Den finska alkoholismen

För en tid sedan tittade jag på SVT's Finnomani, avsnitt 5. Det handlade om den finska melankolin, svårmodet, dysterheten. Det är ett stort ämne som jag kanske vågar skriva om i framtiden. Avsnittet fick mig dock att tänka på något annat, lika stort och lika tungt om inte tyngre. Alkoholism och då framför allt alkoholism bland finska män. Det är mycket möjligt att jag tar mig vatten över huvudet när jag ger mig på detta komplexa ämne och det finns viss risk för att fördomar och förutfattade meningar dyker upp i min text idag. Jag skriver dock utifrån egen erfarenhet och de intryck jag fått till mig genom åren.

Jag upplever nämligen att jag ganska ofta hör talas om finska män och deras alkoholproblem. Då tänker jag framför allt på män i generationer före mig. Hur det ser ut bland jämnåriga till mig har jag dålig kunskap om. Min far är alkoholist och min morfar var det. Min svägerskas finska far var också det och drack ihjäl sig. Utöver dem så har jag hört talas om otal andra finska alkoholister men jag känner ju så klart även till alkoholister av varierande härkomst. Jag har funderat på om det kanske mer har att göra med min fars generation än den nationella tillhörigheten? Jag upplever att många ur generationen över mig har svårt med kommunikation i nära relationer och de svårigheterna, vad de än beror på, leder kanske till att vissa tar till spriten. Det är vilda gissningar men jag har träffat allt för många i min ålder som har en försupen far. Det är ju oftast fadern som dricker även om det självklart även finns mödrar som också trillat dit. 

Både svenskar och finländare är allmänt kända för att vara lite tystare och lite mer försiktiga än andra folkgrupper. Det är en grov generalisering men stämmer i stort enligt mig. Lägg då till att det i min morfars generation inte var kotym att uppfostra sina barn till frispråkiga känsloyttrande individer. Om man som barn inte får lära sig att uttrycka och hantera sina känslor kan det nog finnas en viss risk att man som vuxen upplever ett behov av att bedöva och stilla det där som försöker tränga upp till ytan. Det finns så klart många goda exempel på människor i generationen före mig som lyckats alldeles utmärkt med sin personliga utveckling. Det är inte de jag fokuserar på i den här texten. Det är människor som min far som upptar mina tankar. Människor som misslyckats så formidabelt med sitt sätt att bemöta andra att deras egna barn vänder dem ryggen för att slippa lida.

Det var tufft att skriva mitt sista mail till min far och det var ännu tuffare att ta emot hans svar. Den förkolnade biten av mitt hjärta som en gång tillhörde honom tog sina sista tunga andetag och dog. Det gjorde ont men smärtan ledde till en lättnad. Den delen av mitt hjärta hade vägt tungt genom alla år och nu slog resten av hjärtat lättare när den slapp oron över min relation till far. 

Min erfarenhet är att jag som anhörig inte kunde göra något för att få min far att sluta dricka. All förändring måste komma från honom själv. Jag kan inte göra mig viktigare än alkoholen i hans liv. Det är han som måste göra sig själv viktigast i sitt liv. Då, först då, kan det frigöras utrymme för mig. 

Min kärlek till Finland och mitt intresse för mitt ursprung har lyckligtvis inte förstörts av de erfarenheter min alkoholiserade far gett mig. Tvärtom känns utforskandet av min identitet än viktigare nu när banden till honom är klippta. Det är sorgligt att han inte kan hjälpa mig med utforskandet av mitt ursprung eller med framväxten av min finska. Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan och jag har många gånger hållit med om att det stämmer. Men vad finns kvar när även hoppet har gett sig av? Jo, bara en sak. Sorg och åter sorg.  

