Åter på en älskad holme

Så var jag då här igen. På Hanasaari. Ordningen är återställd och mitt törstande ordförråd får livsnödvändig påfyllning. Jag kan inte nog uttrycka glädjen över detta. Vistelsen här skänker mig gåvor på flera olika områden. Jag är medveten om att jag låter lite religös. Mixen av vacker natur, fint sällskap, god mat och Finland väcker något religiöst i mig. Att få återse en plats och människor som betyder mycket för mig lyfter mitt inre. Att få vistas i Finland och studera finska fyller ett hål i mig. Lägg sedan till att jag får mängder av egentid som jag vanligtvis lägger på min dotter. Egentid jag fyller med aktiviteter som min kropp och själ mår bra av. Då är det inte undra på att jag känner mig religiös. 

Hanasaari levererar som vanligt. Vädret är underbart, utsikten fantastisk, maten både nyttig och god, lärarna kompetenta och kurskamraterna vänliga. Stället genomgick en stor renovering förra året vilket innebär att hotellrummen är riktigt fräscha och de allmänna utrymmena moderniserade. Utifrån en språkkursdeltagares synvinkel saknas det vissa detaljer som det förra biblioteket och klockor på väggarna. Jag inser dock att vår kursvecka säkert är en parantes i anläggningens årsplanering och att lokalerna måste vara anpassade för och attrahera många andra sorters aktiviteter. Man kan helt enkelt inte få allt. 

Idag har det varit kursens tredje dag. Min kära hjärna höll på att få spader de första två dagarna och jag tänkte att det här kommer aldrig att gå. Jag kände av så mycket hjärntrötthet att jag undrade om det överhuvudtaget har hänt nåt alls på den fronten sedan jag var på Hanasaari för två år sedan. Så idag skedde ett mirakel! Apropå att vara religiös. Hela förmiddagens lektion förflöt utan minsta trötthet. Jag vilade en stund under lunchen och sedan kunde jag delta på hela eftermiddagens pass också. Jag har då aldrig varit med om maken! Jag är imponerad och tacksam. 

Nu är det dags att ladda batterierna inför morgondagens utmaningar. Jag avslutar med den obligatoriska bilden på utsikten från mitt hotellrum. Hyvää yötä!

Ett eller två medborgarskap?

Jag har inte alltid varit svensk medborgare. Det känns lite konstigt då svenska är mitt modersmål. Under mina första femton år var jag medborgare i mina föräldrars födelseland. Jag är osäker på om jag ens var medveten om mitt medborgarskap då och om jag ens reflekterade över vad som hände när mamma, 1993, ändrade det till svenskt. Hon gjorde det av samma anledning som många andra finska föräldrar i Sverige, för att hennes söner skulle slippa göra finsk militärtjänstgöring. Det var ju så klart helt rätt tänkt av henne. Mina bröder som är halvfinnar och som då var måttligt intresserade av Finland och inte talar någon finska, hade nog känt sig väldigt malplacerade i den finska militären.

På den tiden gick det inte att ha dubbla medborgarskap så när vi fick svenskt försvann vårt finska. Hade vi gjort ändringen idag hade vi fått behålla det finska och haft dubbelt medborgarskap. Tanken på att återta mitt finska medborgarskap har nuddat mitt medvetande några gånger de senaste åren. Till en början skämdes jag lite över att jag ens tänkte tanken. Vad skulle jag med ett finskt medborgarskap? Jag som inte ens kan finska ordentligt. Jag får minsann nöja mig med mitt svenska. Men allt eftersom min finska identitet har blivit tydligare har tanken kommit allt oftare. När jag presenterade idén för min rättframme mor, sa hon: vad ska det vara bra för? Och jag vet faktiskt inte vad det ska vara bra för eller vad jag ska ha det till. Jag vet bara att det känns rätt. Jag är Sverigefinne och jag hör hemma i två länder. 

I min mors gamla finska pass, från före 1993, finns det en sida med mitt och mina bröders namn. Där står även våra finska personnummer. Eller personbeteckningar som det kallas i Finland. De ser lite annorlunda ut än svenska personnummer. För det första skrivs födelsedatumet med dag, månad, år. Alltså tvärtom som i svenska personnummer. De fyra sista siffrorna består av tre siffror och en bokstav. Efter en snabb googling får jag veta att den bokstaven även kan vara en siffra och är ett kontrolltecken. Kontroll för vad har jag inte kommit underfull med ännu.

Det är en speciellt känsla att veta att jag har en finsk personbeteckning. En varm känsla. Det känns som ett tillåtande. Som ett okej på att jag får höra till, vara med. Det lockar att väcka liv i personbeteckningen igen och återta mitt medborgarskap. 

Det heter SAUNA

Det pågår ett korrigeringsarbete i min hjärna. Jag har nämligen upptäckt ett allvarligt fel och nu ska fel ord ut och rätt ord in. Ut med BASTU och in med SAUNA.

I våras gjorde jag ett besök på en vacker strand. Där låg fina små stenar och en väderbiten träbit. Jag såg möjligheten att skapa mig en bastu-skylt inför vårt kommande bastubygge. En skylt sätter ju en intention som säkerställer att projektet blir av, tänkte jag. Jag insåg samtidigt att det så klart ska stå sauna på skylten och inte bastu. För jag är ju ändå Sverigefinne. I och med det började jag fundera på varför det heter bastu på svenska när det heter sauna nästan hela världen över. Varför har det funkat att låna ordet sauna i så många språk men för Finlands närmaste bundsförvant har det inte gjort det? Jag kände hur lillebrorskomplexet väcktes i mig och genast bestämde jag mig för att bli obstinat i frågan. 

Så nu arbetar jag med att korrigera mitt ordval. Jag ska sluta att säga bastu och säga sauna istället. Det går så där. Bastu ligger ju längst fram på tungan och har ett stort försprång. Det hoppar ur munnen på mig innan jag hinner reagera. Men sauna är lika enveten som jag, vi kommer ju från Suomi. Så det ska gå, så småningom. 

Det är bara några veckor sedan jag saunade sist. På en ö i en vacker skärgård mitt i natten tillsammans med sju glada vänner. I gänget fanns det två riktiga sauna-fantaster som saunar flera gånger i veckan. Imponerande. Kanske blir det även så för mig i framtiden när min dröm-mumin-sauna är byggd. Åh, vad jag längtar.