Det senaste avsnittet av SR:s Popula är riktigt intressant. Det diskuteras varför den finska musiken är så mycket mer melankolisk än svensk musik. Se länken nedan:
Popula - De tusen sorgliga sångernas land
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/467964?programid=4738
Den kvinnliga programledaren kommer fram till att hon har en svensk personlighet som är relativt tillrättalagd och som känner ett behov av att visa upp att allt är bra och fint i hennes liv. Sen finns det även en finsk personlighet som inte är rädd för att säga som det är och inte rädd för att det mörka i livet. Att det är därför den finska musiken går i moll eftersom det är tillåtet att dyka ner i det tunga.
Det här känner jag otroligt väl igen mig i. Att arbeta hårt för att visa upp en fin fasad men egentligen vilja prata om det djupa i livet. Att få dyka ner i det som är tungt och svårt och strunta i att städa, tvätta och putsa på fasaden. Samtidigt kräver livet en balans för om den depressiva grundtonen får ta över för mycket kan det bli för tungt. Men jag har förstått att jag växer av att prata om det svåra i livet och det är väl därför jag är en framgångsrik socialarbetare. Jag vågar lyssna på det tunga och jag kan härbärgera det. Har jag kanske min finska ådra att tacka för detta? En intressant tanke som ska få gro ett tag hos mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar