Bastu & balett?

Någon fritänkande människa har kommit på idén att kombinera en bastu, fem tornedalska män och balettdans. Hela processen har följts av ett kamerateam och sänds nu på SVT i fyra avsnitt. Det bör kanske tilläggas att männen inte är några balettdansörer utan spelmän, f.d. kommunalpolitiker, jägare och pensionärer. Förutom att vi får följa dansens utveckling får vi även lyssna till männens intressanta diskussioner i och utanför bastun. Serien påminner lite om den briljanta dokumentären Den nakna mannen eller Miesten vuoro. Finlands mest sedda dokumentär. 

http://www.svtplay.se/video/5784230/bastubaletten/bastubaletten-avsnitt-1

Som alltid njuter jag av att få lyssna på finska på tv men den här serien ger mig något mer än så. Jag är själv uppvuxen med en bastutradition och det är intressant att få höra de här männens syn på bastandet och vad det betyder för dem. Utöver det är det alltid intressant att höra män diskutera då det hjälper mig att förstå medlemmar av det andra könet mer. Att det är män med finsk anknytning gör det ännu bättre för då får jag inblick i den världen också. Sist men inte minst tror jag att resultatet av dansandet kommer bli riktigt snyggt så det väntar även en estetisk vinst för den som tittar på serien. 

Hjärtats musik

Finsk musik talar till mig. Särskilt finska ballader går rätt in i hjärtat. Trots att jag bara förstår en bråkdel av orden som sjungs. Musik är ju ett starkt uttryckssätt på alla språk. Jag kan uppleva starka känslor till svensk och engelsk musik också men det går djupare ner i mig när det är på finska. Det här kommer låta otroligt kliché men det är som om finska ballader talar till mitt allra innersta väsen. Till den jag är där allra längst ner i botten av min identitet.

Här nedan finns det länkar till tre av de ballader jag gärna lyssnar på när jag sätter igång min finska spotifylista.

Ikävä (saknad) https://www.youtube.com/watch?v=MTIOSSDrD-U

Jos muutat mielesi (om du ändrar dig) https://www.youtube.com/watch?v=jM6hjEdBePg

Kuolevainen (dödlig) https://www.youtube.com/watch?v=1PvBsUWryCY

Jag har funderat på varför finsk musik väcker en känsla av hemma och tillhörighet i mig. Jag kan inte minnas att min mor spelade någon finsk musik under min barndom som kan ha påverkat mig. Jag lyssnade aldrig heller på det på eget initiativ. Jag minns överhuvudtaget inte att jag hade nåt större intresse av mitt finska ursprung under min uppväxt. Det enda finska ljud jag minns tydligt är min mors nästan dagliga telefonsamtal med en av hennes systrar i Finland. De skrattade ofta och verkade ha en fin kontakt och ett gott utbyte av varandra. Kan det vara ljudet av min mammas finska röst som gör att jag trivs med finsk musik? Omöjligt att svara på men kanske är det en del av svaret. 

Tidningsstudier

Hösten och början av vintern har varit full av spännande omställningar. Jag och min man har flyttat, han har börjat på nytt arbete och jag har så smått återgått till mitt. Till det ska läggas en efterlängtad graviditet som var lite kämpig i början men som sedan lugnade sig efter de där initiala tre mytomspunna månaderna. Allt detta, hur trevligt det än var, tog på krafterna och drabbade mina studier i det finska språket. Inlärningen har därför blivit sporadisk och mest bestått av sms-skrivande till mor och några enstaka gratulations- och julkort på finska. 

Självklart är det viktigt att låta orken styra livspusslet. Ibland får saker som jag gärna vill göra stå tillbaka för annat som är viktigare just då. Frustrationen över förlorade inlärningstillfällen är dock svårt att bortse ifrån. Under senhösten började jag därför fundera på hur jag på ett enkelt och inte alltför tidskrävande sätt kan få in lite mer finska i min vardag. Då trillade jag över en veckotidning på finska via ett forum på Facebook. Den heter ruotsin suomalainen, alltså Sverigefinländare/Sverigefinne. Den kommer ut en gång per vecka, på torsdagar och innehåller nyheter och intervjuer med finsk anknytning i Sverige. Jag läser mest rubriker, bildtexter och annonser. Ibland ger jag mig på någon enstaka ingress också om jag har lite tid över och mitt lexikon till hands. 