Identitetsreklam

Stoltheten över mitt ursprung har växt sig allt starkare under de senaste åren. Det växer fortfarande och jag undrar ibland om det får mig att blir lite too much. Jag får ofta ett behov av och en impuls att berätta för folk att jag är Sverigefinne. Jag har märkt att jag bakar in det i konversationer så fort det ges ett smidigt tillfälle. Jag vill liksom att folk ska veta att jag har finsk bakgrund. Som om mitt namn inte signalerar det tillräckligt tydligt! 

Det här signalbehovet fick blev rejält tillfredsställt i sommar. Via Facebook hittade jag nämligen den ultimata tröjan. Det krävdes ungefär 1/2 sekunds eftertanke innan jag bestämt mig för att beställa inte en utan två tröjor. En lång och en kortärmad. Så jag kan gå runt och signalera året om! 

Och ja, det är en muminmugg som syns i bakgrunden. Vad annars? ;-)

Teknikens språkliga under

I mitt sökande efter andra Sverigefinnar att knyta an till har instagram varit en oväntat bra mötesplats. Det började med att jag via Facebook hittade instakontot som heter Stolt Sverigefinne. Ett konto som administreras av en ung Sverigefinne i taget som visar bilder ur sitt liv. Ett kul och givande initiativ! Under en vecka i sommar höll en kille som heter Dennis Barvsten i kontot. En klok kille som skrev många tänkvärda inlägg. Via honom hittade jag ytterligare ett kul konto att följa (se bilderna). Under sommaren har kontoinnehavaren hållit i en liten kurs i finska. Vissa dagar kan jag alla orden i bilden och vissa inte ett enda. Vilket som så är det ett kul sätt att ta till sig lite nya finska ord. Nu återstår det att se om det fortsatt är ett konto för mig när spårkkursen är över. 

Att få kontakt med andra Sverigefinnar är betydelsefullt för min egen identitetsutveckling. Att höra andra berätta om liknande bakgrund och sin strävan efter att behålla det finska peppar mig att fortsätta min kamp. För det är en kamp att behålla och utveckla något som hör ett annat land till än det du bor i. Det svenska tar så lätt över. 

Välkommet återfall (älskade mumin del tre)

Hur var det nu med det här samlandet? Hade jag slutat eller? Jag försökte nog inbilla mig det i alla fall. 

Större delen av sommaren har jag och min lilla familj spenderat i vår stuga. Ute i den fantastiska svenska skärgården. Under mitten av juli kom mor min på besök. Hon kom raka vägen från Finland där hon hade spenderat två av sina fem semesterveckor. I sin resväska hade hon flera presenter åt oss. En av dem bestod av tre djupa Mumintallrikar. En till oss var i lilla familjen. Jag har aldrig samlat på dessa tallrikar men insåg efter en första försöksrunda att de är väl lämpade för yoghurt och müsli. De fick därför omgående en stående plats i köksskåpen i stugan. 

Som lite kuriosa kan jag nämna att jag har matchande muggar till två av de här skålarna. 

Några dagar efter min mors ankomst anordnade vi en namngivning åt vår lilla dotter. Gästerna var många och presenterna likaså. Bland alla fina saker vår dotter fick dök det upp några som fick mitt hjärta att ticka lite extra. Muminmuggar! En av muggarna var akompanjerad av ytterligare en skål samt en sked. Jag tror inte det gick att ta miste på glittret i mina ögon när dessa presenter öppnades. 

Nu har alltså samlandet fått gå i arv och vår dotters samling fått sina första tillskott. Jag hoppas att hon, precis som jag, använder dem med glädje och inte låter dem stå och samla damm. 

Detta icke självförvållande tillskott till samlingen har fått min muminglöd att tända till igen. Beroendet har väckts till liv och drogen är lättillgänglig. Gästerna våra och mor min är omedvetet medberoende. Märk väl, jag klagar INTE. 

