Sverigefinsk folkdräkt

Jag har en vän som samlar och säljer vintage-kläder. Jag har alltid älskat att gå på loppisar och leta fynd men har ryggat lite inför klädavdelningarna. Det har känts ofräscht med använda kläder men har hänt att jag hittat något nästintill oanvänt som fått följa med hem. När jag lärde känna min vintage-vän för tre år sedan öppnades en ny värld. En skatt med fina, välbevarade, unika kläder. Första köpet blev också det hittills bästa. En underbar 50-tals modell med blåbär på! Den sitter som en smäck och jag känner mig aldrig lika fin och välklädd som när jag har den på mig. Tillsammans med de ljuvliga assessorerna som syns på bilden blir detta varje sommars höjdare i garderoben.

När jag insåg att jag bär både blåbär och jordgubbar samtidigt blev lyckan ännu mer total. Jag har ju helt enkelt skapat min alldeles egna Sverigefinska folkdräkt. Hur då? Jo, det finns ett finskt ordspråk som är motsvarigheten till svenskans "borta bra men hemma bäst".

Oma maa mansikka, muu maa mustikka.

Rakt översatt betyder det; Eget land jordgubbe, annat land blåbär.
Detta förutsätter att man föredrar jordgubbar framför blåbär. Att blåbär också är gott men att jordgubbar är strået vassare. Jag håller med och längtar till sommaren och mitt klänningsbärande.

Släktforskning och DNA-analys

Jag må ha varit frånvarande i text men inte i sinnet. Längtan efter att skriva här har varit konstant och listan med skrividéer har växt. Skrivuppehållet inleddes under en period med svår hjärntrötthet. Det följdes av insikten att mitt arbete tog mycket mer än det gav. Att våga släppa yrket som varit en del av min identitet i tio år krävde sin tid. Sedan några månader tillbaka har jag kommit ut på andra sidan. Tack vare en distanskurs i skönlitterärt skrivande är jag fri från kontoret. Att skriva är just nu min heltidssysselsättning. Har du hört nåt så underbart! Det finns tid och ork att skriva om det sverigefinska igen. Nu blåser jag liv i Lost så in i Norden! Oj, vad jag har varit lost... men tänk om jag är på väg att hitta hem.

Ett av många sätt att hitta hem på är att stoppa en bomullspinne i munnen och skicka iväg den över Atlanten. Jag talar om att göra en DNA-analys och mitt munskrapsprov landade i ett laboratorium i Texas i september 2019. Tanken att göra just så har funnits hos mig sedan någon gång förra vintern. Resultatet kom via mail och dröjde mindre än 4 veckor. Mitt största problem just nu är att jag har svårt att tyda svaret jag fått. Oron för vad jag ska hitta har jag inte väckt. Via grupper för DNA-intresserade på Facebook har jag förstått att det är en komplicerad värld. DNA-världen. Termerna och uttrycken de använder sig av i grupperna går långt över mitt huvud.

Hittills har jag lyckats identifiera en syssling till min mor och en till mig. Mitt mål med släktforskandet är att hitta okända släktingar i rakt nedstigande led. Både min mormor och min morfar föddes utanför äktenskapet och deras fäder är okända. Mina biologiska farföräldrar är också okända då min far adopterades som liten.

Nu har jag i alla fall förstått så mycket som att jag behöver kombinera DNA-testet med mer traditionell släktforskning. Jag har nyligen hittat in i en, för mig ny, facebook-grupp. Där finns det gott om information om hur jag går till väga för att släktforska i Suomi. Mitt första projekt blir att lista ut vilken församling min morfar föddes i och där efter försöka hitta anteckningen om hans födelse i församlingens  "födelsebok". På så sätt hoppas jag äntligen få korrekt namn och födelsedatum på morfars mor. Fortsättning följer.

Nytt favoritord på finska

Kummitus har lett ligan länge. I många år faktiskt eller egentligen så länge jag kan minnas att jag haft ett finskt favoritord. Kummitus vann på grund av den runda och härliga känslan i munnen när jag säger ordet, Tänk på att K uttalas nästan som G, inte som ett hårt och kantigt svenskt K. Ordet vann även för att ett så sött ord har fått symbolisera nåt så osött som ett spöke.

