Älskade mumin, del två.

Samlandet av muminmuggar är något jag definitivt inte är ensam om. Som det sägs i denna artikel har det blivit ett populärkulturellt fenomen. Den kvinnliga samlaren som intervjuas i artikel härrör sitt samlande till ett flitigt läsande av muminböckerna sedan barndomen. Jag läste min första muminbok för bara några år sedan!

Ursprunget till min muminmani kommer helt klart ifrån de muggar jag och mina syskon flitigt använde under vår barndom. De muggarna hade antagligen inte dykt upp i vår familj om det inte hade varit för vårt finska ursprung. Jag kan dock inte påminna mig om att jag upplevt att muggarna i sig har en finsk anknytning för mig. Det är inte för att Tove Jansson var finlandssvensk som jag samlar på dem utan för att jag tycker om dem och de gör mig glad.  Det är dock intressant och fascinerande att dessa muggar har väckt ett så stort samlarintresse som de gjort. Det finns flera facebookgrupper för oss samlare där vi kan dela tankar om och bilder på våra objekt samt sälja och köpa av varandra. Jag har så klart inte alls svårt att förstå varför andra också gillar muminmuggar men det är svårt att hitta en förklaring till varför det slagit igenom så stort. En del samlare verkar haft en långvarig relation till muminfamiljen sedan barnsben via böcker och filmer medan andra, som jag, halkat in på samlandet via andra vägar. Jag tror ändå att omfattningen på samlandet beror på muminkaraktärernas popularitet. De har alla helt unika och fantastiska personligheter och det finns något för alla i berättelserna om dem. 

Nu återgår vi till mitt samlande och hur det har förändrats de senaste åren. Våren 2014 köpte jag och min man vårt efterlängtade fritidshus. Plötsligt hade vi ytterligare ett kök att utrusta. Ganska snart insåg vi vidden av våra planer för tomten som huset står på och att ett hus kommer att bli två. Den sommaren insåg jag att min stora muggsamling faktiskt äntligen hade en god chans att komma till användning. Om jag delade upp muminmuggarna mellan lägenheten vi bor i och våra två fritidshus så kommer de flesta av dem att faktiskt användas. Det blev också ett bra sätt att dölja storleken på samlingen, både för mig själv och andra. Inför uppdelandet av muggarna samlade jag dem alla för en gruppbild. Jag blev nästan lite förfärad när jag insåg att jag hunnit samla på mig 25 muggar. Vem har användning för 25 muminmuggar? Den frågan blev för svår att svara på så jag delade snabbt upp muggarna i tre grupper och packade ner de som skulle till fritidshusen. 

Så här såg samlingen ut 2014:

Ett år efter att denna bilden tagits var jag hemkommen från sjukhuset och i full färd med att rehabilitera mig efter en hjärnblödning. Mitt största bekymmer var den hjärntrötthet jag hade drabbats av och som innebar att jag var känslig för sinnesintryck och blev lätt väldigt trött. I mina försök att minska på intrycken i min närmiljö hittade jag mycket inspiration på minimalisterna.se Deras bloggtexter fick mig att våga återuppta tanken på att 25 muminmuggar är en aningen stort antal muggar att äga. Det fick mig även att reflektera över den makt som ett samlande har över samlaren. Den där längtan efter att köpa en ny mugg övergår lätt till ett tvång om man som samlare inte ser upp. Är det jag som äger mina muggar eller de som äger mig? Jag bestämde mig för att jämna ut balansen mellan mig och mina muggar och utmanade mig själv att sälja några av dem.

Jag valde ut tre muggar som oftast inte blev valda när jag stod vid köksskåpet och skulle dricka mitt kvällste. De tre muggar som jag ansåg väckte minst ångest i mig av att inte längre ingå i min samling. Jag lade ut dem på Tradera och fick 600-800 kr per styck. Muggarna var gröna lilla My, bruna Sniff och Rosengården. Taggad av min framgång lade jag även ut två samlartallrikar som legat i mina gömmor sedan tonåren. De var sex stycken från början men jag sålde tre av dem redan 2004. Nu insåg jag att av de tre som fanns kvar var det egentligen bara en som jag tyckte riktigt mycket om. Så muminrensningen fortsatte och så här såg tallrikarna som såldes ut:

Jag fick ca 600 kr för varje tallrik, ett pris som ökat med ungefär 200 kr sedan 2004. Vinsten från försäljningen av muggarna och tallrikarna lade jag på en fiskeresa till Orsa Finnmark för mig och min man. Det blev en så kallad tacksamhetsresa för allt han gjort för mig under min sjukdomstid och rehabilitering.

Så här såg tallrikarna ut som jag sålde 2004:

Och så här ser den tallrik ut som finns kvar hemma hos mig och som jag kommer att behålla lång tid framöver: 

Nu lämnar vi tallrikarnas sidospår och återgår till min huvudfascination, muggarna. Minns ni Milleniummuggarna jag fick av min far i julklapp? De stuvades ju undan i ett skåp och där stod de i några år tills jag av en slump insåg deras andrahandsvärde. Bara 3-4 år efter Milleniumskiftet gick de för ca 1500 kr/st på Tradera. Jag insåg att jag fått en väldigt fin gåva av min far även om den var helt oavsiktlig. Jag sålde två av muggarna då och ytterligare en 2008, då hade värdet gått upp något och jag tycker mig minnas att jag fick runt 2000 kr. Sporrad av förra vårens försäljning tog jag i mars i år nästa steg när jag sålde min fjärde Milleniummugg. Den gick då för 3500 kr. 

Jag har alltså lyckats gå ner från 25 muggar till 21 på ungefär ett års tid.Tro inte att jag gett vika för min samlarmani där! Jag har redan utsett 1 kanske 2 muggar till som ska säljas. De befinner sig i flyttlådor i ett av våra fritidshus och är därför inte tillgängliga för försäljning just nu. Jag kommer dock att anstränga mig för att hålla mitt försäljningslöfte och göra mig av med den eller dem senare under året då tillgången till dem kommer att underlättas. Fortsättning följer på den fronten!

Jag måste få avsluta med en bild på en fantastiskt bra tidning om man är ett mumin- och Tove Janssonfan som jag. Det är en specialutgåva av tidningen Retro som kom förra året. Den fungerar som ett bra uppslagsverk för det mesta inom muminvärlden men har även mycket intressant läsning om Toves andra verk. Jag har sett den till salu på Tradera då och då så den går att få tag på än!

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om mina muggar och min ambivalenta relation till mitt samlande. Jag vet att jag ligger i lä med mina, för närvarande 21 muggar, jämfört med många andra samlare. 21 är dock många muggar i min värld. Nu avslutar jag detta ämne men återkommer kanske om något revolutionerande händer med mitt samlande. Jag måste tyvärr erkänna att muggarnas dragningskraft är hård och att jag för tillfället är inne i en svacka. Jag har via mina Traderasökningar upptäckt två superfina muggar som skulle passa perfekt in i min svart/vit/grå/rosa samling. Den ena föreställer Too-tikki och den andra Förfadern (ni vet han som bor i kakelugnen). Just ju försöker min hjärna febrilt komma på giltiga anledningar till att köpa dessa två muggar. Om den lyckas eller inte återstår att se...

Älskade mumin!

Som jag nämnde i förra inlägget startade jag ett intresse för de fina muminmuggarna någon gång i slutet av 1990-talet. Jag minns presentbutiken i den lilla staden jag växte upp utanför. Hur muminmuggarna stod där på en glashylla och lockade mig. Jag minns känslan av pirrig glädje när jag hade råd att lägga 100kr på en ny mugg till min samling. För det var det de kostade när jag började samla, 100kr. Idag kostar de mellan 200 och 250kr och ibland mer om det är en speciell utgåva. 

Vi börjar från början. I begynnelsen fanns det nämligen fyra muminmuggar. En för varje medlem i min ursprungsfamilj. Mamma hade en röd, jag en gul, äldsta lillebrodern en mörkblå och yngsta en ljusblå. De användes flitigt, framför allt för intag av chokladmjölk, vår familjs namn på O'boy. De var vår barndoms kvällsfikors trogna följeslagare. Mamma införskaffade dem under en av våra resor till hennes hembygd i Finland.

Idag vårdar jag ömt tre av dessa fyra muggar medan den fjärde finns i min yngsta lillebrors ägo. Här kommer bilder på de tre som finns hemma hos mig:

Här är den fjärde som bor hos min bror:

När jag flyttade hemifrån som 20-åring insåg jag ganska snart att muminmuggarna fattades mig. Jag började därför köpa hem egna och ganska snart var jag fast i ett kärt samlande. Mina första muggar hör till några av de muggar med enklast muminmotiv som Arabia har gett ut. Där en figur ur böckerna återges per mugg utan någon detaljerad bakgrund. Dessa muggar går i endast en färg och den enkelheten tilltalar mig än idag. Jag kan inte gå så långt att säga att de är mina favoriter i samlingen eftersom jag älskar alla mina muggar. De har dock en särskild plats i mitt hjärta då de varit med mig i så många år nu. Så här ser några av dem ut:

De flesta muggar har jag införskaffat på egen hand. Några enstaka har jag fått som present men när antalet muggar började öka kraftigt blev det svårt för presentgivarna att hänga med i vilka muggar jag inte ägde. När milleniumskiftet närmade sig fick jag nys om att det skulle ges ut en specialutgåva. När min finske far hörde av sig och frågade vad jag önskade mig i julklapp berättade jag om muggen. Strax innan jul damp det ner ett ganska stort paket i posten och det visade sig att far min inte förstått att muggen skulle ingå i en samling. Han trodde att jag ville ha en uppsättning av milleniummuggen och hade därför skickat mig sex stycken. Jag blev tacksam för tillskottet men även lite irriterad på hans oförståelse och ställde undan fem av dem i ett skåp. Så här ser den underbara milleniummuggen ut:

Detta är förresten en mugg som jag inte vågar använda, vilket även gäller mina tre muggar från 90-talet. Varför berättar jag vidare om i nästa blogginlägg.

Åren gick och samlingen växte stadigt. Efter ett tag upptäckte jag att Arabia gav ut särskilda muggar, s.k. säsongsmuggar, till jul varje år och jag föll för dem pladask. Jag gillade att de gick i blått och vitt, Finlands färger men även de färger som dominerade i mitt kök. Motiven var otroligt söta och det slutade med att fyra s.k. vintermuggar hittade hem till mig under åren 2008-2013. När intresset för vintermuggarna väcktes ändrades mitt sätt att samla så sakteliga. Jag gick ifrån att vara nästintill en fanatisk samlare som måste äga alla muminmuggar till att börja köpa endast de som tilltalade mig och som jag kände en estetisk dragning till.

Vinterbrasa eller Talvinuotio från 2008.

Julöverraskning från 2009.

Skidtävling eller Muumi hiihtokilpailu från 2010.

Under granen från 2013.


Under tiden jag samlade på vintermuggarna upptäckte jag att min samling var ganska brokig. De förekom i alla tänkbara färger och någon udda säsongsmugg stack ut här och där som inte riktigt matchade de övriga muggarna. Jag kände inget behov av eller förmåga till att skiljas från någon mugg men bestämde mig för att göra det fortsatta samlandet lite mer homogent. Utifrån mitt användande av muggarna insåg jag att det var de blåvita och de svartvita som användes flitigast. Därför bestämde jag att det framtida införskaffandet av muggar måste falla inom dessa färgskalor. Den svartvita gruppen utökades dock med grått och rosa för att inte bli alltför snäv. För att vara helt ärlig så gjordes denna utökning för att en viss mugg som heter Mumin på äventyr från 2013 skulle kunna köpas.

Efter att jag köpte två muggar till min numera begränsade samling 2013 har något nytt inköp inte ägt rum. Varför det står till på det viset finns det en tydlig anledning till. Den och lite annat smått och gott återkommer jag till i nästa inlägg. På återseende i Mumindalen!

Ursprungets urvalsprocess

Under ett avsnitt av SVT's Ei saa peittää blev jag nyligen påmind om en av mina finska fascinationer under 90-talet. En av få finska fascinationer under mina yngre år. Det var albumet In stereo av gruppen Bomfunk MC's 1999. Jag fastnade framför allt för 2-3 av låtarna på albumet och lyssnade på dem om och om igen. Jag minns även att jag såg videon till huvudspåret "Freestyler" flera gånger och tyckte att den var så cool. 

Jag har funderat på varför jag föll för det här albumet, då det inte var den typen av musik jag lyssnade på annars. Mina andra stora favoriter runt den här tiden var bl.a. Michael Jackson och George Michael. Det har slagit mig att det här var den första gruppen jag var ensam om att gilla i min umgängeskrets. Jag misstänker att det var något i det som tilltalade mig. Det var ett sätt att urskilja mig lite från gruppen utan att sticka ut för mycket. Jag minns även att gruppens finska ursprung hörde till det som tilltalade mig. Det blev något som fick mig att lägga märke till dem och något som väckte en känsla av samhörighet. Jag minns inte att jag reflekterade över det på något djupare plan då. Livet var helt enkelt fullt av så mycket annat som behövde mer plats än ett utforskande av mitt ursprung. Ändå var det just mitt ursprung som fick mig att ta till mig det här albumet. 

När nästa skiva kom 2002 hade jag hunnit glömma min fascination och fortsatte hålla mig till mer mainstream musik. Bomfunk MC's är den enda finska fascinationen jag än så länge kan minnas från mina yngre år. Att jag var finne var inte något jag alls kan minnas mig framhäva. Om det var ett medvetet val eller inte vet jag ej. Jo just det, min fascination för muminmuggar startade nog ungefär kring samma tid som jag lyssnade på Bomfunk MC's. Det är en fascination som har hållit i sig ända sedan dess. Detta kära ämne får jag lov att återkomma till i ett separat blogginlägg. Ett långt sådant :-) 

Oväntad kontakt

Ibland kan intentioner ta sina egna vägar och leda framåt på helt oväntade sätt. Det är som om de öppnar upp för möjligheter på andra plan och i andra situationer än vad som var tänkt från början. Det är häftigt. 

I ett helt oväntat sammanhang inom sjukvården träffade jag nyligen en annan Sverigefinsk blivande mamma. Jag hörde på hennes brytning att hon antagligen var Sverigefinne och vågade fråga om det var så, på finska så klart. Vi började prata om min språkliga situation och tankarna kring vår väntade dotter och det finska arvet. Mira, som den nya bekantskapen heter, berättade då om en förening som hon är med och driver i Farsta. Suomenkieliset vanhemmat Farstassa. Finskspråkiga föräldrar i Farsta. De anordnar olika sammankomster för finskspråkiga föräldrar och barn och delar med sig av bra information via sin Facebooksida. Jag gick så klart med i facebookgruppen så fort jag kunde. Mira berättade även att det har öppnat en finskspråkig avdelning på förskolan Gläntan i Gubbängen. 

Det är alltid lika trevligt och utmanade att få chansen att öva lite finska tillsammans med någon. Det ger mersmak och ökar min motivation till att fortsätta lära mig mer. Varje ny inblick jag får i den sverigefinska gemenskapen får mig att vilja ta större del i den. Jag märker att min inblick sakta växer sig allt större och snart kanske även jag har hittat min plats där. 

Under samma tillfälle som jag träffade Mira bekantade jag mig även med en Sverigefinsk barnmorska som bott i Sverige i fyra år. Jag övade några finska fraser även med henne och vi diskuterade språkets betydelse för identiteten. Hon berättade att hon funderat över vilket språk hon kommer prata med sina barn om hon blir kvar i Sverige och skaffar barn med en svensk man. Jag sa till henne på skarpen att hon självklart måste tala finska med dem. Det är ju en stor gåva att få med sig två språk från livets start! 

Jag tycker själv det skulle känns väldigt konstigt att inte tala mitt modersmål med mina barn. Även om jag hade varit bättre på finska än vad jag är idag så hade det nog fallit sig onaturligt att tala något annat än svenska med dem. Tyvärr. Jag har helt enkelt fått inse att jag får ge dem sitt finska arv på andra sätt än genom det vardagliga språket. 

Hur som helst så var det fantastiskt trevligt att träffa på två Sverigefinnar i ett ganska oväntat sammanhang och det var kul att jag vågade prata lite finska med dem. Pluspoäng till mig! 

Kontaktsökningar

Som jag nämnt tidigare har jag velat hitta ett sätt att ta till mig mer finska den här terminen utan att behöva gå en traditionell kurs. Jag har varit sugen på att få öva mig i att prata och det har gjort att jag har slängt ut flera olika trådar och hoppas få napp på någon eller flera av  dem. Jag har försökt tänka ganska brett och även om en tråd inte nappar direkt så kan den kanske indirekt leda till en bra lösning längre fram. 

Det började med att jag la ut en förfrågan i facebookgruppen "tämän päivän ruotsinsuomalainen" (dagens Sverigefinländare). Där fick jag först svar från en välkvalificerad språklärare som kunde ge mig privatlektioner. Det hade verkligen varit en dröm men tyvärr en alldeles för kostsam sådan. Ett tag senare hörde en trevlig kvinna av sig med ett förslag. Hon bor i Finland och vill gärna öva upp sin svenska. Hon föreslog att vi kunde samtala över Skype på båda språken. Detta var en mycket bra idé som jag nappade på. Tyvärr visade det sig efter ett tag att det nödvändiga bredbandet i vår lägenhet inte vill fungera så det projektet ligger på is tills vidare. 

Utifrån min arbetslivserfarenhet inom äldreomsorgen kom jag på idén att det måste finnas pensionerade finsktalande personer som gärna får besök av en entusiastisk människa som vill lära sig deras språk. Via Stockholms stads koordinator för samhälleligt stöd på finska fick jag nys om Finska föreningens väntjänst. Jag mailade dem om min idé och fick följande svar: 

Hej,

Tack för din e-post. Tråkigt att du inte fick lära dig finska när du var barn. Det finns många sverigefinnar som är i samma situation som du. Därför planerar vi ett språkcafé men vi har inte lokaler för verksamheten före årsskiftet 2016/2017. Det finns väntjänst för äldre och kvinnoträffar, där deltagarna är pensionärer. Dessutom finns det öppen förskola för finsktalande mödrar och deras barn. Träffarna äger rum i Stureby.

Jag tar upp din fråga i vår väntjänst och vår kvinnogrupp och återkommer. Du kan titta på Finska föreningens hemsida och se om det finns något som intresserar dig. Adressen är www.tukholmanss.com 

Jag svarade att jag gärna kommer och presenterar mig för de äldre om det är önskvärt och nu väntar jag spänt på svar. 

För att få bättre inblick i det sverigefinska samhället har jag gått med i flera grupper och "gillat" flera sidor på Facebook. Det är ett utmärkt sätt att hålla koll på nyheter och aktiviteter inom den gruppen i samhället. Grupperna och sidorna består t.ex. av nyhetskanaler, tidningar, föreningar, ambassader och tv-program. 

Via ett tips i en blogg på finska ambassadens hemsida gick jag med i en Facebookgrupp som heter Ruotsinmammat (Sverigemammor). Den består av finska mammor som bor i eller är på väg att flytta till Sverige. De ger varandra tips om hur saker och ting fungerar här i Sverige och vart man kan vända sig i olika frågor inom samhället. Jag hoppas det kan vara ett bra sätt att hålla koll på givande information som blivande mamma med finsk anknytning. Om inte annat så får jag öva min finska läsförståelse då alla inlägg är på finska.  

Via en tidningsartikel fick jag nys om Sverigefinska föräldraföreningen. Den startades av två Sverigefinska mammor som tyckte det behövdes mer stöd till Sverigefinska föräldrar. Stöd i bland annat hur man som förälder förmedlar sitt finska arv till sina barn när man inte bor i Finland. Jag blev eld och lågor över att ha hittat denna förening! Samma dag som jag bestämde mig för att maila dem och anmäla mig som villig att hjälpa till i föreningen postade de ett tråkigt inlägg på sin Facebooksida. Intresset för föreningens aktiviteter har varit lågt och därför kommer den antagligen att avvecklas. Jag valde att maila dem mitt stöd ändå men jag har tyvärr inte fått något svar ännu. 

Då det är mindre än nio veckor kvar tills vår dotter tittar ut så börjar jag inse att jag kanske inte hinner få till en bra lösning på min språkinlärning den här terminen. Jag har därför redan börjat ta lite sikte på nästa termin. Mina tankar kring hur jag kan introducera det finska i dotterns liv har lett till att jag har hört av mig till två finska öppna förskolor. Jag har hört mig för om det uteslutande pratas finska där eller om en nybörjare i språket också kan dyka upp. 

Finska församlingens öppna förskola inom Svenska kyrkan svarade så här:

Du är så välkommen till barnvindens verksamhet. Här pratas det mest finska men nästan alla kan också svenska. Så språket är inget problem :)

Finska öppna förskolan i Stureby svarade så här: De flesta är finsktalande, men det finns även besökare som härstammar från Österbotten eller södra Finland som har svenska som modermål. Förskolläraren är två språkig.

Jag fortsätter att leta efter krokar jag kan lägga ut och väntar tålmodigt på napp. Skam den som ger sig! 

Modersmål & identitet

Inför att jag och min man ska få barn i april väcks många frågor om identitet och tillhörighet i mig. Vad kommer det finska betyda för vår dotter? Vad vill jag ge henne när det gäller hennes finska identitet? Vad kan jag ge henne? Hur kan hon få en tydligare koppling till Finland under sin uppväxt än vad jag fick? Hur ger jag henne det när mitt modersmål är svenska? 

Av egen erfarenhet vet jag att ens identitet inte är avhängigt av ens modersmål. Jag känner en stark samhörighet med Finland trots att jag inte talar flytande finska. Min koppling till det finska under uppväxten uppstod nog helt enkelt tack vare att jag hörde en hel del talad finska och att båda mina föräldrar är finnar. Det finska fanns liksom där som en självklar bakgrund i livet. 

För vår dotter blir det nog annorlunda då hennes pappa är svensk och mamma är Sverigefinne. För även om jag gärna stoltserar med att ha 100% finska gener så är jag ändå mer Sverigefinne än Finne. Jag består av en ganska stor dos Sverige och kommer därför inte kunna ge vår dotter samma sammanhang som jag fick under min uppväxt. Inte samma men kanske likvärdigt. Vår dotter kanske inte kommer att få höra lika mycket finska talad i sin vardag som jag fick men jag är övertygad om att jag kan öka dosen av finska influenser på andra sätt. Jag föreställer mig att hon kommer att följa med mig när jag besöker mina släktingar i Finland. Då målet är att jag så småningom ska bli flytande i finska så kommer hon ändå att höra en del finska vid sådana tillfällen. Förhoppningsvis kommer jag och min mor att stegvis byta till finska som vårt samtalsspråk och då får hon möjlighet att även där lyssna till språket från öst. 

Utöver detta finns det säkert många sätt jag kan få in det finska arvet i vardagen. Jag tänker spontant på att sjunga finska barnvisor, läsa muminböcker, lyssna på finsk musik, ha en finsk almanacka på väggen och en Sverigefinsk flagga på husknuten. En stor dröm är att hon ska få gå på en Sverigefinsk förskola. Där personal och barn pratar både svenska och finska. Om hon har rätt att göra det när det inte talas flytande finska hemma vet jag inte. Jag vet heller inte om det skulle bli mer förvirrande än utvecklande för henne. Det är väl helt enkelt så, att jag precis som många andra föräldrar, vill ge mitt barn det där som jag inte fick. I detta fall, det finska språket. Jag vill dock inte att den önskan ska göra mig blind för vad som är bäst för vår dotter som individ. Det jag hade önskat fanns under min uppväxt är ju inte med automatik något som måste finnas i hennes för att hon ska må bra. 

Frågeställningarna är svåra men intressanta. Jag är nyfiken på att se hur mina tankegångar påverkas när vår dotter är född. Kommer det fortfarande kännas lika aktuellt och viktigt då? Kommer vardagspusslets stress ta över och göra att jag väljer den lätta vägen ut? Den svenska vägen. 

Bastu & balett?

Någon fritänkande människa har kommit på idén att kombinera en bastu, fem tornedalska män och balettdans. Hela processen har följts av ett kamerateam och sänds nu på SVT i fyra avsnitt. Det bör kanske tilläggas att männen inte är några balettdansörer utan spelmän, f.d. kommunalpolitiker, jägare och pensionärer. Förutom att vi får följa dansens utveckling får vi även lyssna till männens intressanta diskussioner i och utanför bastun. Serien påminner lite om den briljanta dokumentären Den nakna mannen eller Miesten vuoro. Finlands mest sedda dokumentär. 

http://www.svtplay.se/video/5784230/bastubaletten/bastubaletten-avsnitt-1

Som alltid njuter jag av att få lyssna på finska på tv men den här serien ger mig något mer än så. Jag är själv uppvuxen med en bastutradition och det är intressant att få höra de här männens syn på bastandet och vad det betyder för dem. Utöver det är det alltid intressant att höra män diskutera då det hjälper mig att förstå medlemmar av det andra könet mer. Att det är män med finsk anknytning gör det ännu bättre för då får jag inblick i den världen också. Sist men inte minst tror jag att resultatet av dansandet kommer bli riktigt snyggt så det väntar även en estetisk vinst för den som tittar på serien.