Hittills har jag lyckats motstå frestelsen att köpa fler muggar och istället riktat in mig på Muminskedar. Det är uppenbart ett sätt för mig att kringgå mitt muggberoende. Skedar tar ju mycket mindre plats och då gör det ju inget om jag köper ett gäng. Jag har ägt fyra skedar i många år. En mellanstor sort som enligt mig är helt perfekt som frukostsked. En av dem har börjat tappa färg på mumintrycket och jag ville gärna ersätta den med en ny. En sådan dök upp på Tradera och blev min för en rimlig summa. Kort därefter dök det även upp en kaffesked. Skeden som vår dotter fått är i den storleken och vill ju så klart inte ligga ensam i bestickslådan. Så även den skeden köpte jag in för en okej summa. Så var bollen i rullning igen... 

Nu återstår det att se om det här är ett tillfälligt återfall eller om jag kommer fortsätta. Jag misstänker starkt att återfallen fortsätter att komma hur det än går med köpmanin jag är inne i just nu. Jag älskar helt enkelt mumin för mycket för att sluta helt och hållet. Jag tröstar mig med att jag hade kunnat vara beroende av mycket, mycket värre saker.

För att återkoppla till mitt förra mumininlägg så har försäljningen av mina gamla muggar gått i stå. De två muggar jag hade tänkt sälja har visat sig inte vara lönsamma att sälja. Den ena har fått en liten skada och den andra produceras fortfarande och inbringar därför ingen större summa. Det kommer därför inte ske någon minskning i antalet muggar just nu. Jag kämpar för att inte istället öka antalet. Jag har tyvärr fortfarande inte glömt de två nya muggarna som jag blev kär i för några månader sedan... Enough said. 

Telefonkontakt med andra sidan

+358 46 8784338

Idag blev jag uppringd av det här finska numret. Då min mor befinner sig i Finland just nu trodde jag det var hon som ringde från sin brors telefon. Kvinnan som ringde började prata oavbrutet så fort jag svarat. På finska så klart. Under de kanske 30 sekunderna hon babblade på försökte jag förtvivlat hitta ord i hennes prat som jag förstod. Hon sa ruotsinsuomalaiset flera gånger och namnet Timo en gång samt ett kvinnligt namn som jag inte minns. Då min mors bror heter Timo började jag fundera på om det kunde vara ett s.k. collect call ifrån hans telefon. När kvinnan till slut pausade sitt ordflöde förklarade jag på knagglig finska att jag inte talar finska och bara förstår lite. Då sa hon ytterligare nåt jag inte förstod. Då upprepade jag mitt budskap och då uppgav hon mitt namn och frågade om det var jag. Jo, det var det ju, sa jag och förklarade ännu en gång att jag inte kunde finska. När hon insåg att det inte gick så bra att kommunicera med mig önskade hon mig en trevlig sommar och lade på luren. 

Kvar satt jag förundrad och nyfiken på vem det var som hade ringt och vad hon ville. Det var ju jättespännande att ha en finne på tråden men så frustrerande att inte kunna prata med henne. Jag misstänker starkt att hon var en försäljare med tanke på hur fort hon började prata efter att jag svarat. Det brukar ju vara så telefonförsäljare gör. Jag är ändå väldigt nyfiken på varför hon ringde mig och hur hon fått mitt nummer. Är det ett företag som ringer till personer i Sverige med finskklingande namn och tar för givet att de kan finska? Jag funderar också på varför hon inte bytte till engelska när hon förstod att det inte gick att prata finska med mig. Hon lät ganska ung och borde då rimligtvis kunna engelska. Jag hörde av mig till min mor direkt efteråt och även hon blev nyfiken. Hon försökte ringa upp numret som kvinnan ringt ifrån men det gick inte att komma fram. 

Jag lär nog inte få klarhet i detta mysterium. Det var i alla fall trevligt att höra lite finska i telefonluren och säga några stapplande ord själv. Ibland får man helt enkelt vara nöjd med det lilla. 

