Samkönade äktenskap & årets Sverigefinne!

En hektisk kväll för en Finlandsnörd! Mycket att fira och glädjas över. Självklart kan beslutet om att tillåta samkönade äktenskap i Finland inte gå utan kommentar på min lilla blogg. Finland må vara bra på mycket men det här med att se efter sina minioriteter är inte deras styrka. Landets invandrarpolitik vågar jag inte ens gå in på för då blir jag så upprörd att jag inte kommer kunna somna på flera timmar. 

Jag är fantastiskt stolt över mitt ursprung och jag försvarar Finland i de flesta lägen. Jag är lättad över att jag nu även kan försvara mitt modersland inför HBTQvärlden. 

Och så den lite mindre nyheten att årets Sverigefinne utsågs ikväll. Det blev författaren Asko Sahlgren. Jag har inte läst något som han skrivit och om hans medfinalist Janne Westerlund hade vunnit hade jag kunnat relatera mer. Så då återstår bara ett stort grattis till Asko! 

Jag ser fram emot fler glädjande finska nyheter som kan värma mitt tillhörighetstrånande hjärta. God natt! 

Är finska svårt?

Att titta på tv-program där det talas finska med svensk textning är kul och inspirerande. Det blir extra kul när det är ett reportage från kursen jag går. Så var fallet nyligen i det eminenta programmet Ei saa peittää på SVT. I programmet diskuteras det om finska är ett svårt språk. Jag upplever mig alltför jävig för att kunna svara på det. Jag har ju hört finska under min uppväxt och har därför en känsla för språket som hjälper mig lite på traven. Trots det går inlärningen långsamt och trögt och jag sliter mitt hår av frustration då och då. Jag upplever dock att många av mina helsvenska kurskamrater har det ännu lite tuffare än mig. Så ja, finskan är svår. 

Just nu misstänker jag att jag har en viktig tröskel att ta mig över. Jag behöver komma igång och prata finska för att ge inlärningen en ordentlig skjuts framåt. Precis som en av gästerna i programmet säger så är det viktigt att våga börja prata. Min dröm är att kunna gå till en privatlärare under nästa termin. Hur jag ska hitta en sådan och vad det kostar har jag inte koll på. Jag tänkte börja med att fråga min nuvarande lärare om tips. Hon vill ju så klart att jag fortsätter på hennes kurs nästa termin men jag hoppas inte hon tar illa vid sig av frågan. 

Jag har kanske sagt det förr men jag säger det igen, jag är så tacksam för att jag bor i Stockholm under den här perioden i mitt liv. Inlärningsmöjligheterna är oändliga här! Det skulle föreligga en stor risk att mina motivationssvackor fick ta överhand om jag bott i en mindre stad med mindre kurser och lärare att välja på. Fast å andra sidan hade det kunnat sporra min kreativitet att komma på nya mer okonventionella sätt att lära mig finska på. Jag hade kanske slängt mig över finsktalande främlingar på stan i ett desperat försök att få öva några väl inövade fraser. Nu skonar jag mina medstockholmare det. 

Stay tuned för att få veta hur min finskainhämtning kommer att ske nästa termin!

En kort stunds samhörighet

Jag är miljöombud på mitt jobb. Ett stolt sådant. Idag hade vi miljömöte med alla förvaltningens ombud. Jag satt bredvid Pirjo. Hon är en sprallig och glad dam som inte har svårt att ta plats. Vi har setts på gemensamma möten ett tag nu och jag lade så klart märke till hennes finska brytning redan på första mötet. Sedan dess har jag så gärna velat fråga: Onko sinä suomalainen? Är du finsk? Men det har inte funnits tillfälle, förrän idag. Vi gick gemensamt ut i köket för att hämta vatten och då tog jag mod till mig och sa mina tre väl förberedda ord. Hon svarade glatt: On, olen savulainen! Jag förklarade sedan, på svenska, att jag läser finska och att det är svårt. Hon frågade om mina föräldrar inte sjungit finska barnvisor för mig som barn, för det hade minsann hon gjort för sina. Nej, sa jag och drog min vanliga bortförklaring om hur det var "fult" att vara finne på 70-talet och vad lite man visste om fördelarna med tvåspråkighet. Hon, som de flesta andra, godtog förklaringen och sa sig känna till flera finnar som valt att inte lära sina barn sitt modersmål. 

