Sverigefinländarnas dag

Idag har jag lärt mig något nytt. Det är min nya identitets dag. Sverigefinländarnas dag. Det verkar vara ett relativt nytt fenomen och behöver därför så mycket uppmärksamhet som det bara kan få. 

Jag har så klart ingen aning hur man firar dagen men tänker att det säkert är upp till varje enskild Sverigefinne. Eftersom jag överrumplades av denna högtid i morse har jag missat alla festförberedelserna. Men var säker på att en notis med påminnelse läggs in i den smarta telefonen och nästa år så här dags smäller det :-) 

Det jag har gjort idag är ett test på hur Sverigefinländsk jag är. Och resultatet blev klockrent, nyvaknad. 

Testet kan du göra på Sisuradios hemsida. Glad Sverigefinländsk dag! 

Hanasaari!

Ja! Terminsstarten har höjt motivationen till oanade höjder. Jag tar i så jag spricker och anmäler mig till en intensivkurs i finska i Helsinki i sommar. Kursen hålls under en vecka varje sommar på fina Hanasaari eller Hanaholmen för er svenskar. Den ges på tre olika nivåer och jag gick grundnivån sommaren 2013. I det överkomliga priset ingår 4-stjärnigt hotellrum, helpension, heltidsstudier, föreläsningar och utflykter. På köpet får man en vacker skärgårdsmiljö ett stenkast ifrån centrala Helsinki. Jag längtar så jag spricker! 

Hotellet är så klart utrustat med bastu och pool och 1 km bort finns en badstrand. Det finns cyklar och s.k. Nordic Walking sticks att låna. Jag hoppas tror och önskar att veckan på Hanasaari ska bli minst lika bra som sist. Det finns dock en detalj som kommer att fattas, min vapendragare i det finska språket kommer inte vara där. Men jag är ju som tur är bortskämd med hennes sällskap på kvällskurserna här hemma i Stockholm. 

Hjärngympa

Terminen är igång men det är inte min hjärna. Kvällens lektion inleddes på traditionellt sätt med att vi fick presentera oss för varandra. Min blev korthuggen och jag stakade mig fram. Känslan av att finskan är ett helt nytt fenomen för min hjärna infann sig. Jag misströstar dock inte. Nuförtiden är jag van vid min hjärnas villfarelser. Den tror så lite om sig själv och jag behöver ge den lite tid till att komma igång. 

Terminsstarten blev positiv. Ny lärare men framför allt ny LÄROBOK! Lättnaden är total. När det gäller boken alltså. Den förlorade läraren sörjs men boken behöver aldrig komma åter. Min låga motivation fick sig en livsviktig injektion. Med den nya boken finns det faktiskt en chans att jag tar mig igenom den här terminen också. När motivationen dippar ska jag tänka på att kursen är slut i slutet av april, det är snart, samt att en kurskamrat pendlar från Södertälje för att kunna gå kursen. Det är imponerande. 

Nu ska jag fira att jag klarat av första lektionen! Det är nästan att jag förtjänar en semla. 

Kursomställning

På måndag börjar kursen i finska igen. Samma dag, samma tid, tolv måndagar framöver. Tidigare i veckan damp den sedvanliga kursinbjudan ner på hallgolvet. 

Min beslutsångest har varit stark i två månader nu. Trots att jag lovat min vapendragare att jag ska gå, har min hjärna lockat mig med tanken på att få åka hem efter jobbet på måndagar. Jag har dock hela tiden vetat, däri bakhuvudet, att jag inte kommer svika mitt löfte till kurskamraten. Samvetet vinner över latheten. 

I kursinbjudan kom det dock en släng med information som gjorde att jag nästa hade anledning att lägga finskan på hatthyllan den här terminen. Vår lärare är ersatt av en annan! Det här innebär att jag inte har en aning om hur terminen kommer bli och att jag blir tvungen att vänja mig vid en ny lärarstil. Till saken hör att vi elever hade en deal inför den här terminen med vår f.d. lärare. En deal som gjorde att vi som är mest frustrerade över den dåliga kursboken skulle få lite tröst. Hur detta nu blir med den nya läraren återstår att se. Min skepsism inför den stundande förändringen stillades av min vapendragares kloka ord; "vi går dit på måndag och ser hur det är. Vem vet, det kanske till och med blir bättre!"

Visst gör vi det kära du. Jag log och tänkte att det är tur att jag får hjälp att vända mina tankar ibland. Tur för min finska i alla fall. 

Naturligt finsk

I november träffade jag en Sverigefinne som har pratat både finska och svenska sedan barnsben. Han kallar sig dock inte Sverigefinne utan svensk. Det slog mig under vårt samtal att hans finska tillhörighet är så självklar, delvis tackvare språket, att han inte har något behov av att kalla sig Sverigefinne. Jag blev avundsjuk. Och jag blev ännu mer avundsjuk när hans mamma gick förbi och sa några finska ord, så där i förbifarten. Det var så självklart och naturligt. Kommer min finska någonsin bli så där självklar och naturlig?

