Höstplanering...

I början av augusti insåg jag med ett visst mått av fasa att höstens kurs i finska på Finlandsinstitutet börjar snart. Idag är det bara en vecka kvar. Jag har inte fått någon kursinbjudan ännu. Den brukar i och för sig inte dimpa ner på hallmattan förrän en vecka innan kursstart så än kan det hända grejer. Min fasa bestod av att jag insåg att min höst blir allt för fullspäckad om jag inkludera en språkkurs. Det händer helt enkelt för mycket i livet just nu för att jag ska kunna, orka och vilja läsa finska. Det jag dock känner ännu större fasa inför är att ta en paus i språkinlärningen. Jag är väldigt rädd för att förlora all den kunskap jag med blod, svett och tårar skrapat ihop under åren. Så den eviga frågan återstår, hur gör jag för att hålla finskan vid liv?

Vad det praktiska svaret på frågan än blir vet jag att det innehåller ordet ansträngning. Det krävs ansträngning från mitt håll för att jag inte ska tappa mina kunskaper i det finska språket. Jag hoppas att jag, trots det initiala motståndet, tar mig an den utmaningen, igen. Kruxet är att det nästan krävs större ansträngning av mig om jag inte går en kurs. Under en kurs blir jag tvungen att anstränga mig. Jag kan ju lägga ansträngningsnivån ganska lågt men språkinlärningen fortskrider trots allt. Jag kan strunta i läxorna men om jag dyker upp på lektionerna får jag lite nytt till mig varje gång. Om jag inte går en kurs och ska försöka hålla igång finskan måste jag själv ta initiativ varje gång jag sätter mig med en bok, lyssnar på ett radioprogram eller möter upp min vapendragare. Det blir tuffare. Därför hoppas jag innerligt att min vapendragare också kan tänka sig att göra ett kursuppehåll den här hösten. Då är chansen större att hon vill ses regelbundet och öva finska tillsammans. Att vara två är så mycket lättare än att vara själv.

Jag hoppas på den lösningen ett tag till och skjuter på så vis upp det jobbiga beslutet om hur jag ska hålla finskan vid liv den här terminen. Under tiden förbereder jag för min och min mans flytt och kör hårt med mitt rehabprogram inför min jobbstart i oktober.

Saunasinne

Gillar alla finnar att bada bastu? Säkert inte och de som inte gillar det håller nog tyst om det. Jag fick lära mig att basta tidigt. Som fyraåring satt jag i vattenbalja på bastugolvet. Med åren avancerade jag högre och högre upp på träbänkarna i takt med att mitt bastusinne utvecklades. Att basta hörde till och inget jag reflekterade över. Det var vedeldad bastu som gällde, allt annat var mesigt. Min barndomsbastu hade inget indraget varmvatten. Det fixades genom att vatten värmdes i en stor tunna med en eldstad under. Ungefär som ett bastuaggregat fast med en vattenbehållare istället för stenar.

Som vuxen har jag märkt att jag möts av vissa förväntningar när jag bastar med andra. Dessa andra är aldrig finnar utan svenskar eller andra nationaliteter. Ibland uttalas förväntningarna genom skämt om min bakgrund och vad jag "borde tåla". För det mesta ligger dock förväntningarna som en outtalad tävling i luften. För det vore ju fräckt att kunna sitta kvar längre än finnen. Ibland lyckades de, när jag inte är i form men för det mesta stupar de ut ur bastun en god stund innan jag är nöjd. Jag har helt enkelt gott bastusinne. Inte undra på med tanke på hur tidigt jag började öva. 

Att kunna bada bastu har varit en självklarhet, som så mycket annat här i livet är. Bastusinnet fick sig dock en rejäl törn efter hjärnblödningen i februari. Jag gjorde mitt första bastuförsök lite över en månad efter blödningen. Nu låter det helt galet att jag klev in i en bastu så nära inpå men då kändes det självklart. Döm om min besvikna förvåning när jag endast lyckades hålla ut i 10 minuter. 

Under sommaren har jag övat och övat och insett att det finns en koppling mellan bastubad och min identitet som finne. Det är nog inte bara mitt bastusällskap som har förväntningar på mig. Jag verkar förvänta mig en hel del själv också. För jag kan ju inte vara en riktig finne om varenda svenne jag känner klår mig i bastubad. 

Så för några dagarna sedan hände det, äntligen. Mitt bastusinne nådde sina forna höjder. Vilken känsla! Det började med att svärfar bjöd in till sin bastu till kvällen. Så fort han nämnde ordet bastu väcktes en längtan i mig. Jag blev rejält sugen på att basta så när vi äntligen klev in några timmar senare njöt jag för fullt. Sällskapet bestod av svärfar och mannen min. Svärfar älskar att heittää löylyä. Det vill säga, slänga vatten på stenarna. Jag gillar det också men får stålsätta mig för att stå ut med nypen i huden som följer efter. Jag är helt enkelt bättre på att sitta kvar länge i jämn temperatur. Jag klarade dock alla svärfars löylyt och tiden gick och jag ville sitta kvar allt längre. Svärfar gick ut och jag satt kvar. Mannen min gick ut och jag satt kvar. Nöjd som aldrig förr.