Därefter brakade mötet igång och punkterna på miljöagendan betades av i rask takt. När jag satt där under mötets gång med Pirjo vid min sida kände jag hur min samhörighet med henne växte. Hon är egentligen den i gruppen som är mest olik mig, äldre och bullrig. Övriga gruppmedlemmar delar min svenskar bakgrund och uppväxt. Trots det blev det hon och jag. Jag märkte hur jag lyssnade mer noggrant på det hon sa och skrattade mer hjärtligt åt hennes skämt. Det var vi två finnar bland ett gäng svennar. 

Pirjo visade inga tecken på att känna någon större samhörighet med mig än med någon annan i rummet. Hennes finskhet är så stark och självklar. Den står på egna ben. Min kommer behöver stödhjul ett bra tag till. 

Så kan min längtan efter en finsk tillhörighet te sig en vanlig måndag i november. 

Svenskarnas Finland

Ibland funderar jag på hur svenskarnas bild av Finland ser ut. Om jag lyssnar till skämten som dras av både komiker och vanligt folk verkar den rejält snedvriden, generaliserad och schablonartad. Men å andra sidan är det ju precis så komik fungerar. När jag däremot lyssnar på debatten om skolan verkar svenskar ha en respekt för det finska, till synes välfungerande, skolsystemet. Det talas även allt mer i Sverigefinsk media om att statusen har höjts för finnar i Sverige. Svenskarnas bild av Finland är säkert mer nyanserad än vad den var för t.ex. 30 år sedan. Trots det slås jag av hur ofta jag träffar svenskar som aldrig varit i Finland. Som varit i Finland på riktigt alltså. Det räknas inte att ha gått omkring i Helsinki en lördagseftermiddag innan båten går tillbaka till Stockholm. Jag upplever att svenskar reser till Danmark och Norge i mycket högre utsträckning än till Finland. Vad beror det på? Språken? Dras vi till släktskapet med de andra Skandinaviska länderna och värjer oss lite från det udda landet i öst? Jag vet inte men det är en intressant fråga. 

Igårkväll tittade min man på sitt favoritprogram, Vem vet mest? 

Jag var i köket men hajade till när jag hörde att en av deltagarna presenterades som Finlandsintresserad. Det var en man i 30-års åldern som aldrig varit i Finland innan han tågluffade genom landet 2011. Han sa att han tyckte landet påminner mycket om Sverige men att det är exotiskt att inte förstå språket. Han uppmanade fler att upptäcka grannlandet i öst. Jag blev väldigt nyfiken på honom! Vad är det som fascinerar honom med Finland? Vart åkte han under sin tågluff? Vad skulle han rekommendera att se och göra i Finland? En svensk som propagerar för Finland hör ju inte till vanligheterna. Helt plötsligt kände jag mig som en svensk som aldrig varit i Finland. Tågluffa i Suomi? Åh, det var en ny idé för mig, tänkte jag när jag hörde honom berätta. Så nu har jag nästa sommars semester planerad. Då återstår bara jobbet att övertyga maken om briljansen i denna idé...

Språkpaus

Terminens kurs i det finska språket närmar sig sitt slut. Tre lektioner återstår. Min känsla: lättnad. Hur mycket jag än älskar att lära mig finska så behöver min hjärna vila då och då. Och från finskan behöver jag vila ofta... Det är mitt egentliga förlorade modersmål och det kommer alltid finnas i mitt liv men det är svårt, riktigt svårt, oikea vaikea. Det innebär en viss grad av korvstoppning att gå en språkkurs och mot terminens slut infinner sig en uppenbar kväljande känsla. Den kommer aldrig få mig att kräkas, jag älskar finskan för mycket för det, men eftersmaken gör att jag måste tugga något annat ett tag. 

Under de där perioderna, när jag tillåter mig att tugga något annat, brukar jag ändå ha kvar en liten livlina. Ofta består den av finsk radio i lurarna på väg till jobbet eller ett avsnitt av Ei saa peittää på SVTplay. Jag tror på att alltid ha någon form av det finska språket i mitt liv. Att radio, TV och musik får ta över när jag lägger läroboken åt sidan känns viktigt. Jag är övertygad om att min inlärning fortskrider under de perioderna, att ny kunskap sakta sipprar in i min hjärna bara genom att lyssna till språket. 

Vad som sker nästa termin, kursens vara eller icke vara, vet jag ännu inte. Att jag kommer insupa finska på något sätt står klart men tillvägagångssättet är ännu inte bestämt. Kanske går jag en kurs, kanske tar jag privatlektioner, kanske tar jag en längre paus och låter radion och Spotifylistan bli mer regel än undantag. Den som läser får se...

Vad är det jag söker?

