Syns det att jag är finne?

Mina namn är extra viktiga för mig då de på ett tydligt sätt vittnar om min finska härkomst. Båda mina förnamn och mitt efternamn klingar finskt. När jag gifte mig för ett år sedan fanns det inte på kartan att jag skulle byta mitt efternamn mot hans svenska. Det hade känts som om halva mitt jag fallit bort. Den senaste tiden har jag funderat på om jag skyltar med min finskhet på något annat sätt än genom mina namn. Jag gjorde en inventering och hittade följande saker som jag omger mig med som visar på att det bor någon med finsk anknytning i mitt hem:

 En bok av Arto Paasilinna och en av Tove Jansson. En liten dekorativ tallrik med mumintroll och en tvål med finsk text. 

 På kylskåpet och i sovrummet hänger en av mina favoritplancher. Den ena i form av ett vykort och den andra i form av ett urklippt kalenderblad. 

 De här två prylarna är inte helt uppenbart finska men kommer från det finska inredningsmärket PENTIK som jag älskar. 

Jag har ett stort intresse för smycken och när jag öppnade smyckeskåpet under min inventering insåg jag att mina två favorithalsband är finska. Det orange är från fina Aarikka och det andra från Finnfeelings. Tilläggas bör att min vigselring är från Kalevala.

Det som inte finns på bild här men som är de viktigaste finska prylarna i mitt hem är alla mina muminmuggar. Samlingen har varit uppe i 25 stycken men för tillfället kämpar jag med att minska ner den. Just nu har jag kommit ner till 22. Så för att svara på frågan i rubriken: jo visst syns det, för den som letar. 

Efter inventeringen av mitt hem blev jag nyfiken på min mors hem. Syns det att hon är finne? Så jag gjorde en liten inventering där också:

 En finsk flagga på skrivbordet, två finska kylskåpsmagneter, en muminstol för barn och massor av Marimekko i köket. 

Det största finska inslaget i mors hem är det faktum att hela hennes hus går i vitt och blått.

I min mors hem finns det färre saker med finsk anknytning men de som finns tar större plats och uppmärksamhet än mina saker. Jag tror dock inte att någon av oss har valt några av de här inslagen i våra hem för att medvetet skylta med vårt ursprung. Däremot kanske vi har större benägenhet att välja finsk design på grund av vår koppling till landet.

Nu är det ju så att många av sakerna på bilderna kan finnas i hem som inte har någon som helst anknytning till Finland. Marimekko och mumintroll är ju populära även bland svenskar. Min inventering säger kanske inte så mycket om min och min mors finskhet utan fungerade mer en kul grej för att se vad vi omger oss med i våra hem. Nästa gång jag införlivar något finskt hemma hos mig ska jag fundera på varför jag gör det. Är det för att jag tycker om saken i sig eller för att jag tycker om dess ursprung? Vi får väl se vad jag kommer hem med efter min språkkurs i Helsinki i augusti.

Juhannus - en finsk midsommar

För mig känns midsommar som något väldigt svenskt. Något som inte finns någon annanstans. Midsommarstången, sillen, blommorna, lekarna, jordgubbarna. Och kanske är det så att just den kombinationen inte finns någon annanstans men midsommar firas ju faktiskt på fler ställen än i Sverige. 

Under min barndom besökte vi min mors hemtrakter i norra Finland ibland. Vid några tillfällen var vi där över midsommarhelgen. Även om det var länge sedan så har jag upplevt en finsk midsommar ett par gånger.

Det jag minns starkast från den finska midsommaren är ljuset. Det fantastiska ljuset som inte försvinner trots att timmen är sen. När vi barn skulle gå och lägga oss minns jag att mamma var tvungen att rulla ner rullgardinerna för att det var så ljust ute. Ett annat starkt minne är när stora delar av vår finska släkt står på älvens strand och den stora midsommarbrasan sprakar. Någon midsommarstång fanns inte så långt ögat räckte, i Finland är det brasan som är mittpunkten. 

Jag har läst mig till att bastubadet på midsommar är viktigt för många finnar. Jag minns inte om det var ett inslag i mina finska midsomrar men jag kan stolt meddela att det är det i mina svenska. Åtminstone om det finns en bastu att tillgå i närheten av firandet. Att ta en tur med båten, fiska och grilla är också populära inslag i en finsk midsommar. Alla de ingredienser en riktigt bra sommarkväll kräver.

På nätet har jag läst mig till att den kristna kyrkan sedan 300-talet firar Johannes Döpares födelse den 24 juni. Därför är midsommar fortfarande förknippat med honom i vissa områden. I Finland heter ju midsommar just Juhannus. Så...

Hyvää juhannusta på er! 

På väg hemåt hemifrån

För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en Sverigefinne sa något som hakade fast i mig. Jag minns inte vilket program det var eller vad det handlade om men det har mindre betydelse. Så här sa hon:

"Sverigefinländaren är som lyckligast på båten. På väg hemåt hemifrån. Man är hemma i två kulturer".

Det där uttrycket, på väg hemåt hemifrån, lät så fint. Trots att jag är uppvuxen i Sverige, har svenska som modersmål och har levt här större delen av mitt liv kan jag förstå vad hon menar. Jag både lämnar ett hem och kommer hem när jag åker mellan Finland och Sverige. Mitt svenska hem är så klart grundbulten i min tillvaro. Det är i Sverige jag kommer fortsätta leva mitt liv. Sverige är hemma även om jag känner en stark tillhörighet i Finland också.

Det finns dock något som saknas i mitt svenska hem. Något som har med mitt finska ursprung att göra. Det som saknas är en känsla. En känsla av självklarhet. En tydlig känsla av att veta vem jag är och vart jag hör till. Även om Sverige är hemma så är det inte hemma till 100% och även om Finland känns bekant och trevligt så är det inte 100% bekant.

Jag tror helt enkelt att det har med min lott som Sverigefinne att göra. Att jag aldrig kommer vara helt svensk eller helt finsk utan något där i mellan. För att känslan av att något saknas ska försvinna behöver jag hitta min identitet i det Sverigefinska. För om jag försöker sträva efter att bli svensk eller finsk får jag nog försöka förgäves. Det är kanske så att det till lotten som Sverigefinne hör att känna sig splittrad. Även om jag så småningom landar i en Sverigefinsk identitet får jag kanske leva med känslan av att något saknas. Det osjälvklara i att vara Sverigefinne får bli min självklarhet.

Från de djupa funderingarna flyttar vi oss till något mer ytligt. Ett litet dilemma i letandet efter min identitet är vilken flagga, förutom den svenska, som ska få pryda min och min mans fritidshus. Jag har alltid tänkt att det är självklart att vi ska ha en svensk och en finsk flagga men så dök den här flaggan upp helt plötsligt:

Om jag nu ska sträva efter att känna mig som en Sverigefinne är det den här flaggan som representerar mig. Sverigefinländarnas flagga. Jag tycker den är fin men det är något sorgligt med att inte ha en finsk flagga som jag tänkt mig från början. Det här är ett beslut som behöver mogna till sig hos mig. Under tiden får fritidshuset klara sig utan flagga. Jag återkommer i frågan. 

Intressant serie gick mig förbi...

Här om dagen googlade jag på ordet Sverigefinländare och då dök det upp en dokumentärserie som heter Rötter på SVT. Den handlar om andra- och tredjegenerationens Sverigefinländare och deras identitet. Jag skulle precis till att bli superexalterad när jag såg att den sändes i höstas. Hur kunde jag missa detta? Hur är det möjligt? Sorgen är djup då det verkar vara en mycket intressant serie. Jag tror jag måste maila SVT och fråga om den kommer att sändas igen.

Här kan ni läsa vad jag gick miste om:

http://www.svt.se/rotter/var-finns-sverigefinlandarnas-rotter

Mina finska vänner! Var är ni?

Sverige är fullt av Sverigefinnar. Vi är landets största minoritet då cirka 440 000 människor i Sverige har finsk bakgrund. Vi har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av oss använder det finska språket. Den halvan längtar jag efter att tillhöra.

Så om det nu finns så många av oss, hur kommer det sig att jag känner så få Sverigefinnar? Under hela min skolgång kan jag inte minnas att jag haft en enda klasskamrat med finländsk bakgrund. Eller var det kanske så att jag inte såg dem? Att mitt finska ursprung inte var så viktigt då. Men jag minns ingen annan med ett finskt klingande namn. Och det borde jag minnas eftersom mitt eget namn alltid har stuckit ut på alla klasslistor. Det känns konstigt, att jag inte sprungit på någon annan Sverigefinne under hela skoltiden. Jo, det fanns en tjej i en parallellklass under högstadiet. Hon ansågs som konstig, tog lite för mycket plats och ingen som jag kunde identifiera mig med. 

Under de tidiga skolåren ville jag vara som alla andra och la därför ingen betoning på mitt ursprung. Som ung vuxen hade jag fullt upp med att utbilda mig, bo utomlands och skapa goda relationer. När jag bodde utomlands blev min identitet som svensk urstark, det finska fanns inte där ännu. Så kanske är det därför jag har så få finska vänner, jag har helt enkelt inte letat efter dem förrän nu.

Jag minns att jag träffade en Sverigefinne på min förra arbetsplats. Hon var i min ålder och förbannat trevlig. Jag såg fram emot att knyta an till henne. Jag hade precis börjat lära mig finska då och såg framför mig hur jag skulle lära mig kul fraser som jag skulle säga till henne när vi sprang på varandra i korridorerna. Fraser som skulle bli våra och ingen annan skulle förstå. Förutom chefen då, som också var Sverigefinne men inte riktigt lika förbannat trevlig. Så blev hon gravid, flyttade till sin hemstad och vår kompissaga var över... 

Ska jag fortsätta att vänta på att slumpartat träffa andra Sverigefinnar genom jobb eller andra sammanhang? Eller ska jag hitta sammanhang där det är mer troligt att jag träffar andra som mig? För jag inser när jag skriver denna text att jag vill träffa dem. Jag vill framför allt träffa Sverigefinnar i min egen ålder, som är andra generationens invandrare och som också funderar över sin identitet. Så vi kan fundera tillsammans. Men finns de verkligen i ett specifikt sammanhang? Går dem att hitta? Kan jag efterlysa dem? Ja, kanske. För att inte överhopa min trötta hjärna börjar jag med att "likea" några sidor och grupper på facebook och ser vart det leder. Då skickar jag ju åtminstone signaler om att jag är intresserad av ämnet och visar att jag finns. Här är några sidor/grupper som jag likeat hittills: Finland, Kirkkonummi, Tervola, Finlands institutet, Tämän päivän ruotsinsuomalainen (dagens Sverigefinne).

Kom igen alla Sverigefinnar! Var är ni?

Nytt finskt ordspråk?

I helgen hade jag förmånen att umgås med några av de få människor jag känner här i Sverige som har en Finlandsanknytning. Varför jag känner så få sådana människor lämnar jag nog till ett alldeles eget blogginlägg längre fram. Jag och min man hälsade på dem i deras sommarstuga 1,5 timme utanför Stockholm. Det var en riktig liten torpardröm mitt ute i den fridfulla naturen. Självklart var torpet prytt med både en svensk och en finsk flagga.

Mannen i den familjen är Finlandssvensk och som jag upptäckte under vårt besök, också väldigt pysslig av sig. Han hade gjort rabarbersaft och chokladbollar, stod för grillningen och byggt en köksbänk. Jag antydde att det var lite Strömsö-varning över honom. Strömsö är ett Finlandssvenskt livsstilsprogram som går både på SVT och YLE. Det startade 2002 och spelas i in en vacker villa utanför Vaasa. Som i alla sådana program fixas, målas, byggs och lagas det helt utan missöden och med perfekt resultat. Vår vän nämnde då att programmet gett upphov till följande talesätt: Kaikki ei mene niinkuin Strömsössä. Allt blir inte som på Strömsö. Jag blev lite smått lycklig över detta talesätt eftersom det är något som jag kan se mig själv säga ganska ofta. För det är ju onekligen sant, allt blir inte alltid perfekt som på Strömsö. Min inlärningscentral för det finska språket fick plötsligt en välbehövlig injektion! Några sådana injektioner till så kanske jag till och med plockar fram läroböckerna.

När jag gjorde lite research om Strömsö blev jag inte riktigt klok på vad Strömsö egentligen är. På nån sida sades det att det är själva villan där programmet spelas in som heter Strömsö. Om jag kollar upp det på Google maps så visar det sig att det finns två Strömsö i Finland. Ett utanför Vaasa, som väntat, och ett utanför Helsingfors. Jag får väl helt enkelt ta det som att både villan och området därikring heter Strömsö, tills någon högre vetande själ upplyser mig om något annat.

Strömsö är markerat på kartan och ligger alltså i höjd med Örnsköldsvik. Förresten så bör det kanske nämnas att jag inte har sett programmet tillräckligt mycket för att kunna ge det någon bedömning. De få gånger jag har sett det har jag fastnat vid det för att det varit mysigt att lyssna till den finlandssvenska dialekten. Jag har egentligen inget tålamod med att sitta och titta på andra människor som fixar och donar. Jag vill fixa och dona själv.

Börja om och börja igen

Hjärnan min läker, sakta men säkert. Ofta har jag bra dagar men ibland är de mindre bra. För tillfället är jag inne i en bra period och det har väckt längtan efter det skrivna ordet till liv igen. Jag har upptäckt att det inte gör ont att skriva. Hjärnan accepterar att jag sätter mig ner och använder den till att skriva. Det finns mycket annat som den till och från inte accepterar, tv-tittande, musiklyssnande och iphone-skrollande. Därför blir det dubbla vinster med att börja skriva igen, glädje över att få göra det jag gillar och ett utvecklande inslag i min rehab.

Här om dagen trillande det in en påminnelse om en annan sak som skänker mig glädje. Ett antagningsbesked till sommarkursen i finska. Jag har sett fram emot kursen hela våren men när jag nu börjar inse att den faktiskt kommer att bli av blir jag nervös. Hur mycket finska finns det kvar där inne i hjärnan egentligen? Hur lågt har mitt ordförråd hunnit sjunka under de här inaktiva månaderna? Att det finns ett behov av uppfräschning är det ingen tvekan om, frågan är om jag kommer att få tummen ur och öppna mina läroböcker tidigare än dagen innan kursen startar?

Det enda jag vet är att jag vill låta glädjen styra mitt liv så mycket som möjligt. Alltså inväntar jag att längtan efter det finska språket gör sig lite mer påmind innan jag sätter mig med böckerna. Jag tror inte på att forcera fram saker i livet utan litar på att det som händer händer när det ska hända. Att längtan efter finskan kommer igen är jag helt övertygad om.