Barnsligt kul men inte enkelt

När dottern vår var nyfödd kom min vapendragare, hennes man och fyraåriga dotter på besök. När vi öppnade dörren såg det ut som om de skulle flytta in. Flytta skulle de men inte till oss. En flyttstädning hade resulterat i MÄNGDER med barn- och babysaker som vi fick ärva. Vi tog tacksamt emot alltihop och så fort jag fick en lugn stund började jag gå igenom kassarna och kartongerna. Där fanns mycket användbart men några saker stack ut lite extra. Som de tre böckerna på bilden.

Böckerna var i utmärkt skick när vi fick dem. Detta förbryllar mig nu när vår dotter haft dem i sin ägo några månader. De är nämligen i stort sett redo för soptippen. Det måste ju helt enkelt varit så att min vapendragares dotter fått lägga händerna på dem i en högre ålder än vår lilla skatt. Jag ångrar dock inte att dessa fina böcker lästs sönder på nolltid för de har skänkt så mycket glädje. Dottern älskar dem och läser dem fram och tillbaka och upp och ner så fort hon får tillfälle. Jag håller också av dem då det blir varmt i mitt finska hjärta av att se dessa barnböcker ligga på vårt vardagsrumsgolv. Att de snart försvinner ur våra liv är sorgligt men jag har bilden som minne och under sommarens besök i Suomi blir en av huvuduppdragen att införskaffa nya finska barnböcker.

Vapendragaren berättade om böckerna innan jag hunnit packa upp dem och sa att de hjälpt henne med hennes finska ordförråd. En viss förväntan och uppmaning uppstod i mig då jag tänkte att så kan det bli även för mig. Att böckerna är på finska har så klart avsevärt större påverkan på mig än på dottern. I en ideal värld borde det vara så att jag läser böckerna för henne på finska och att jag själv lär mig orden som står däri. Så har inte fallet varit så här långt. Jag förstår de flesta orden men har inte lärt mig dem utantill. Livet är ju konstruerat så att det inte går att lägga full kraft på var enda goda tillfälle som dyker upp. Jag tänker att det räcker gott med att de finns i min närhet och att något eller några nya ord säkert har smugit sig in i mig.

Hanasaari drar i mig!

Att februari närmar sig innebär något viktigt och spännande i den finskan delen av mitt liv. Det är nämligen månaden då jag behöver bestämma mig för om jag ska ansöka om plats på den kommande sommarens intensivkurs i finska. Den impulsiva tanken är alltid: JA! Självklart ska jag gå kursen i år. Sedan kommer verkligheten i fatt och jag måste överlägga med mitt förnuft för att bedöma om det är praktiskt genomförbart att resa till Helsinki en hel vecka i juli/aug. 

Förra året var det självklart att jag inte kunde åka. När årets kurs går av stapeln är den anledningen ett år och tre månader gammal. Hon kommer klara sig utmärkt med sin pappa den veckan. Den brinnande frågan är hur jag kommer att klara mig utan henne. 

Beslutet jag tagit idag är att jag kommer att anmäla mig till kursen så fort den kommer ut under februari. När besked om antagning sedan kommer i maj finns det ett fönster att avboka innan betalningen görs. Jag hoppas och tror att jag inte kommer att använda det fönstret. Det får helt enkelt tjäna som ett sätt att få mig att våga anmäla mig till kursen. För jag vill ju så gärna vara där under den där underbara och intensiva veckan. Jag vill lära mig finska, träffa mina kära studiekamrater, njuta av lugnet på Hanasaari och träffa mina fina släktingar i och utanför Helsinki. Jag börjar med att anmäla mig sen får vi se vart det leder...

En bitter sverigefinne

Det nya årets första inlägg borde kanske vara positivt, framåtblickande och fullt av sprudlande energi. Ja, hade jag varit en Svenne så hade det nog varit så men nu är jag en Finne. Får man föresten säga Svenne och Finne? Är det fult och opolitiskt okorrekt? Ingen aning, jag är för mycket finne idag för att bry mig.