Nu är dock pallplatsen hotad av en uppstickare. I somras gjorde det fantastiska ordet miukumauku nämligen entré i mitt vokabulär. Det ordet ligger ju också fantastiskt skönt i munnen och gör mig sprudlande glad när jag säger det. Miukumauku är ett av orden som används för snabel-a. Jag vet inte om det är det vanligaste ordet som används. Efter en googling lyckades jag hitta en hel del ord för snabel-a på finska.

Ät-merkki
Kissanhäntä
Kissantassu

Jag har aldrig tänkt på att snabel-a ser ut som ett tassavtryck! Det kanske inte är super-likt men det har definitivt aningar av det. Jag skulle i alla fall gissa att Finländarna har skippat de längre orden och kallar det helt enkelt för ät (uttals ätt med ett riktigt ä inte ett e). Ingen i Sverige säger väl snabel-a längre? Utan kort och gott att.

Tvivelaktig finsk design

Jag vet inte hur jag kunnat vänta i över ett år med detta inlägg. Speciellt då detta fenomen knockade mig fullständigt när det dök upp i mitt liv förra sommaren. När kära mor kommer hem från sina Finlandsresor har hon alltid presenter med sig. De består oftast av finskt godis och muminmuggar. Mycket uppskattat från min sida. Förra sommaren gick hon utanför invanda mönster och köpte något oväntat. Nämligen innetofflor. Enligt mig tofflor som ska användas inne och enligt mor tofflor som är inne. Alltså på riktigt påstår hon att dessa tofflor är INNE i Finland. Eller att de åtminstone var det förra året. Jag vet vad du tänker, precis det som min man sa; "Ja, de är väl inne hos 70+arna". Nej, min mor menar att de är inne hos människor i min ålder (40) och yngre.

I mitt huvud kan jag inte ens förstå hur 70+arna vill ha det här på fötterna. Jag trodde på allvar att hon köpt dem i en skämtbutik. Så i somras när jag, mor och dottern min åkte till Suomi och besökte en större varuhandel ser jag dem. De hänger där bland alla andra innetofflor som om de är nåt av det mest naturliga man kan ha på sina fötter.

Jag vet att det fanns många år under min uppväxt när den finska klädstilen hade allt att önska. Besöken i Finland kändes lite som en tidsresa bakåt i tiden. Det var som om folket i öst inte riktigt hängde med i svängarna. De dagarna är över sedan länge. Jag har inte reagerat mer på det finska folkets sätt att klä sig än på det svenska de senaste 15 åren. De här tofflorna kastar mig tillbaka till tiden när finnarna såg ut som om de kom från 80-talet låååångt in på 90-talet. Jag får lust att plocka fram skämskudden och byta till ett svenskklingande namn. Som tur är min hjärna lite mer rationell än så. Jag bestämmer mig därför för att mor min har fått allt om bakfoten och att finländarnas klädstil inte har rämnat.

Finlandsfiering pågår

Sommarens två besök i Suomi resulterade i att vårt hem berikades med ytterligare finska prylar. Förutom sakerna på bild åkte det även ner en mumin-anteckningsbok och två Marimekko-örngott i shoppingkassen. Allra nöjdast är jag med bordsflaggan. Jag har länge haft en inre vision om att våra födelsedagar ska firas med en svensk och en finsk flagga på köksbordet samt en särskild bordstablett åt den som fyller. De båda flaggorna har jag hittat i år men om tabletten kommer på plats i år är mer tveksamt. Den är nämligen mitt pågående broderi-projekt. Även om jag älskar att brodera så brukar varje projekt tyvärr ta flera år. 

Dotterns pussel blev ett spontant inköp på Vanda flygplats. Hon älskar pussel och jag kunde inte motstå chansen att få henne att tycka om mumin lika mycket som jag gör. När jag kom hem och gav henne pusslet ville hon så klart omgående veta namnen på alla figurerna. Jag fick snabbt leta fram mitt mumin-lexikon och kolla upp Filifjonkan, Mymlan och Stinky. Nu lägger hon pusslet på 20 sekunder och jag rabblar alla namnen lika snabbt. 

Grytlapparna och örngotten inhandlades i Napapiiri utanför Rovaniemi. Vi åkte dit enkom för att jag ville besöka Marimekko-butiken där. Själva tomtelandet ignorerade vi utan problem. Hade dottern min varit äldre hade det nog blivit svårt. Marimekko är ett underbart märke med mycket snygg design. Tyvärr är det mesta galet dyrt. Därför håller jag mig till mindre attiraljer som grytlappar och örngott istället för hela påslakanset och klänningar. 

