är miljöombud på mitt jobb. Ett stolt sådant. Idag hade vi miljömöte med alla förvaltningens ombud. Jag satt bredvid Pirjo. Hon är en sprallig och glad dam som inte har svårt att ta plats. Vi har setts på gemensamma möten ett tag nu och jag lade så klart märke till hennes finska brytning redan på första mötet. Sedan dess har jag så gärna velat fråga: Onko sinä suomalainen? Är du finsk? Men det har inte funnits tillfälle, förrän idag. Vi gick gemensamt ut i köket för att hämta vatten och då tog jag mod till mig och sa mina tre väl förberedda ord. Hon svarade glatt: On, olen savulainen! Jag förklarade sedan, på svenska, att jag läser finska och att det är svårt. Hon frågade om mina föräldrar inte sjungit finska barnvisor för mig som barn, för det hade minsann hon gjort för sina. Nej, sa jag och drog min vanliga bortförklaring om hur det var "fult" att vara finne på 70-talet och vad lite man visste om fördelarna med tvåspråkighet. Hon, som de flesta andra, godtog förklaringen och sa sig känna till flera finnar som valt att inte lära sina barn sitt modersmål. 

Därefter brakade mötet igång och punkterna på miljöagendan betades av i rask takt. När jag satt där under mötets gång med Pirjo vid min sida kände jag hur min samhörighet med henne växte. Hon är egentligen den i gruppen som är mest olik mig, äldre och bullrig. Övriga gruppmedlemmar delar min svenskar bakgrund och uppväxt. Trots det blev det hon och jag. Jag märkte hur jag lyssnade mer noggrant på det hon sa och skrattade mer hjärtligt åt hennes skämt. Det var vi två finnar bland ett gäng svennar. 

Pirjo visade inga tecken på att känna någon större samhörighet med mig än med någon annan i rummet. Hennes finskhet är så stark och självklar. Den står på egna ben. Min kommer behöver stödhjul ett bra tag till. 

Så kan min längtan efter en finsk tillhörighet te sig en vanlig måndag i november. 

Svenskarnas Finland

Ibland funderar jag på hur svenskarnas bild av Finland ser ut. Om jag lyssnar till skämten som dras av både komiker och vanligt folk verkar den rejält snedvriden, generaliserad och schablonartad. Men å andra sidan är det ju precis så komik fungerar. När jag däremot lyssnar på debatten om skolan verkar svenskar ha en respekt för det finska, till synes välfungerande, skolsystemet. Det talas även allt mer i Sverigefinsk media om att statusen har höjts för finnar i Sverige. Svenskarnas bild av Finland är säkert mer nyanserad än vad den var för t.ex. 30 år sedan. Trots det slås jag av hur ofta jag träffar svenskar som aldrig varit i Finland. Som varit i Finland på riktigt alltså. Det räknas inte att ha gått omkring i Helsinki en lördagseftermiddag innan båten går tillbaka till Stockholm. Jag upplever att svenskar reser till Danmark och Norge i mycket högre utsträckning än till Finland. Vad beror det på? Språken? Dras vi till släktskapet med de andra Skandinaviska länderna och värjer oss lite från det udda landet i öst? Jag vet inte men det är en intressant fråga. 

Igårkväll tittade min man på sitt favoritprogram, Vem vet mest? 

Jag var i köket men hajade till när jag hörde att en av deltagarna presenterades som Finlandsintresserad. Det var en man i 30-års åldern som aldrig varit i Finland innan han tågluffade genom landet 2011. Han sa att han tyckte landet påminner mycket om Sverige men att det är exotiskt att inte förstå språket. Han uppmanade fler att upptäcka grannlandet i öst. Jag blev väldigt nyfiken på honom! Vad är det som fascinerar honom med Finland? Vart åkte han under sin tågluff? Vad skulle han rekommendera att se och göra i Finland? En svensk som propagerar för Finland hör ju inte till vanligheterna. Helt plötsligt kände jag mig som en svensk som aldrig varit i Finland. Tågluffa i Suomi? Åh, det var en ny idé för mig, tänkte jag när jag hörde honom berätta. Så nu har jag nästa sommars semester planerad. Då återstår bara jobbet att övertyga maken om briljansen i denna idé...