Här är senaste numret som damp ner i brevinkastet. 

Jag uppskattar den veckovisa påminnelsen om att insupa lite finska. Att den kommer en gång i veckan är ett lagom intervall och jag gillar att bli påmind om min finska anknytning. Den ger mig även en värdefull inblick i det sverigefinska landskapet och samhället och det får mig att känna mig närmare andra Sverigefinnar. Jag upplever helt enkelt att min sverigefinska identitet får sig en boost. 

Tidningen är ett trevligt komplement till mina frånvarande finskastudier. Jag har dock planer på att införa något mer inslag av språkintag i min vardag. Någon form av konversationsövningar känns angeläget och kul. Jag har så smått börjat undersöka olika sådana alternativ men inte landat i något beslut ännu. Den stundande föräldraledigheten sätter lite käppar i hjulet för traditionella språkkurser den här terminen och därför är jag på jakt efter någon mer flexibel lösning. Vi får se om mina efterforskningar ger resultat. Tills dess studerar jag min tidning och känner mig nöjd med det den ger mig. 

Rötterna växer!

Jag tycker om Finland. Jag tycker om att vara där, att träffa mina släktingar och att få lära mig mer om kulturen och av språket. Det finns dock en del av det finska i mig som gör ont, som innehåller sorg. Jag har en far i Finland som jag inte känner och inte har kontakt med. Jag har även en halvsyster där läget är likadant. Halvsystern och far min talar inte heller med varandra. Åtminstone gjorde de inte det för snart 4 år sedan då jag bröt kontakten med far.

Min relation till honom hyser jag tyvärr inget stort hopp om men hoppet om min syster har jag inte släppt. När jag var barn och hälsade på hos far i Finland om somrarna minns jag att jag träffade systern ibland. Vi var ute med fars båt vid något tillfälle och vid ett annat hälsade vi på hemma hos systern och hennes mamma. Vi brevväxlade även en period. Jag tror att hon var i tonåren då och jag nio år yngre.

Jag minns inte riktigt när min kontakt med min syster upphörde. Antagligen i samband med att hon bröt kontakten med vår far. Jag skickade sporadiska vykort till henne ibland men fick inte svar. Sist jag skickade något var sommaren 2009 när hon fyllde 40. Innan jag bröt med far minns jag att han sa att den enda kontakten de hade var via julkort en gång om året. Efter hans och mitt uppbrott har vi inte ens den kontakten.

Jag har många gånger spekulerat i varför min syster inte svarat mig? Vill hon inte ha kontakt och i så fall varför? Tyckte hon inte om att jag hade kontakt med far förut? Kände hon sig obekväm med att vi inte talar samma språk? Både far och mor har antytt att hon inte är något vidare bra på varken engelska eller svenska. Därför har hoppet i mig nu växt en aning när jag kan lite finska och lyckas få ihop några hyfsade meningar då och då.

Efter många års grubblande tog jag tag i saken för en tid sedan och började leta efter henne på nätet. Jag minns att jag gjort ett sådant försök tidigare utan resultat så mina förhoppningar var låga. Då mindes jag att jag har ett gammalt foto som hon skickade mig för länge sedan, där hon poserar tillsammans med sin man och sitt första barn. Jag letade upp det bland fotoalbumen och kunde då se på baksidan av kortet vad hennes dotter heter. Jag räknade snabbt ut att dottern är 18 år idag och tänkte att det vore konstigt om inte hon går att hitta på t.ex. facebook. Jo då, efter några knapptryckningar dök hon upp och via henne hittade jag även min syster.