I början av december hade vi avslutning på höstterminens kurs. Det var knytkalas och det bjöds på mycket gott. Några hade skrivit små berättelser om ett julminne och vi sjöng Sankta Lucia på finska. Nu har det varit uppehåll sedan dess och vecka 6 kickar det igång igen. Och jag kommer ha beslutsångest in i det sista. Någon form av förändring behöver ske den här terminen, jag är bara inte säker på vad som behöver förändras. Mitt engagemang? Min ansträngning? Studieformen? Jag har försökt att inte stressa fram ett beslut utan låtit tiden ha sin gång och se vad som känns rätt när det är dags. 

Till saken hör av vi är några i klassen som framfört viss kritik mot den lärobok vi använder. Lärare Pilvi har tagit emot det bra och föreslagit förändringar som förhoppningsvis ska tillfredsställa både de som hatar och älskar boken. Utifrån det känner jag en viss förpliktelse att ge kursen en ny chans. Det är två veckor kvar till kursstart och det återstår att se om jag tar mig dit. 

En finsk studentfest

Mitt senaste besök i den finska huvudstaden gjordes med huvudsyftet att besök mitt kusinbarns studentfest. Jag och min finska mamma gjorde det till en mor-dotter-helg. Vi flög dit, bodde på hotell, träffade släktingar och åt gott. Jag tog så klart tillfället i akt och pratade så mycket finska som jag vågade. Vilket blev en hel del faktiskt. Det lät säkert helt tokigt men jag verkade göra mig hyfsat förstådd. Självklart trädde min kära mamma in och räddade kommunikationen vid flertalet tillfällen. 

Något som jag behöver utforska mer för att förstå är det finska skolsystemet. Jag önskar det fanns ett lättbegripligt flödesschema som kunde upplysa mig i ämnet. Att mitt kusinbarn kunde ta studenten i december är förbryllande men inte helt ologiskt. Att hon däremot gjorde klart sina examensprov i september och sedan inte gått i skolan fram till studentdagen är svårare att hänga med på. En vacker dag kanske jag får tag på en pedagogisk person som kan lägga fram en tydlig bild av systemet. Kanske en fråga för nästa termins lärare i finska, vem det nu blir. 

Den finska studenten innehåller i alla fall flera igenkännande faktorer. Studentbal, balklänning, fotografering, rosor, dyra presenter, inbjuden släkt på eftermiddagen och ungdomsfest på kvällen. Det som däremot var nytt för min del var uppvisandet av skolbetygen. Diplomet och betygsdokumentet skickades runt bland gästerna för fri beskådan. För studenten i fokus var detta endast ett nöje då betygen höll hög klass. När jag frågade om fenomenet var vanligt förekommande fick jag ett jakande svar. Samtidigt som det erkändes att den här delen av firandet kunde bidraga med en obekväm stämning för de studenter som lyckats mindre bra med sina studier. Jag kände genast att jag var tacksam att denna tradition inte hade ingått i mitt eget studentfirande för 17 år sedan. 

Efter firandets alla obligatoriska delar fick studenten dra sig tillbaka till källarplanet och sina vänners fest. Vi andra fortsatte att konversera på övervåningen och gick hem lagom till att ungdomarnas fest drog igång på riktigt. På vägen hem slog det mig att trots att jag pratat och umgåtts en hel del med ungdomarna på festen så är jag ofrånkomligt vuxen. 

Den finska melankolin

Det senaste avsnittet av SR:s Popula är riktigt intressant. Det diskuteras varför den finska musiken är så mycket mer melankolisk än svensk musik. Se länken nedan:

Popula - De tusen sorgliga sångernas land

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/467964?programid=4738

Den kvinnliga programledaren kommer fram till att hon har en svensk personlighet som är relativt tillrättalagd och som känner ett behov av att visa upp att allt är bra och fint i hennes liv. Sen finns det även en finsk personlighet som inte är rädd för att säga som det är och inte rädd för att det mörka i livet. Att det är därför den finska musiken går i moll eftersom det är tillåtet att dyka ner i det tunga. 

Det här känner jag otroligt väl igen mig i. Att arbeta hårt för att visa upp en fin fasad men egentligen vilja prata om det djupa i livet. Att få dyka ner i det som är tungt och svårt och strunta i att städa, tvätta och putsa på fasaden. Samtidigt kräver livet en balans för om den depressiva grundtonen får ta över för mycket kan det bli för tungt. Men jag har förstått att jag växer av att prata om det svåra i livet och det är väl därför jag är en framgångsrik socialarbetare. Jag vågar lyssna på det tunga och jag kan härbärgera det. Har jag kanske min finska ådra att tacka för detta? En intressant tanke som ska få gro ett tag hos mig.