Usch, man FÅR ju inte vara bitter. Ingen tycker om en bitter människa. Ingen vill lyssna på en bitter människa, ingen vill vara med en bitter människa. Bittra människor förpestar sin omgivning. Då är det tur att jag håller min bitterhet här bakom datorskärmen. Låter den sippra ut i cybervärlden istället för den verkliga. För ibland blir jag bitter. Som t.ex. här om dagen när jag åter igen läste en platsannons som åter igen söker finsktalande personer. Det är ju toppen att finskan behövs och är eftertraktad i det svenska samhället. Det höjer statusen för oss alla med finsk bakgrund eller anknytning. Men jag blir också SÅ arg! NU behövs vi! Men när jag var barn och mor ville att jag skulle få finsk modersmålsundervisning i skolan fick vi blankt nej. Detta på grund av att vi inte talade finska hemma. En hel generation med potentiellt finsktalande personer har ju gått förlorad på grund av detta. Utbilda de som vill bli utbildade så förses samhället med de färdigheter det behöver.

Det är helt underbart att denna tokiga regel nu är borttagen så att alla barn och ungdomar som vill lära sig sina föräldrars modersmål kan få hjälp med det. Min bitterhet kommer dock krypande ändå. Tänk om jag hade kunnat få med mig mitt egentliga modersmål från barndomen, tänk om jag kunde söka någon av de där tjänsterna där det krävs flytande finska i tal och skrift. Tänk om...

Ja, jag vet. Det är nu jag ska vara svensk och tänka positivt. Att jag kan lära mig finska som vuxen, att jag kommer kunna söka de där tjänsterna en dag. Fast idag är jag bara arg och bitter. Imorgon kommer sisun och ser till att jag tränar glosor med min nya smarta app eller läser lite i Ruotsinsuomalainen som jag precis har startat en ny prenumeration på. Men idag är jag bitter och arg...

Vad är sisu och har jag det?

Fenomenet sisu och att det är något som finnar i allmänhet besitter har vi hört talas om länge. När jag såg nedanstående bild på Facebook för ett tag sedan började jag fundera över detta begrepp. Vad är sisu? Har alla finnar det? Har jag det? Var kommer begreppet ifrån och varför känner vi alla till det?





















Efter en snabb googling hittade jag detta angående fenomenet sisu. 

Sisu betyder kampvilja, envis, uthållighet, ilska, att aldrig ge upp, "jävlar anamma". Ordet fick internationell spridning under finska vinterkriget (30 november 1939 till 13 mars 1940) då Finland kämpade mot Sovjetunionen. Stalin och Röda armén med Sovjetunionens befolkning på 180 miljoner bakom sig stod mot Finlands armé med ett befolkningsunderlag på blott 3,5 miljoner. Trots denna stora övermakt blev Stalin förödmjukad av finnarna som stod emot i 105 dagar innan de tvingades sluta fred med Sovjetunionen. Det stupade cirka 8 ryssar på 1 finne.
Motståndskraften i den finska armén under vinterkriget är imponerande. Jag har full förståelse för att en sådan insats fått efterdyningar som märks även i vår tid. Innebär verkligen en historisk händelse att ett helt folk kan tillskrivas en och samma egenskap? Så klart inte. Däremot fungerar händelser som finska vinterkriget och motståndskraften finnarna visade som ett av många kitt som håller ett folk samman. Begreppet sisu får kittet som uppstod där, i slutet av 30-talet, att hålla även idag över 70 år senare. Det är häftigt.

Om jag tittar på min egen familj och släkt i Finland och framför allt då generationen över mig så ser jag en hel del sisu. En uthållighet som har hållit genom iskalla vintrar i Lappland, en barndom kantad av tragedier, alkoholism, fattigdom och hunger. Den sisun lever definitivt kvar i mor min. Hon är en kvinna som aldrig ger upp och som tar kommando över sin egen tillvaro. "Ska det bli gjort ska man göra det själv", skulle kunna vara hennes devis.