Det finns dock en aspekt av bastubadandet som inte ingick i min uppfostran. Det följande kalla badet eller rullningen i snö. Detta är ett nöje som inte faller sig naturligt för mig. Även här ger övning färdighet. Jag lyckades inte bara sitta längst i bastun här om dagen, jag lyckades även doppa mig i svärfars iskalla pool. Två gånger. Nu finns det gott hopp om den här wannabe finnen. 

Finsk design i ett svenskt hem

Att vara i Finland och inte komma hem med en finsk pryl är nog nästintill omöjligt för mig. Det finns så mycket fina saker där ute i shoppingvärlden! Här hemma försöker jag vara återhållsam och minimalistisk men när jag reser vill jag gärna unna mig nåt. Framför allt gillar jag att unna mig när jag är i Finland. Det är liksom nåt extra trevligt med att äga finsk design. Förra veckans besök i Suomi resulterade i två riktigt bra inköp. Saker som jag tycker väldigt mycket om och som jag kan se mig själv njuta av i många år fram över.

De här glada ljusstakarna är från Iitala och de har jag gått och drömt om länge. När min kusin och hennes familj tog mig på utflykt i söndags till bruksbyn Fiskari så slog jag till. Där fanns det flera små intressanta butiker och jag visste nästan med en gång när jag såg ljusstakarna att de skulle komma med mig hem. Fiskari är förresten ett mycket trevligt ställe som jag rekommenderar som utflyktsmål, ca 1,5 h väst om Helsinki. 

När jag shoppar så shoppar jag med kärlek. Det vill säga att jag köper inte produkten ifråga om jag inte faller handlöst för den. Jag vill omge mig med saker som gör mig glad och då räcker det inte att tycka om någonting, jag ska älska det. Så är fallet med ljusstakarna och så även med detta underbara halsband. 

Det kommer från Aarikka och är mitt andra halsband därifrån. Kulorna är rejält stora, vilket kanske är svårt att se på bilden. När jag klev in i butiken i torsdags hade jag tänkt mig en annan färg än orange. Mitt första Aarikka-halsband är nämligen orange. Jag föll dock handlöst för den för modellen och då den endast fanns i gult och orange så blev det orange. Gul är inte min färg. 

Nu finns det alltså ytterligare tre saker i mitt hem som vittnar om min finska anknytning. Fler lär det bli om jag känner mig själv rätt. Nästa resa till Suomi är inte planerad så jag lär inte slå förra årets rekord med tre Finlandsresor. Däremot väntar New York runt hörnet och det är en stad som det blir fullkomligt omöjligt att inte unna sig någonting ifrån. 

Hopp och förtvivlan

Jag har säkert både sagt och skrivit det här förut men det tål att upprepas då jag ofta får återuppleva det. Att lära sig det finska språket är som att kastas mellan hopp och förtvivlan. Den här veckan har jag blivit påmind om att det är dåraktigt av mig att tro att jag KAN ett visst fenomen i finskan. Det uppstår nämligen alltid meningar eller situationer då ordet eller fenomenet i fråga ska böjas på ett helt annat sätt än vad jag tänkt mig. Det finns ett finskt kasus som kallas för lokalkasus som jag har kämpat med i flera kurser nu. Tragglat och tragglat. Ett tag så trodde jag faktiskt att jag KUNDE lokalkasus. Men så dyker det upp ondsinta exempel som kastar mig tillbaka i förtvivlan. 

Under mina första studieterminer kunde sådana kast få mig att tvivla på om jag verkligen skulle fortsätta med detta galna uppdrag. Jag vet inte hur många gånger jag på allvar har övervägt att gräva ner finskaböckerna i trädgården. Lyckligtvis har något fått mig att låta bli. Nu har jag kommit så långt att det vore riktigt dumt att sluta. Och jag märker att förtvivlan är inte lika djup längre, det är nämligen inte lika långt att krypa upp ur djupet och få näsan över kanten nu som det var för några år sedan. 

För att fira det hårda arbete jag lagt ner under veckan har jag äntligen köpt mig en finsk ordbok. Det dröjde endast fyra år innan jag fick ändan ur vagnen. Nu hoppas jag att jag har så full täckning som det går att få, med två appar, tre läroböcker och en ordbok. Men som sagt, med det finska språket vet man aldrig. Rätt vad det är står jag där, med byxorna nerdragna för att jag trodde att jag förstod något som var så oändligt mer komplicerat än jag kunnat föreställa mig. 

Jag heter Jarmo och jag kommer från Finland

Vädret fortsätter att vara strålande och jag har upptäckt att jag kan se Finlandsfärjorna passera ute till havs från mitt hotellfönstret. Just nu är det kväll och nattens regn är på väg in. Dimman gör att färjornas mistsignaler ljuder så där lite spöklikt. 