Jag har tidigare bott i ett Östeuropeiskt land i cirka fem år. Under den tiden märkte jag att min svenskhet blev viktig. Var jag kom ifrån var viktigt och att hålla fast vid det som var svenskt i mitt liv var viktigt. Jag ansträngde mig för att behålla svensk mat och svenska traditioner i mitt liv. Jag har hört att det är ett vanligt fenomen för människor som bosätter sig utomlands. Det är också lätt att förstå att det skapar trygghet och identitet att hålla fast vid vissa saker från sitt ursprung. Jag misstänker dock att jag hade ytterligare ett syfte med att hålla fast i min svenskhet. Ett syfte som jag ser går igen i min nuvarande strävan efter att bli Sverigefinne. 

Jag har varit tillbaka i Sverige i sex år nu. Min först tid tillbaka i Sverige fylldes av en stark känsla av att vara som alla andra. En svensk i mängden av alla andra svenskar. Det tog 1,5 år innan tankarna på att flytta utomlands igen la sig. Jag ville desperat bort från känslan att vara som alla andra! Tryggheten och karriärsmöjligheterna tog dock kommandot över mitt förnuft och jag blev kvar i Sverige. 

Så här sitter jag nu och känner så väl igen känslan av och längtan efter att vara annorlunda. Jag har, ända sedan jag började plugga finska hösten 2010, trott att jag gör det som en del av sökandet efter mina finska rötter. Men tänk om det är så att jag gör det för att vara annorlunda? För att inte vara så tråkigt svensk. Gör det min strävan bättre eller sämre, finare eller fulare? Är det inte väldigt svenskt att tänka att det är fult att vilja vara annorlunda? 

Det är helt enkelt kul att vara lite (lagom) annorlunda, jag vill ju för Guds skull inte vara konstig ;-) och finnar är ju lite så där lagom konstiga. Mitt uppe i mitt finskletande märker jag att jag även är väldigt svensk, då ordet lagom gärna tar sig in lite här och var. Och det är väl just därför jag strävar efter att vara just Sverigefinne, både det svenska och det finska måste ges plats för att jag ska vara sann mot mig själv. 

Så det är väl helt enkelt så att jag gör det här av två anledningar: 1. För att hitta och utveckla min identitet 2. För att få känna mig lite annorlunda. 

Finska pinnar lever!

Jag har ju tidigare efterlyst mitt favoritprogram på Sisuradio, Finska pinnar. Programmet där jag sakta, sakta snappar upp för mig nya finska ord eftersom de både pratar finska och svenska. Genialt! Men i augusti gick sista avsnittet och jag har varit otröstlig sedan dess. 

Nu har jag kommit fram till att min otröstlighet var till viss del förorsakad av mig själv. Finska pinnar har ju inte alls försvunnit utan bara bytt skepnad! Vilken lättnad... Det heter nu mera Popula och sänds på samma tid och dag. Denna info hittade jag genom en snabb titt på Finska pinnars Facebooksida. Så var det traumat löst! Det positiva i detta missförstånd är att jag nu har massor med program att lyssna i kapp.  Kiitos Sisuradio! Hyvää viikonloppua 

Recension av Hallonbåtsflyktingen

Ikväll har jag sett en film om en svensk man som är fast i en finsk kropp. Jag hörde talas om filmen redan förra sommaren under min språkkurs på Hanasaari utanför Helsinki. Då fick vi besök av en filmkritiker/forskare som berättade att filmen var på G. Jag blev då sugen på att läsa boken men så blev det inte och ikväll såg jag filmen istället. 

Så vad tycker jag då om filmen? Den är trevlig och underhållande men väldigt svensk. Med det menar jag att du inte ska förvänta dig att bli medryckt eller känslomässigt engagerad i rollfigurerna. Men vill du ha en trevlig stund, skratta lite åt lättsamma skämt så ska du se den. Huvudrollsinnehavarens finska uttal imponerar och var en av behållningarna med filmen för en student i finska som mig. Förra veckan läste jag i en lokaltidning att han studerade finska i sex månader inför filmen. Och hör och häpna, han tyckte det var kul och skulle vilja fortsätta. Poäng till finskan där! 

Oktober i Helsinki

För två veckor sedan besökte jag Helsinki med min man och mina svärföräldrar. Resan var en bröllopspresent från dem till oss. En wannabe Sverigefinne som jag kunde inte vara mer nöjd! Jag uppskattar varenda tillfälle jag får till att utforska det Finska. Innan avfärd fick vi tips på saker att se och göra av en vän som är Finlandssvensk, på riktigt, ingen wannabe där inte. Här kommer några smakprov på vad staden har att erbjuda: