Välkommet återfall (älskade mumin del tre)

Hur var det nu med det här samlandet? Hade jag slutat eller? Jag försökte nog inbilla mig det i alla fall. 

Större delen av sommaren har jag och min lilla familj spenderat i vår stuga. Ute i den fantastiska svenska skärgården. Under mitten av juli kom mor min på besök. Hon kom raka vägen från Finland där hon hade spenderat två av sina fem semesterveckor. I sin resväska hade hon flera presenter åt oss. En av dem bestod av tre djupa Mumintallrikar. En till oss var i lilla familjen. Jag har aldrig samlat på dessa tallrikar men insåg efter en första försöksrunda att de är väl lämpade för yoghurt och müsli. De fick därför omgående en stående plats i köksskåpen i stugan. 

Som lite kuriosa kan jag nämna att jag har matchande muggar till två av de här skålarna. 

Några dagar efter min mors ankomst anordnade vi en namngivning åt vår lilla dotter. Gästerna var många och presenterna likaså. Bland alla fina saker vår dotter fick dök det upp några som fick mitt hjärta att ticka lite extra. Muminmuggar! En av muggarna var akompanjerad av ytterligare en skål samt en sked. Jag tror inte det gick att ta miste på glittret i mina ögon när dessa presenter öppnades. 

Nu har alltså samlandet fått gå i arv och vår dotters samling fått sina första tillskott. Jag hoppas att hon, precis som jag, använder dem med glädje och inte låter dem stå och samla damm. 

Detta icke självförvållande tillskott till samlingen har fått min muminglöd att tända till igen. Beroendet har väckts till liv och drogen är lättillgänglig. Gästerna våra och mor min är omedvetet medberoende. Märk väl, jag klagar INTE. 

Hittills har jag lyckats motstå frestelsen att köpa fler muggar och istället riktat in mig på Muminskedar. Det är uppenbart ett sätt för mig att kringgå mitt muggberoende. Skedar tar ju mycket mindre plats och då gör det ju inget om jag köper ett gäng. Jag har ägt fyra skedar i många år. En mellanstor sort som enligt mig är helt perfekt som frukostsked. En av dem har börjat tappa färg på mumintrycket och jag ville gärna ersätta den med en ny. En sådan dök upp på Tradera och blev min för en rimlig summa. Kort därefter dök det även upp en kaffesked. Skeden som vår dotter fått är i den storleken och vill ju så klart inte ligga ensam i bestickslådan. Så även den skeden köpte jag in för en okej summa. Så var bollen i rullning igen... 

Nu återstår det att se om det här är ett tillfälligt återfall eller om jag kommer fortsätta. Jag misstänker starkt att återfallen fortsätter att komma hur det än går med köpmanin jag är inne i just nu. Jag älskar helt enkelt mumin för mycket för att sluta helt och hållet. Jag tröstar mig med att jag hade kunnat vara beroende av mycket, mycket värre saker.

För att återkoppla till mitt förra mumininlägg så har försäljningen av mina gamla muggar gått i stå. De två muggar jag hade tänkt sälja har visat sig inte vara lönsamma att sälja. Den ena har fått en liten skada och den andra produceras fortfarande och inbringar därför ingen större summa. Det kommer därför inte ske någon minskning i antalet muggar just nu. Jag kämpar för att inte istället öka antalet. Jag har tyvärr fortfarande inte glömt de två nya muggarna som jag blev kär i för några månader sedan... Enough said. 

Telefonkontakt med andra sidan

+358 46 8784338

Idag blev jag uppringd av det här finska numret. Då min mor befinner sig i Finland just nu trodde jag det var hon som ringde från sin brors telefon. Kvinnan som ringde började prata oavbrutet så fort jag svarat. På finska så klart. Under de kanske 30 sekunderna hon babblade på försökte jag förtvivlat hitta ord i hennes prat som jag förstod. Hon sa ruotsinsuomalaiset flera gånger och namnet Timo en gång samt ett kvinnligt namn som jag inte minns. Då min mors bror heter Timo började jag fundera på om det kunde vara ett s.k. collect call ifrån hans telefon. När kvinnan till slut pausade sitt ordflöde förklarade jag på knagglig finska att jag inte talar finska och bara förstår lite. Då sa hon ytterligare nåt jag inte förstod. Då upprepade jag mitt budskap och då uppgav hon mitt namn och frågade om det var jag. Jo, det var det ju, sa jag och förklarade ännu en gång att jag inte kunde finska. När hon insåg att det inte gick så bra att kommunicera med mig önskade hon mig en trevlig sommar och lade på luren. 

Kvar satt jag förundrad och nyfiken på vem det var som hade ringt och vad hon ville. Det var ju jättespännande att ha en finne på tråden men så frustrerande att inte kunna prata med henne. Jag misstänker starkt att hon var en försäljare med tanke på hur fort hon började prata efter att jag svarat. Det brukar ju vara så telefonförsäljare gör. Jag är ändå väldigt nyfiken på varför hon ringde mig och hur hon fått mitt nummer. Är det ett företag som ringer till personer i Sverige med finskklingande namn och tar för givet att de kan finska? Jag funderar också på varför hon inte bytte till engelska när hon förstod att det inte gick att prata finska med mig. Hon lät ganska ung och borde då rimligtvis kunna engelska. Jag hörde av mig till min mor direkt efteråt och även hon blev nyfiken. Hon försökte ringa upp numret som kvinnan ringt ifrån men det gick inte att komma fram. 

Jag lär nog inte få klarhet i detta mysterium. Det var i alla fall trevligt att höra lite finska i telefonluren och säga några stapplande ord själv. Ibland får man helt enkelt vara nöjd med det lilla. 

Den finska identitetens överlevnad

Vår dotter föddes i april. Min halvfinska dotter. Därav min frånvaro. Jag jobbar mig dock sakta men säkert tillbaka till min skrivlusta. Att jag inte har skrivit på länge är inte ett tecken på att mina tankar kring mitt ursprung har minskat. Tvärtom har de ökat i och mitt föräldrablivande. Jag funderar mycket på vad Finland och det finska kommer att betyda för min dotter. Jag känner ett ansvar för att se till att det kommer att spela någon slags roll i hennes liv. Min första åtgärd har blivit att ge henne mitt finska efternamn. Den andra att ge henne ett förnamn med en finsk stavning. Det innebär två vokaler i rad. Precis som mitt förnamn. Det känns fint. 

Älskade mumin, del två.

Samlandet av muminmuggar är något jag definitivt inte är ensam om. Som det sägs i denna artikel har det blivit ett populärkulturellt fenomen. Den kvinnliga samlaren som intervjuas i artikel härrör sitt samlande till ett flitigt läsande av muminböckerna sedan barndomen. Jag läste min första muminbok för bara några år sedan!

Ursprunget till min muminmani kommer helt klart ifrån de muggar jag och mina syskon flitigt använde under vår barndom. De muggarna hade antagligen inte dykt upp i vår familj om det inte hade varit för vårt finska ursprung. Jag kan dock inte påminna mig om att jag upplevt att muggarna i sig har en finsk anknytning för mig. Det är inte för att Tove Jansson var finlandssvensk som jag samlar på dem utan för att jag tycker om dem och de gör mig glad.  Det är dock intressant och fascinerande att dessa muggar har väckt ett så stort samlarintresse som de gjort. Det finns flera facebookgrupper för oss samlare där vi kan dela tankar om och bilder på våra objekt samt sälja och köpa av varandra. Jag har så klart inte alls svårt att förstå varför andra också gillar muminmuggar men det är svårt att hitta en förklaring till varför det slagit igenom så stort. En del samlare verkar haft en långvarig relation till muminfamiljen sedan barnsben via böcker och filmer medan andra, som jag, halkat in på samlandet via andra vägar. Jag tror ändå att omfattningen på samlandet beror på muminkaraktärernas popularitet. De har alla helt unika och fantastiska personligheter och det finns något för alla i berättelserna om dem. 

Nu återgår vi till mitt samlande och hur det har förändrats de senaste åren. Våren 2014 köpte jag och min man vårt efterlängtade fritidshus. Plötsligt hade vi ytterligare ett kök att utrusta. Ganska snart insåg vi vidden av våra planer för tomten som huset står på och att ett hus kommer att bli två. Den sommaren insåg jag att min stora muggsamling faktiskt äntligen hade en god chans att komma till användning. Om jag delade upp muminmuggarna mellan lägenheten vi bor i och våra två fritidshus så kommer de flesta av dem att faktiskt användas. Det blev också ett bra sätt att dölja storleken på samlingen, både för mig själv och andra. Inför uppdelandet av muggarna samlade jag dem alla för en gruppbild. Jag blev nästan lite förfärad när jag insåg att jag hunnit samla på mig 25 muggar. Vem har användning för 25 muminmuggar? Den frågan blev för svår att svara på så jag delade snabbt upp muggarna i tre grupper och packade ner de som skulle till fritidshusen. 

Så här såg samlingen ut 2014:

Ett år efter att denna bilden tagits var jag hemkommen från sjukhuset och i full färd med att rehabilitera mig efter en hjärnblödning. Mitt största bekymmer var den hjärntrötthet jag hade drabbats av och som innebar att jag var känslig för sinnesintryck och blev lätt väldigt trött. I mina försök att minska på intrycken i min närmiljö hittade jag mycket inspiration på minimalisterna.se Deras bloggtexter fick mig att våga återuppta tanken på att 25 muminmuggar är en aningen stort antal muggar att äga. Det fick mig även att reflektera över den makt som ett samlande har över samlaren. Den där längtan efter att köpa en ny mugg övergår lätt till ett tvång om man som samlare inte ser upp. Är det jag som äger mina muggar eller de som äger mig? Jag bestämde mig för att jämna ut balansen mellan mig och mina muggar och utmanade mig själv att sälja några av dem.

Jag valde ut tre muggar som oftast inte blev valda när jag stod vid köksskåpet och skulle dricka mitt kvällste. De tre muggar som jag ansåg väckte minst ångest i mig av att inte längre ingå i min samling. Jag lade ut dem på Tradera och fick 600-800 kr per styck. Muggarna var gröna lilla My, bruna Sniff och Rosengården. Taggad av min framgång lade jag även ut två samlartallrikar som legat i mina gömmor sedan tonåren. De var sex stycken från början men jag sålde tre av dem redan 2004. Nu insåg jag att av de tre som fanns kvar var det egentligen bara en som jag tyckte riktigt mycket om. Så muminrensningen fortsatte och så här såg tallrikarna som såldes ut:

Jag fick ca 600 kr för varje tallrik, ett pris som ökat med ungefär 200 kr sedan 2004. Vinsten från försäljningen av muggarna och tallrikarna lade jag på en fiskeresa till Orsa Finnmark för mig och min man. Det blev en så kallad tacksamhetsresa för allt han gjort för mig under min sjukdomstid och rehabilitering.

Så här såg tallrikarna ut som jag sålde 2004:

Och så här ser den tallrik ut som finns kvar hemma hos mig och som jag kommer att behålla lång tid framöver: 

Nu lämnar vi tallrikarnas sidospår och återgår till min huvudfascination, muggarna. Minns ni Milleniummuggarna jag fick av min far i julklapp? De stuvades ju undan i ett skåp och där stod de i några år tills jag av en slump insåg deras andrahandsvärde. Bara 3-4 år efter Milleniumskiftet gick de för ca 1500 kr/st på Tradera. Jag insåg att jag fått en väldigt fin gåva av min far även om den var helt oavsiktlig. Jag sålde två av muggarna då och ytterligare en 2008, då hade värdet gått upp något och jag tycker mig minnas att jag fick runt 2000 kr. Sporrad av förra vårens försäljning tog jag i mars i år nästa steg när jag sålde min fjärde Milleniummugg. Den gick då för 3500 kr. 

Jag har alltså lyckats gå ner från 25 muggar till 21 på ungefär ett års tid.Tro inte att jag gett vika för min samlarmani där! Jag har redan utsett 1 kanske 2 muggar till som ska säljas. De befinner sig i flyttlådor i ett av våra fritidshus och är därför inte tillgängliga för försäljning just nu. Jag kommer dock att anstränga mig för att hålla mitt försäljningslöfte och göra mig av med den eller dem senare under året då tillgången till dem kommer att underlättas. Fortsättning följer på den fronten!

Jag måste få avsluta med en bild på en fantastiskt bra tidning om man är ett mumin- och Tove Janssonfan som jag. Det är en specialutgåva av tidningen Retro som kom förra året. Den fungerar som ett bra uppslagsverk för det mesta inom muminvärlden men har även mycket intressant läsning om Toves andra verk. Jag har sett den till salu på Tradera då och då så den går att få tag på än!

Jag skulle kunna skriva spaltmeter efter spaltmeter om mina muggar och min ambivalenta relation till mitt samlande. Jag vet att jag ligger i lä med mina, för närvarande 21 muggar, jämfört med många andra samlare. 21 är dock många muggar i min värld. Nu avslutar jag detta ämne men återkommer kanske om något revolutionerande händer med mitt samlande. Jag måste tyvärr erkänna att muggarnas dragningskraft är hård och att jag för tillfället är inne i en svacka. Jag har via mina Traderasökningar upptäckt två superfina muggar som skulle passa perfekt in i min svart/vit/grå/rosa samling. Den ena föreställer Too-tikki och den andra Förfadern (ni vet han som bor i kakelugnen). Just ju försöker min hjärna febrilt komma på giltiga anledningar till att köpa dessa två muggar. Om den lyckas eller inte återstår att se...

Älskade mumin!

Som jag nämnde i förra inlägget startade jag ett intresse för de fina muminmuggarna någon gång i slutet av 1990-talet. Jag minns presentbutiken i den lilla staden jag växte upp utanför. Hur muminmuggarna stod där på en glashylla och lockade mig. Jag minns känslan av pirrig glädje när jag hade råd att lägga 100kr på en ny mugg till min samling. För det var det de kostade när jag började samla, 100kr. Idag kostar de mellan 200 och 250kr och ibland mer om det är en speciell utgåva. 

Vi börjar från början. I begynnelsen fanns det nämligen fyra muminmuggar. En för varje medlem i min ursprungsfamilj. Mamma hade en röd, jag en gul, äldsta lillebrodern en mörkblå och yngsta en ljusblå. De användes flitigt, framför allt för intag av chokladmjölk, vår familjs namn på O'boy. De var vår barndoms kvällsfikors trogna följeslagare. Mamma införskaffade dem under en av våra resor till hennes hembygd i Finland.

Idag vårdar jag ömt tre av dessa fyra muggar medan den fjärde finns i min yngsta lillebrors ägo. Här kommer bilder på de tre som finns hemma hos mig:

Här är den fjärde som bor hos min bror:

När jag flyttade hemifrån som 20-åring insåg jag ganska snart att muminmuggarna fattades mig. Jag började därför köpa hem egna och ganska snart var jag fast i ett kärt samlande. Mina första muggar hör till några av de muggar med enklast muminmotiv som Arabia har gett ut. Där en figur ur böckerna återges per mugg utan någon detaljerad bakgrund. Dessa muggar går i endast en färg och den enkelheten tilltalar mig än idag. Jag kan inte gå så långt att säga att de är mina favoriter i samlingen eftersom jag älskar alla mina muggar. De har dock en särskild plats i mitt hjärta då de varit med mig i så många år nu. Så här ser några av dem ut:

De flesta muggar har jag införskaffat på egen hand. Några enstaka har jag fått som present men när antalet muggar började öka kraftigt blev det svårt för presentgivarna att hänga med i vilka muggar jag inte ägde. När milleniumskiftet närmade sig fick jag nys om att det skulle ges ut en specialutgåva. När min finske far hörde av sig och frågade vad jag önskade mig i julklapp berättade jag om muggen. Strax innan jul damp det ner ett ganska stort paket i posten och det visade sig att far min inte förstått att muggen skulle ingå i en samling. Han trodde att jag ville ha en uppsättning av milleniummuggen och hade därför skickat mig sex stycken. Jag blev tacksam för tillskottet men även lite irriterad på hans oförståelse och ställde undan fem av dem i ett skåp. Så här ser den underbara milleniummuggen ut:

Detta är förresten en mugg som jag inte vågar använda, vilket även gäller mina tre muggar från 90-talet. Varför berättar jag vidare om i nästa blogginlägg.

Åren gick och samlingen växte stadigt. Efter ett tag upptäckte jag att Arabia gav ut särskilda muggar, s.k. säsongsmuggar, till jul varje år och jag föll för dem pladask. Jag gillade att de gick i blått och vitt, Finlands färger men även de färger som dominerade i mitt kök. Motiven var otroligt söta och det slutade med att fyra s.k. vintermuggar hittade hem till mig under åren 2008-2013. När intresset för vintermuggarna väcktes ändrades mitt sätt att samla så sakteliga. Jag gick ifrån att vara nästintill en fanatisk samlare som måste äga alla muminmuggar till att börja köpa endast de som tilltalade mig och som jag kände en estetisk dragning till.

Vinterbrasa eller Talvinuotio från 2008.

Julöverraskning från 2009.

Skidtävling eller Muumi hiihtokilpailu från 2010.

Under granen från 2013.


Under tiden jag samlade på vintermuggarna upptäckte jag att min samling var ganska brokig. De förekom i alla tänkbara färger och någon udda säsongsmugg stack ut här och där som inte riktigt matchade de övriga muggarna. Jag kände inget behov av eller förmåga till att skiljas från någon mugg men bestämde mig för att göra det fortsatta samlandet lite mer homogent. Utifrån mitt användande av muggarna insåg jag att det var de blåvita och de svartvita som användes flitigast. Därför bestämde jag att det framtida införskaffandet av muggar måste falla inom dessa färgskalor. Den svartvita gruppen utökades dock med grått och rosa för att inte bli alltför snäv. För att vara helt ärlig så gjordes denna utökning för att en viss mugg som heter Mumin på äventyr från 2013 skulle kunna köpas.

Efter att jag köpte två muggar till min numera begränsade samling 2013 har något nytt inköp inte ägt rum. Varför det står till på det viset finns det en tydlig anledning till. Den och lite annat smått och gott återkommer jag till i nästa inlägg. På återseende i Mumindalen!

Ursprungets urvalsprocess

Under ett avsnitt av SVT's Ei saa peittää blev jag nyligen påmind om en av mina finska fascinationer under 90-talet. En av få finska fascinationer under mina yngre år. Det var albumet In stereo av gruppen Bomfunk MC's 1999. Jag fastnade framför allt för 2-3 av låtarna på albumet och lyssnade på dem om och om igen. Jag minns även att jag såg videon till huvudspåret "Freestyler" flera gånger och tyckte att den var så cool. 

Jag har funderat på varför jag föll för det här albumet, då det inte var den typen av musik jag lyssnade på annars. Mina andra stora favoriter runt den här tiden var bl.a. Michael Jackson och George Michael. Det har slagit mig att det här var den första gruppen jag var ensam om att gilla i min umgängeskrets. Jag misstänker att det var något i det som tilltalade mig. Det var ett sätt att urskilja mig lite från gruppen utan att sticka ut för mycket. Jag minns även att gruppens finska ursprung hörde till det som tilltalade mig. Det blev något som fick mig att lägga märke till dem och något som väckte en känsla av samhörighet. Jag minns inte att jag reflekterade över det på något djupare plan då. Livet var helt enkelt fullt av så mycket annat som behövde mer plats än ett utforskande av mitt ursprung. Ändå var det just mitt ursprung som fick mig att ta till mig det här albumet. 

När nästa skiva kom 2002 hade jag hunnit glömma min fascination och fortsatte hålla mig till mer mainstream musik. Bomfunk MC's är den enda finska fascinationen jag än så länge kan minnas från mina yngre år. Att jag var finne var inte något jag alls kan minnas mig framhäva. Om det var ett medvetet val eller inte vet jag ej. Jo just det, min fascination för muminmuggar startade nog ungefär kring samma tid som jag lyssnade på Bomfunk MC's. Det är en fascination som har hållit i sig ända sedan dess. Detta kära ämne får jag lov att återkomma till i ett separat blogginlägg. Ett långt sådant :-) 

Oväntad kontakt

Ibland kan intentioner ta sina egna vägar och leda framåt på helt oväntade sätt. Det är som om de öppnar upp för möjligheter på andra plan och i andra situationer än vad som var tänkt från början. Det är häftigt. 

I ett helt oväntat sammanhang inom sjukvården träffade jag nyligen en annan Sverigefinsk blivande mamma. Jag hörde på hennes brytning att hon antagligen var Sverigefinne och vågade fråga om det var så, på finska så klart. Vi började prata om min språkliga situation och tankarna kring vår väntade dotter och det finska arvet. Mira, som den nya bekantskapen heter, berättade då om en förening som hon är med och driver i Farsta. Suomenkieliset vanhemmat Farstassa. Finskspråkiga föräldrar i Farsta. De anordnar olika sammankomster för finskspråkiga föräldrar och barn och delar med sig av bra information via sin Facebooksida. Jag gick så klart med i facebookgruppen så fort jag kunde. Mira berättade även att det har öppnat en finskspråkig avdelning på förskolan Gläntan i Gubbängen. 

Det är alltid lika trevligt och utmanade att få chansen att öva lite finska tillsammans med någon. Det ger mersmak och ökar min motivation till att fortsätta lära mig mer. Varje ny inblick jag får i den sverigefinska gemenskapen får mig att vilja ta större del i den. Jag märker att min inblick sakta växer sig allt större och snart kanske även jag har hittat min plats där. 

Under samma tillfälle som jag träffade Mira bekantade jag mig även med en Sverigefinsk barnmorska som bott i Sverige i fyra år. Jag övade några finska fraser även med henne och vi diskuterade språkets betydelse för identiteten. Hon berättade att hon funderat över vilket språk hon kommer prata med sina barn om hon blir kvar i Sverige och skaffar barn med en svensk man. Jag sa till henne på skarpen att hon självklart måste tala finska med dem. Det är ju en stor gåva att få med sig två språk från livets start! 

Jag tycker själv det skulle känns väldigt konstigt att inte tala mitt modersmål med mina barn. Även om jag hade varit bättre på finska än vad jag är idag så hade det nog fallit sig onaturligt att tala något annat än svenska med dem. Tyvärr. Jag har helt enkelt fått inse att jag får ge dem sitt finska arv på andra sätt än genom det vardagliga språket. 

Hur som helst så var det fantastiskt trevligt att träffa på två Sverigefinnar i ett ganska oväntat sammanhang och det var kul att jag vågade prata lite finska med dem. Pluspoäng till mig!