Språkpaus

Terminens kurs i det finska språket närmar sig sitt slut. Tre lektioner återstår. Min känsla: lättnad. Hur mycket jag än älskar att lära mig finska så behöver min hjärna vila då och då. Och från finskan behöver jag vila ofta... Det är mitt egentliga förlorade modersmål och det kommer alltid finnas i mitt liv men det är svårt, riktigt svårt, oikea vaikea. Det innebär en viss grad av korvstoppning att gå en språkkurs och mot terminens slut infinner sig en uppenbar kväljande känsla. Den kommer aldrig få mig att kräkas, jag älskar finskan för mycket för det, men eftersmaken gör att jag måste tugga något annat ett tag. 

Under de där perioderna, när jag tillåter mig att tugga något annat, brukar jag ändå ha kvar en liten livlina. Ofta består den av finsk radio i lurarna på väg till jobbet eller ett avsnitt av Ei saa peittää på SVTplay. Jag tror på att alltid ha någon form av det finska språket i mitt liv. Att radio, TV och musik får ta över när jag lägger läroboken åt sidan känns viktigt. Jag är övertygad om att min inlärning fortskrider under de perioderna, att ny kunskap sakta sipprar in i min hjärna bara genom att lyssna till språket. 

Vad som sker nästa termin, kursens vara eller icke vara, vet jag ännu inte. Att jag kommer insupa finska på något sätt står klart men tillvägagångssättet är ännu inte bestämt. Kanske går jag en kurs, kanske tar jag privatlektioner, kanske tar jag en längre paus och låter radion och Spotifylistan bli mer regel än undantag. Den som läser får se...

Vad är det jag söker?

Jag har tidigare bott i ett Östeuropeiskt land i cirka fem år. Under den tiden märkte jag att min svenskhet blev viktig. Var jag kom ifrån var viktigt och att hålla fast vid det som var svenskt i mitt liv var viktigt. Jag ansträngde mig för att behålla svensk mat och svenska traditioner i mitt liv. Jag har hört att det är ett vanligt fenomen för människor som bosätter sig utomlands. Det är också lätt att förstå att det skapar trygghet och identitet att hålla fast vid vissa saker från sitt ursprung. Jag misstänker dock att jag hade ytterligare ett syfte med att hålla fast i min svenskhet. Ett syfte som jag ser går igen i min nuvarande strävan efter att bli Sverigefinne. 

Jag har varit tillbaka i Sverige i sex år nu. Min först tid tillbaka i Sverige fylldes av en stark känsla av att vara som alla andra. En svensk i mängden av alla andra svenskar. Det tog 1,5 år innan tankarna på att flytta utomlands igen la sig. Jag ville desperat bort från känslan att vara som alla andra! Tryggheten och karriärsmöjligheterna tog dock kommandot över mitt förnuft och jag blev kvar i Sverige. 

Så här sitter jag nu och känner så väl igen känslan av och längtan efter att vara annorlunda. Jag har, ända sedan jag började plugga finska hösten 2010, trott att jag gör det som en del av sökandet efter mina finska rötter. Men tänk om det är så att jag gör det för att vara annorlunda? För att inte vara så tråkigt svensk. Gör det min strävan bättre eller sämre, finare eller fulare? Är det inte väldigt svenskt att tänka att det är fult att vilja vara annorlunda? 

Det är helt enkelt kul att vara lite (lagom) annorlunda, jag vill ju för Guds skull inte vara konstig ;-) och finnar är ju lite så där lagom konstiga. Mitt uppe i mitt finskletande märker jag att jag även är väldigt svensk, då ordet lagom gärna tar sig in lite här och var. Och det är väl just därför jag strävar efter att vara just Sverigefinne, både det svenska och det finska måste ges plats för att jag ska vara sann mot mig själv. 

Så det är väl helt enkelt så att jag gör det här av två anledningar: 1. För att hitta och utveckla min identitet 2. För att få känna mig lite annorlunda. 

Finska pinnar lever!

Jag har ju tidigare efterlyst mitt favoritprogram på Sisuradio, Finska pinnar. Programmet där jag sakta, sakta snappar upp för mig nya finska ord eftersom de både pratar finska och svenska. Genialt! Men i augusti gick sista avsnittet och jag har varit otröstlig sedan dess. 