Det tog några veckor innan jag fick mod nog att sätta mig ner och snickra ihop några meningar på finska att skicka henne. Vad skriver man när man inte setts på så många år och inte känner varandra? Till slut fick jag ihop nåt om vem jag är idag, var jag bor, att jag är gift och så vidare. Jag skickade iväg det, lite rädd för att inte få svar men stolt över att jag vågat. En vecka senare hade jag ett nytt meddelande i messenger och mitt hjärta rusade när jag insåg att det var från henne. Jag vågade knappt läsa det! När jag väl satte mig med mitt lexikon och tragglade mig igenom hennes svar kunde jag inget annat än le. Hon verkade glad att höra ifrån mig och berättade lite om sig själv och sitt liv. Jag jublade inombords över att kontakten var återupptagen! 

För några dagar sedan skrev jag till henne igen. Jag har inte velat vara för påstridig och lät det därför gå några månader mellan mina meddelanden. Nu har jag önskat henne god jul och berättat att jag är gravid. Rötterna mina växer på fler än ett sätt! 

Jag har så klart förhoppningar om att vår kontakt kan växa i takt med att min finska blir allt bättre. Min syster är en viktig del av mitt finska arv och en möjlighet för mig att förstå mitt ursprung bättre. Just nu är jag bara tacksam att vår kontakt är trevsamt igång, vad det blir av den sen får framtiden visa. 

Hyvää joulua! 

Höstens inlärningsupplägg

Första planeringsmötet med min vapendragare avklarades för två veckor sedan. Ur en finsk inlärningsvinkel kommer hösten inte att vara fullspäckad med inlärning men det kommer att utföras en form av konstgjord andning för att min kunskapsnivå inte ska sjunka allt för lågt. Precis som våren 2014 kommer vi att ses hemma hos varandra på måndagskvällar. Vi jobbar oss framåt i boken och försöker förstå oss på den så gott vi kan. Det blir säkert även en hel del repetition av de språkfenomen som ännu inte har hittat stabil mark i våra hjärnor.

Efter våren 2014 lärde vi oss att det dock inte går att studera helt på egen hand. Böckerna förklarar en hel del men det betyder inte att vi alltid förstår dem. Så inför den här terminen har min vapendragare hittat en finsktalande bekant som kan ställa upp som grammatiskt bollplank åt oss. Detta innebär att vi varje gång vi ses skriver ner de frågor vi inte lyckas lösa på egen hand och sparar till en träff med honom. Det känns som en stor lättnad att veta att vi åtminstone lite längre fram kommer att få svar på de där kluriga sakerna vi fastnar vid då och då.

En sak som skiljer den här terminen mot de övriga jag har bakom mig är att min ambitionsnivå är medvetet lagd på ett nytt bottenrekord. Det är helt enkelt inte rimligt att jag kommer orka plugga på samma nivå som tidigare just nu. Min rehab och min kommande återgång till arbetet behöver få förtur när det gäller energiåtgången. Jag är därför helt på det klara med att den här terminen handlar om att få intresset för finskan att överleva och kunskaperna att åtminstone inte backa men kanske inte heller ta några gigantiska kliv framåt. Jag är helt till freds med den uppgörelsen och tacksam att jag inte är tvungen att lägga hela språkinlärningsprojektet på hyllan.

Jag firar att terminen är igång med att tända en av mina små finska flaggor!

Kärt barn har många namn

Jag rensade nyligen bland mina anteckningar på mobilen och hittade då listan på de bloggnamn jag övervägde när jag skapade den här bloggen. När jag läste igenom dem insåg jag att jag inte har förklarat hur namnet på min blogg kom till.

Listan på namnkandidater är inte lång. Den innehåller fyra förslag varav två blev godkända. 

1. Searching for Kummitus.
2. Hur blir jag en riktig Sverigefinne?
3. Lost in Norden.
4. Finland i mitt hjärta och Sverige i min hand.