Idag hade vi celebert besök på Hanasaari. Efter eftermiddagens lektion begav vi oss till aulan på bottenvåningen och möttes där av Jarmo. Jarmo som är K-rauta med hela svenska folket. Han berättade om hur han hade höga betyg i svenska när han gick i skolan men hur han sen helt glömde bort språket. Tills han som 35-åring blev erbjuden en roll i Jägarna i Sverige. Då återuppväckte han kunskapen genom att lyssna på svenska i sin Walkman. Han berättade även att han känner sig hedrad över att det gjordes parodi på hans karaktär i K-rauta reklamen och han berättade att det kommer nya reklamfilmer innan jul där han spelar med Arja Saijonmaa. Nästa år ska han medverka i en svensk version av Sons of anarchy där han spelar boss över Hell's Angels. Den mannen är idag över 70 år och tävlar fortfarande i body building. Så Jarmo har lite träning framför sig. 

För övrigt så avslutade jag dagen med 1,5 timmes läxläsning. Det är stort eftersom jag hittills knappt haft energi till någon läxläsning alls kvällstid. Kanske var det morgonens sauna och simning som gjorde susen?

Nu är det bara 2,5 dagar kvar av det intensiva språkinhämtandet. Sen kommer min kusin och hennes familj och hämtar mig. Då börjar det riktiga testet. Kommer de tycka att jag lärt mig nåt sen vi sågs i december? 

Att låta som en riktig finne

Under de senaste dagarna har det blivit uppenbart att jag har fått med mig något viktigt från åren i min barndom när mor min pratade finska med mig. Jag har fått höra det från flera kurskamrater och så igår det ultimata beviset, när en av de finska svensklärarna säger samma sak. Jag har ett mycket bra finskt uttal! Tidigare har jag tänkt att ja, ja, jag fick åtminstone med mig det lilla från barndomen. Nu har jag dock omvärderat och inser att det är oerhört värdefullt att jag fick just känslan för uttalet. Ord och grammatik kan jag lära mig genom att nöta och nöta men ett bra uttal är svårt. Det hör jag på mina helsvenska kurskamrater. Det är riktigt svårt. Jag är tacksam och lycklig över att jag har goda chanser att kunna låta som en riktig finne i framtiden, när jag har nött ett tag till. 

Under eftermiddag idag tog vi paus i studierna och åkte på utflykt. Vi besökte två finska kända konstnärshem, Jean Sibelius och Pekka Halonen. Den första var tonsättare och den andra målare. Det var intressant att få insikt och kunskap om dessa två män och deras liv.  Det är en av fiffigheterna med Hanasaari, att jag får besöka ställen som jag annars antagligen inte hade besökt. Jag får lov att se mer utav Finland och dess kulturskatt och jag får lära mig namnen på kända personer som jag bör känna till. 

Utflykterna kostade en hel del för kära hjärnan min. Därför blev det en snabb middag när vi kom tillbaka till Hanasaari, följt av en lugn stund vid havet. Det bjöds på riktigt vacker kvällsunderhållning: 

Hyvää yötä! 

Nu är jag igång igen!

De två första dagarna på Hanasaari har passerat och det känns som om det bara är några månader sedan jag var här sist. Flera av de andra deltagarna känner igen mig från förra gången och gemenskapen och samtalen kickade igång omedelbart. Vädret och omgivningen är strålande vackra och utsikten från mitt hotellrum är bedårande. Maten är god och sängen skön! 

Så här ser det ut utanför mitt hotellrumsfönster. Träd och hav! Då och då guppar det förbi en svan eller en segelbåt. 

Hjärnan min är inte fullt lika begeistrad i miljöombytet som jag. Efter lördagens tidiga morgon, flygtur och språklektioner var den riktigt less på mig. För att orka gå ner och äta middag fick jag lova den att inte titta på TV efteråt och att inte stanna kvar och vara social med de andra. Det innebar att jag såg till att njuta extra av sällskapet under middagen. Hjärnan ska dock ha credit för att den lugnar sig ganska omgående om omgivningen lugnar sig. Ser jag till att intrycken minskar så minskar hjärnan på knorrandet. Idag har den mått bättre och jag missade endast en halvtimmes undervisning på grund av vilobehovet. Jag är så tacksam över att kunna vara här. Tänk, nu är jag igång med finskan igen! 

De här språkkurserna är utomordentliga tillfällen att umgås med människor jag aldrig hade träffat annars. Till middagen igår pratade jag med tre män i åldrarna 54-68, en pensionerad läkare, en lärare och en järnvägsingenjör. Vi hade massor att prata om! Många av veteranerna här på kursen, som återvänder år efter år, kommer inte bara för undervisningens skull utan även för att vi har så trevligt ihop. 

Imorgon får vi sällskap av ett gäng svensklärare från Finland. Vi delar så klart inte lektioner med dem men middagar och samkvämsaktiviteter. De kommer med all sannolikhet vilja öva sin svenska på oss och vi vår finska på dem. Återstår att se hur det går...