Om jag besitter de egenskaper som sisun innehåller är en knepigare fråga. Jag tror faktiskt den är knepig för hela min generation. De flesta av oss har ju inte upplevt de umbäranden som min mors generation i Finland gjorde. Umbäranden som framkallar sisu om man lyckas övervinna dem. Jag tänker dock att vi har ett motsvarande begrepp eller fenomen i svenskan, nämligen ordet maskrosbarn. Ett maskrosbarn är en människa som haft en tuff uppväxt men som ändå lyckas skapa sig ett gott liv. En maskros har ju förmågan att tränga upp genom asfalt och det har även dessa människor. De tränger sig upp och förbi den svåra starten i livet och blomstrar ändå. Jag har aldrig definierat mig som ett maskrosbarn även om jag varit med om en hel del utmaningar under min uppväxt. Jag har liksom alltid tänkt att det hade kunnat vara så mycket värre. Jag besitter nog ändå ett visst mått av sisu, annars hade jag inte varit där jag är idag men jag skulle nog inte säga att det är en av mina framstående egenskaper.

Sen är det väl säkert så att man kan besitta sisu utan att ha varit med om tuffa utmaningar och umbäranden. Jag föreställer mig att det är möjligt att få sisu av sina föräldrar under sin uppväxt om de har förmedlat såna förmågor. Vi behöver ju sisu i ganska vardagliga situationer ibland när livspusslet utmanar oss. Det känns som sisu är en ganska eftersträvansvärd egenskap, en egenskap som beundras. Som med de flesta egenskaper är det aldrig bra när det går till överdrift. Om en människa drivs av väldigt mycket sisu tänker jag mig att det kan innebära att den människan ofta befinner sig på en förhöjd stressnivå. Att alltid behöva visa sitt jävlar anamma och vara villig att kämpa måste ju rimligen innebära en påfrestning. En hög dos av sisu kan nog innebära en föreställning om att klara det mesta själv och det i sin tur kan göra det svårt att be om hjälp.

Sisu är helt enkelt ett spännande begrepp som har fler bottnar än vad jag trodde vid första anblick. Jag undrar om det finns fler sådana här finska uttryck som jag borde känna till och försöka förstå mig på?

Den finska alkoholismen

För en tid sedan tittade jag på SVT's Finnomani, avsnitt 5. Det handlade om den finska melankolin, svårmodet, dysterheten. Det är ett stort ämne som jag kanske vågar skriva om i framtiden. Avsnittet fick mig dock att tänka på något annat, lika stort och lika tungt om inte tyngre. Alkoholism och då framför allt alkoholism bland finska män. Det är mycket möjligt att jag tar mig vatten över huvudet när jag ger mig på detta komplexa ämne och det finns viss risk för att fördomar och förutfattade meningar dyker upp i min text idag. Jag skriver dock utifrån egen erfarenhet och de intryck jag fått till mig genom åren.

Jag upplever nämligen att jag ganska ofta hör talas om finska män och deras alkoholproblem. Då tänker jag framför allt på män i generationer före mig. Hur det ser ut bland jämnåriga till mig har jag dålig kunskap om. Min far är alkoholist och min morfar var det. Min svägerskas finska far var också det och drack ihjäl sig. Utöver dem så har jag hört talas om otal andra finska alkoholister men jag känner ju så klart även till alkoholister av varierande härkomst. Jag har funderat på om det kanske mer har att göra med min fars generation än den nationella tillhörigheten? Jag upplever att många ur generationen över mig har svårt med kommunikation i nära relationer och de svårigheterna, vad de än beror på, leder kanske till att vissa tar till spriten. Det är vilda gissningar men jag har träffat allt för många i min ålder som har en försupen far. Det är ju oftast fadern som dricker även om det självklart även finns mödrar som också trillat dit. 