Den finska identitetens överlevnad

Vår dotter föddes i april. Min halvfinska dotter. Därav min frånvaro. Jag jobbar mig dock sakta men säkert tillbaka till min skrivlusta. Att jag inte har skrivit på länge är inte ett tecken på att mina tankar kring mitt ursprung har minskat. Tvärtom har de ökat i och mitt föräldrablivande. Jag funderar mycket på vad Finland och det finska kommer att betyda för min dotter. Jag känner ett ansvar för att se till att det kommer att spela någon slags roll i hennes liv. Min första åtgärd har blivit att ge henne mitt finska efternamn. Den andra att ge henne ett förnamn med en finsk stavning. Det innebär två vokaler i rad. Precis som mitt förnamn. Det känns fint. 

Älskade mumin, del två.

Samlandet av muminmuggar är något jag definitivt inte är ensam om. Som det sägs i denna artikel har det blivit ett populärkulturellt fenomen. Den kvinnliga samlaren som intervjuas i artikel härrör sitt samlande till ett flitigt läsande av muminböckerna sedan barndomen. Jag läste min första muminbok för bara några år sedan!

Ursprunget till min muminmani kommer helt klart ifrån de muggar jag och mina syskon flitigt använde under vår barndom. De muggarna hade antagligen inte dykt upp i vår familj om det inte hade varit för vårt finska ursprung. Jag kan dock inte påminna mig om att jag upplevt att muggarna i sig har en finsk anknytning för mig. Det är inte för att Tove Jansson var finlandssvensk som jag samlar på dem utan för att jag tycker om dem och de gör mig glad.  Det är dock intressant och fascinerande att dessa muggar har väckt ett så stort samlarintresse som de gjort. Det finns flera facebookgrupper för oss samlare där vi kan dela tankar om och bilder på våra objekt samt sälja och köpa av varandra. Jag har så klart inte alls svårt att förstå varför andra också gillar muminmuggar men det är svårt att hitta en förklaring till varför det slagit igenom så stort. En del samlare verkar haft en långvarig relation till muminfamiljen sedan barnsben via böcker och filmer medan andra, som jag, halkat in på samlandet via andra vägar. Jag tror ändå att omfattningen på samlandet beror på muminkaraktärernas popularitet. De har alla helt unika och fantastiska personligheter och det finns något för alla i berättelserna om dem. 

Nu återgår vi till mitt samlande och hur det har förändrats de senaste åren. Våren 2014 köpte jag och min man vårt efterlängtade fritidshus. Plötsligt hade vi ytterligare ett kök att utrusta. Ganska snart insåg vi vidden av våra planer för tomten som huset står på och att ett hus kommer att bli två. Den sommaren insåg jag att min stora muggsamling faktiskt äntligen hade en god chans att komma till användning. Om jag delade upp muminmuggarna mellan lägenheten vi bor i och våra två fritidshus så kommer de flesta av dem att faktiskt användas. Det blev också ett bra sätt att dölja storleken på samlingen, både för mig själv och andra. Inför uppdelandet av muggarna samlade jag dem alla för en gruppbild. Jag blev nästan lite förfärad när jag insåg att jag hunnit samla på mig 25 muggar. Vem har användning för 25 muminmuggar? Den frågan blev för svår att svara på så jag delade snabbt upp muggarna i tre grupper och packade ner de som skulle till fritidshusen. 

Så här såg samlingen ut 2014:

Ett år efter att denna bilden tagits var jag hemkommen från sjukhuset och i full färd med att rehabilitera mig efter en hjärnblödning. Mitt största bekymmer var den hjärntrötthet jag hade drabbats av och som innebar att jag var känslig för sinnesintryck och blev lätt väldigt trött. I mina försök att minska på intrycken i min närmiljö hittade jag mycket inspiration på minimalisterna.se Deras bloggtexter fick mig att våga återuppta tanken på att 25 muminmuggar är en aningen stort antal muggar att äga. Det fick mig även att reflektera över den makt som ett samlande har över samlaren. Den där längtan efter att köpa en ny mugg övergår lätt till ett tvång om man som samlare inte ser upp. Är det jag som äger mina muggar eller de som äger mig? Jag bestämde mig för att jämna ut balansen mellan mig och mina muggar och utmanade mig själv att sälja några av dem.