Nu har jag kommit fram till att min otröstlighet var till viss del förorsakad av mig själv. Finska pinnar har ju inte alls försvunnit utan bara bytt skepnad! Vilken lättnad... Det heter nu mera Popula och sänds på samma tid och dag. Denna info hittade jag genom en snabb titt på Finska pinnars Facebooksida. Så var det traumat löst! Det positiva i detta missförstånd är att jag nu har massor med program att lyssna i kapp.  Kiitos Sisuradio! Hyvää viikonloppua 

Recension av Hallonbåtsflyktingen

Ikväll har jag sett en film om en svensk man som är fast i en finsk kropp. Jag hörde talas om filmen redan förra sommaren under min språkkurs på Hanasaari utanför Helsinki. Då fick vi besök av en filmkritiker/forskare som berättade att filmen var på G. Jag blev då sugen på att läsa boken men så blev det inte och ikväll såg jag filmen istället. 

Så vad tycker jag då om filmen? Den är trevlig och underhållande men väldigt svensk. Med det menar jag att du inte ska förvänta dig att bli medryckt eller känslomässigt engagerad i rollfigurerna. Men vill du ha en trevlig stund, skratta lite åt lättsamma skämt så ska du se den. Huvudrollsinnehavarens finska uttal imponerar och var en av behållningarna med filmen för en student i finska som mig. Förra veckan läste jag i en lokaltidning att han studerade finska i sex månader inför filmen. Och hör och häpna, han tyckte det var kul och skulle vilja fortsätta. Poäng till finskan där! 

Oktober i Helsinki

För två veckor sedan besökte jag Helsinki med min man och mina svärföräldrar. Resan var en bröllopspresent från dem till oss. En wannabe Sverigefinne som jag kunde inte vara mer nöjd! Jag uppskattar varenda tillfälle jag får till att utforska det Finska. Innan avfärd fick vi tips på saker att se och göra av en vän som är Finlandssvensk, på riktigt, ingen wannabe där inte. Här kommer några smakprov på vad staden har att erbjuda:

 

Finsk radio i Sverige

Jag lyssnar ofta på finsk radio på väg till jobbet. Jag förstår VÄLDIGT lite av det jag hör men nya ord smyger sig sakta in i mitt ordförråd. Jag brukade ha ett favoritprogram på SR som hette Finska Pinnar. Det var helt briljant för en språkstudent som mig! De växlade nämligen mellan finska och svenska vilket gjorde att jag förstod sammanhanget i programmet. Det gjorde att det var roligare att lyssna vilket ledde till att jag lärde mig mer. Men efter sommaruppehållet har Finska Pinnar inte kommit tillbaka och ett stort hål har uppstått under mina resor till jobbet. Nu fyller jag det med Huomenta Ruotsi och City Sisu. Helt okej program men det talas uteslutande finska och jag förstår därför, som jag redan sagt, väldigt lite. Det är kanske dags att utforska varför Finska Pinnar är puts väck... SR's kundservice, here I come!

Finsk musik i min smak!

Min finska lista på Spotify innehåller flera låtar av underbara Matti Johannes Koivu. Jag förstår långt ifrån allt han sjunger men det gör inget för det är så vackert ändå. Här kommer min absoluta favorit!

Jos muutat Mielesi

Terminens deppigaste lektion

Ikväll gick jag till min kurs i finska, som vanligt. Det är min femte kurs. Jag har gått 2,5 terminer tidigare plus en sommarkurs under en intensivvecka i Helsinki. Jag har haft svårt att hitta en lärare i Stockholm med kvalitativ undervisning men nu har jag hittat fina Pilvi på Finlandsinstitutet. Jag trivs med henne och med mina kurskamrater men jag trivs definitivt INTE med boken. Kursboken är helt enkelt från helvetet. Så här ser helvetet ut...

Idag gick jag och boken i sådan klinch att jag på allvar funderar på att bränna upp fanskapet. Jag förstår inte hur kloka fina Pilvi kan tycka att den här boken är bättre än den här..

eller den här..

Suck, nu ska jag tycka synd om mig och min korvstoppade hjärna en stund. Sen, om några dagar, slår jag upp helvetet igen och gör min läxa som den duktiga flicka jag är.

Varför gör jag det här?

Jag har valt att starta den här bloggen på grund av att jag vill kunna förstå restaurangmenyer som den på bilden. Jag vill förstå det språk som skulle ha varit mitt modersmål, förstå de människor som skulle ha varit mina landsmän och jag vill framför allt förstå vad mitt finska ursprung gör med min identitet. Vem är jag? Vad är jag? Svensk, finsk eller Sverigefinne? Vem eller vad avgör vad jag är?
Frågorna är många och fler lär de bli. Följ med mig på min resa och se om jag lyckas komma fram till vem jag är :-)