När jag tittar på listan inser jag att de två namn som inte blev valda uttrycker andemeningen med bloggen. Jag tycker de var för rakt på sak och jag ville ha ett namn som gick att tolka på lite olika sätt. Förslag nummer två är en av de bakomliggande frågorna som driver mig i mitt skrivande och i mitt intresse av det finska. Förslag nummer fyra uttrycker hur mycket Finland faktiskt betyder för mig. Sverige är landet i min hand, landet jag lever i och där min fysiska tillhörighet finns. Finland är landet i mitt hjärta, landet jag längtar till och känner en känslomässig tillhörighet till.

Varför jag fick till två namn som anspelar på filmtitlar vet jag inte med säkerhet. Jag lät mina associationsbanor spinna iväg och då dök de namnen upp. Jag tror att orden searching och translation påminde om mitt letande efter en identitet och min inlärningskamp med det finska språket. Jag känner mig verkligen "lost in translation" ibland och även lost rent geografiskt. Därför blev det Lost så in i Norden.

Mitt letande efter den finska delen av min identitet känns ibland som att leta efter ett spöke. Finns den eller inte? Inbillar jag mig att den finns? Kummitus betyder just spöke. Sen finns det även en viktig poäng med att jag valde just ordet kummitus. Det är nämligen mitt favoritord på finska. Inte för dess betydelse utan för hur ordet låter när det uttalas på korrekt finska. Det låter mjukt och runt.

Jag tycker mitt bloggnamn uttrycker både det letande och den förvirring jag upplever i mitt liv. Samtidigt uttrycker den en längtan efter och en tillhörighet till två länder som jag uppskattar att jag har i mitt liv. Jag är helt enkelt nöjd med namnet och hoppas att min förklaring har bringat lite klarhet i frågan. 

Höstplanering...

I början av augusti insåg jag med ett visst mått av fasa att höstens kurs i finska på Finlandsinstitutet börjar snart. Idag är det bara en vecka kvar. Jag har inte fått någon kursinbjudan ännu. Den brukar i och för sig inte dimpa ner på hallmattan förrän en vecka innan kursstart så än kan det hända grejer. Min fasa bestod av att jag insåg att min höst blir allt för fullspäckad om jag inkludera en språkkurs. Det händer helt enkelt för mycket i livet just nu för att jag ska kunna, orka och vilja läsa finska. Det jag dock känner ännu större fasa inför är att ta en paus i språkinlärningen. Jag är väldigt rädd för att förlora all den kunskap jag med blod, svett och tårar skrapat ihop under åren. Så den eviga frågan återstår, hur gör jag för att hålla finskan vid liv?

Vad det praktiska svaret på frågan än blir vet jag att det innehåller ordet ansträngning. Det krävs ansträngning från mitt håll för att jag inte ska tappa mina kunskaper i det finska språket. Jag hoppas att jag, trots det initiala motståndet, tar mig an den utmaningen, igen. Kruxet är att det nästan krävs större ansträngning av mig om jag inte går en kurs. Under en kurs blir jag tvungen att anstränga mig. Jag kan ju lägga ansträngningsnivån ganska lågt men språkinlärningen fortskrider trots allt. Jag kan strunta i läxorna men om jag dyker upp på lektionerna får jag lite nytt till mig varje gång. Om jag inte går en kurs och ska försöka hålla igång finskan måste jag själv ta initiativ varje gång jag sätter mig med en bok, lyssnar på ett radioprogram eller möter upp min vapendragare. Det blir tuffare. Därför hoppas jag innerligt att min vapendragare också kan tänka sig att göra ett kursuppehåll den här hösten. Då är chansen större att hon vill ses regelbundet och öva finska tillsammans. Att vara två är så mycket lättare än att vara själv.

Jag hoppas på den lösningen ett tag till och skjuter på så vis upp det jobbiga beslutet om hur jag ska hålla finskan vid liv den här terminen. Under tiden förbereder jag för min och min mans flytt och kör hårt med mitt rehabprogram inför min jobbstart i oktober.