Jag valde ut tre muggar som oftast inte blev valda när jag stod vid köksskåpet och skulle dricka mitt kvällste. De tre muggar som jag ansåg väckte minst ångest i mig av att inte längre ingå i min samling. Jag lade ut dem på Tradera och fick 600-800 kr per styck. Muggarna var gröna lilla My, bruna Sniff och Rosengården. Taggad av min framgång lade jag även ut två samlartallrikar som legat i mina gömmor sedan tonåren. De var sex stycken från början men jag sålde tre av dem redan 2004. Nu insåg jag att av de tre som fanns kvar var det egentligen bara en som jag tyckte riktigt mycket om. Så muminrensningen fortsatte och så här såg tallrikarna som såldes ut:

Jag fick ca 600 kr för varje tallrik, ett pris som ökat med ungefär 200 kr sedan 2004. Vinsten från försäljningen av muggarna och tallrikarna lade jag på en fiskeresa till Orsa Finnmark för mig och min man. Det blev en så kallad tacksamhetsresa för allt han gjort för mig under min sjukdomstid och rehabilitering.

Så här såg tallrikarna ut som jag sålde 2004:

Och så här ser den tallrik ut som finns kvar hemma hos mig och som jag kommer att behålla lång tid framöver: 

Nu lämnar vi tallrikarnas sidospår och återgår till min huvudfascination, muggarna. Minns ni Milleniummuggarna jag fick av min far i julklapp? De stuvades ju undan i ett skåp och där stod de i några år tills jag av en slump insåg deras andrahandsvärde. Bara 3-4 år efter Milleniumskiftet gick de för ca 1500 kr/st på Tradera. Jag insåg att jag fått en väldigt fin gåva av min far även om den var helt oavsiktlig. Jag sålde två av muggarna då och ytterligare en 2008, då hade värdet gått upp något och jag tycker mig minnas att jag fick runt 2000 kr. Sporrad av förra vårens försäljning tog jag i mars i år nästa steg när jag sålde min fjärde Milleniummugg. Den gick då för 3500 kr. 

Jag har alltså lyckats gå ner från 25 muggar till 21 på ungefär ett års tid.Tro inte att jag gett vika för min samlarmani där! Jag har redan utsett 1 kanske 2 muggar till som ska säljas. De befinner sig i flyttlådor i ett av våra fritidshus och är därför inte tillgängliga för försäljning just nu. Jag kommer dock att anstränga mig för att hålla mitt försäljningslöfte och göra mig av med den eller dem senare under året då tillgången till dem kommer att underlättas. Fortsättning följer på den fronten!

Jag måste få avsluta med en bild på en fantastiskt bra tidning om man är ett mumin- och Tove Janssonfan som jag. Det är en specialutgåva av tidningen Retro som kom förra året. Den fungerar som ett bra uppslagsverk för det mesta inom muminvärlden men har även mycket intressant läsning om Toves andra verk. Jag har sett den till salu på Tradera då och då så den går att få tag på än!

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om mina muggar och min ambivalenta relation till mitt samlande. Jag vet att jag ligger i lä med mina, för närvarande 21 muggar, jämfört med många andra samlare. 21 är dock många muggar i min värld. Nu avslutar jag detta ämne men återkommer kanske om något revolutionerande händer med mitt samlande. Jag måste tyvärr erkänna att muggarnas dragningskraft är hård och att jag för tillfället är inne i en svacka. Jag har via mina Traderasökningar upptäckt två superfina muggar som skulle passa perfekt in i min svart/vit/grå/rosa samling. Den ena föreställer Too-tikki och den andra Förfadern (ni vet han som bor i kakelugnen). Just ju försöker min hjärna febrilt komma på giltiga anledningar till att köpa dessa två muggar. Om den lyckas eller inte återstår att se...