Både svenskar och finländare är allmänt kända för att vara lite tystare och lite mer försiktiga än andra folkgrupper. Det är en grov generalisering men stämmer i stort enligt mig. Lägg då till att det i min morfars generation inte var kotym att uppfostra sina barn till frispråkiga känsloyttrande individer. Om man som barn inte får lära sig att uttrycka och hantera sina känslor kan det nog finnas en viss risk att man som vuxen upplever ett behov av att bedöva och stilla det där som försöker tränga upp till ytan. Det finns så klart många goda exempel på människor i generationen före mig som lyckats alldeles utmärkt med sin personliga utveckling. Det är inte de jag fokuserar på i den här texten. Det är människor som min far som upptar mina tankar. Människor som misslyckats så formidabelt med sitt sätt att bemöta andra att deras egna barn vänder dem ryggen för att slippa lida.

Det var tufft att skriva mitt sista mail till min far och det var ännu tuffare att ta emot hans svar. Den förkolnade biten av mitt hjärta som en gång tillhörde honom tog sina sista tunga andetag och dog. Det gjorde ont men smärtan ledde till en lättnad. Den delen av mitt hjärta hade vägt tungt genom alla år och nu slog resten av hjärtat lättare när den slapp oron över min relation till far. 

Min erfarenhet är att jag som anhörig inte kunde göra något för att få min far att sluta dricka. All förändring måste komma från honom själv. Jag kan inte göra mig viktigare än alkoholen i hans liv. Det är han som måste göra sig själv viktigast i sitt liv. Då, först då, kan det frigöras utrymme för mig. 

Min kärlek till Finland och mitt intresse för mitt ursprung har lyckligtvis inte förstörts av de erfarenheter min alkoholiserade far gett mig. Tvärtom känns utforskandet av min identitet än viktigare nu när banden till honom är klippta. Det är sorgligt att han inte kan hjälpa mig med utforskandet av mitt ursprung eller med framväxten av min finska. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och jag har många gånger hållit med om att det stämmer. Men vad finns kvar när även hoppet har gett sig av? Jo, bara en sak. Sorg och åter sorg.  

Identitetsreklam

Stoltheten över mitt ursprung har växt sig allt starkare under de senaste åren. Det växer fortfarande och jag undrar ibland om det får mig att blir lite too much. Jag får ofta ett behov av och en impuls att berätta för folk att jag är Sverigefinne. Jag har märkt att jag bakar in det i konversationer så fort det ges ett smidigt tillfälle. Jag vill liksom att folk ska veta att jag har finsk bakgrund. Som om mitt namn inte signalerar det tillräckligt tydligt! 

Det här signalbehovet fick blev rejält tillfredsställt i sommar. Via Facebook hittade jag nämligen den ultimata tröjan. Det krävdes ungefär 1/2 sekunds eftertanke innan jag bestämt mig för att beställa inte en utan två tröjor. En lång och en kortärmad. Så jag kan gå runt och signalera året om! 

Och ja, det är en muminmugg som syns i bakgrunden. Vad annars? ;-)

Teknikens språkliga under

I mitt sökande efter andra Sverigefinnar att knyta an till har instagram varit en oväntat bra mötesplats. Det började med att jag via Facebook hittade instakontot som heter Stolt Sverigefinne. Ett konto som administreras av en ung Sverigefinne i taget som visar bilder ur sitt liv. Ett kul och givande initiativ! Under en vecka i sommar höll en kille som heter Dennis Barvsten i kontot. En klok kille som skrev många tänkvärda inlägg. Via honom hittade jag ytterligare ett kul konto att följa (se bilderna). Under sommaren har kontoinnehavaren hållit i en liten kurs i finska. Vissa dagar kan jag alla orden i bilden och vissa inte ett enda. Vilket som så är det ett kul sätt att ta till sig lite nya finska ord. Nu återstår det att se om det fortsatt är ett konto för mig när spårkkursen är över. 

Att få kontakt med andra Sverigefinnar är betydelsefullt för min egen identitetsutveckling. Att höra andra berätta om liknande bakgrund och sin strävan efter att behålla det finska peppar mig att fortsätta min kamp. För det är en kamp att behålla och utveckla något som hör ett annat land till än det du bor i. Det svenska tar så lätt över.