Det enda rum i vår lägenhet som inte har en finsk pryl är badrummet. Drömmen vore ett duschdraperi från Marimekko. Men då ska vårt gamla draperi vara i behov av att bytas ut och det nya ska finnas på rea. Jag är ju ingen prylgalning som köper allt jag vill ha till vilket pris som helst ;-) 

Smaklökarnas sorg

Det mesta är helt fantastiskt och underbart med att besöka Suomi. Jag njuter i fulla drag av upplevelserna, språket, intrycken och bekantskaperna. Det finns dock en aspekt som är riktigt tuff med att besöka De tusen sjöarnas land. En gåva som landet gärna vill ge mig men som jag tyvärr inte kan ta emot. Sorgen är monumental. 

Jag syftar på de finska bröden. Ruisleipä, rieska, karelska piroger... På grund av min känslighet för gluten kan jag tyvärr inte avnjuta dessa läckerheter. Detta får mig att känna som om jag inte är i Suomi helt på riktigt, helt närvarande. De finska bröden är några av de smaker som jag förknippar som allra starkast med landet i  öst. Att inte kunna smaka på dem känns som om jag blir snuvad på en födslorätt. Det är starkt. Mat väcker starka känslor. 

Under årets andra resa till Finland hade jag sällskap av min mor och min dotter. Även om dottern är i en så ung ålder att hon inte kommer att minnas denna resa så är det ändå fantastiskt roligt att ta henne dit. En bit av henne hör ju dit. Veckan där innehöll flertalet fikastunder och det dukades ofta fram finska godsaker som juustoleipä, rieska och hjortron. Döm om allas förvåning när dottern min åt alla dessa godsaker med god aptit. Juustoleipäns gummiga konsistens bekom henne inte och hjortronen slukade hon helt osockrade. Då kunde jag ju inte missa chansen att få utbrista: Hän on oikein suomalainen tyttö! 

Hög luft i höstligt hemland

Efter 11 timmars bilfärd, men raster inräknat, är vi på plats. I min mors hemby och mitt andra hemland. Tre år sen sist vilket är ingenting jämfört med 19 år gången innan. Tråkiga familjeomständigheter höll mig borta en lång period. Men när den tråkigheten gick och dog öppnades dörren för mina besök igen. Jag känner stor tacksamhet inför det. Kiitollisuus. Mitt nya favoritord på finska. 

Jag är norr om Haparanda och hösten är på ingång. Luften är hög, solen värmer än och de första löven har börjat gulna. Mostrarna pratar om höstens alla färger som speglar sig i älvens vatten om någon månad eller så. Jag tänker att jag borde göra ett besök på denna plats månad för månad för att uppleva hela dess tjusning. Sommarmånaderna har jag täckt in flera gånger om. Nu borde månader som mars, april, oktober och november få ta lite plats. Detta skulle ge mig ytterligare en dimension av hur det är att leva här.

Ikväll satt jag och pratade med en av mina mostrar och kom in på att jag skulle vilja bo i Suomi under ett år för att lära mig finska ordentligt. Tyvärr är min man inte lika såld på den idén som jag är. Då slog det mig att han kanske inte har tagit min förfrågan på allvar. Jag undrar var han skulle säga om jag föreslog det på riktigt? För när jag satt där med moster min och sa det jag sa insåg jag att jag ju faktiskt menar det. Att jag verkligen skulle vilja bo i detta land en tid. Språket skulle då kunna bli mitt på riktigt och jag skulle få en ovärdelig insyn i det finska sättet att leva. Jag undrar om jag skulle finna det jag söker och om hålet jag bär på skulle fyllas? Skulle jag få en annan förståelse för det finska sättet att vara? En förståelse som inte går att läsa sig till utan som uppstår i samvaron människor emellan. Frågorna är många. Den viktigaste av dem alla är om jag kommer kunna lämna dem obesvarade. 

Dagarna här på byn passerar märkbart obekymrat. Vi sover, äter, fikar, handlar, saunar, solar, leker och plockar bär. Jag var orolig för att det skulle bli långsamt men nu har fem dagar gått utan minsta rastlöshet. Det är väl helt enkelt så att livet är obekymrat i sin grundkonstruktion. Det är vi och våra föreställningar om livet som krånglar till det.