Smaklökarnas sorg

Det mesta är helt fantastiskt och underbart med att besöka Suomi. Jag njuter i fulla drag av upplevelserna, språket, intrycken och bekantskaperna. Det finns dock en aspekt som är riktigt tuff med att besöka De tusen sjöarnas land. En gåva som landet gärna vill ge mig men som jag tyvärr inte kan ta emot. Sorgen är monumental. 

Jag syftar på de finska bröden. Ruisleipä, rieska, karelska piroger... På grund av min känslighet för gluten kan jag tyvärr inte avnjuta dessa läckerheter. Detta får mig att känna som om jag inte är i Suomi helt på riktigt, helt närvarande. De finska bröden är några av de smaker som jag förknippar som allra starkast med landet i  öst. Att inte kunna smaka på dem känns som om jag blir snuvad på en födslorätt. Det är starkt. Mat väcker starka känslor. 

Under årets andra resa till Finland hade jag sällskap av min mor och min dotter. Även om dottern är i en så ung ålder att hon inte kommer att minnas denna resa så är det ändå fantastiskt roligt att ta henne dit. En bit av henne hör ju dit. Veckan där innehöll flertalet fikastunder och det dukades ofta fram finska godsaker som juustoleipä, rieska och hjortron. Döm om allas förvåning när dottern min åt alla dessa godsaker med god aptit. Juustoleipäns gummiga konsistens bekom henne inte och hjortronen slukade hon helt osockrade. Då kunde jag ju inte missa chansen att få utbrista: Hän on oikein suomalainen tyttö! 

Hög luft i höstligt hemland

Efter 11 timmars bilfärd, men raster inräknat, är vi på plats. I min mors hemby och mitt andra hemland. Tre år sen sist vilket är ingenting jämfört med 19 år gången innan. Tråkiga familjeomständigheter höll mig borta en lång period. Men när den tråkigheten gick och dog öppnades dörren för mina besök igen. Jag känner stor tacksamhet inför det. Kiitollisuus. Mitt nya favoritord på finska. 

Jag är norr om Haparanda och hösten är på ingång. Luften är hög, solen värmer än och de första löven har börjat gulna. Mostrarna pratar om höstens alla färger som speglar sig i älvens vatten om någon månad eller så. Jag tänker att jag borde göra ett besök på denna plats månad för månad för att uppleva hela dess tjusning. Sommarmånaderna har jag täckt in flera gånger om. Nu borde månader som mars, april, oktober och november få ta lite plats. Detta skulle ge mig ytterligare en dimension av hur det är att leva här.

Ikväll satt jag och pratade med en av mina mostrar och kom in på att jag skulle vilja bo i Suomi under ett år för att lära mig finska ordentligt. Tyvärr är min man inte lika såld på den idén som jag är. Då slog det mig att han kanske inte har tagit min förfrågan på allvar. Jag undrar var han skulle säga om jag föreslog det på riktigt? För när jag satt där med moster min och sa det jag sa insåg jag att jag ju faktiskt menar det. Att jag verkligen skulle vilja bo i detta land en tid. Språket skulle då kunna bli mitt på riktigt och jag skulle få en ovärdelig insyn i det finska sättet att leva. Jag undrar om jag skulle finna det jag söker och om hålet jag bär på skulle fyllas? Skulle jag få en annan förståelse för det finska sättet att vara? En förståelse som inte går att läsa sig till utan som uppstår i samvaron människor emellan. Frågorna är många. Den viktigaste av dem alla är om jag kommer kunna lämna dem obesvarade. 

Dagarna här på byn passerar märkbart obekymrat. Vi sover, äter, fikar, handlar, saunar, solar, leker och plockar bär. Jag var orolig för att det skulle bli långsamt men nu har fem dagar gått utan minsta rastlöshet. Det är väl helt enkelt så att livet är obekymrat i sin grundkonstruktion. Det är vi och våra föreställningar om livet som krånglar till det.