Hanasaari drar i mig!

Att februari närmar sig innebär något viktigt och spännande i den finskan delen av mitt liv. Det är nämligen månaden då jag behöver bestämma mig för om jag ska ansöka om plats på den kommande sommarens intensivkurs i finska. Den impulsiva tanken är alltid: JA! Självklart ska jag gå kursen i år. Sedan kommer verkligheten i fatt och jag måste överlägga med mitt förnuft för att bedöma om det är praktiskt genomförbart att resa till Helsinki en hel vecka i juli/aug. 

Förra året var det självklart att jag inte kunde åka. När årets kurs går av stapeln är den anledningen ett år och tre månader gammal. Hon kommer klara sig utmärkt med sin pappa den veckan. Den brinnande frågan är hur jag kommer att klara mig utan henne. 

Beslutet jag tagit idag är att jag kommer att anmäla mig till kursen så fort den kommer ut under februari. När besked om antagning sedan kommer i maj finns det ett fönster att avboka innan betalningen görs. Jag hoppas och tror att jag inte kommer att använda det fönstret. Det får helt enkelt tjäna som ett sätt att få mig att våga anmäla mig till kursen. För jag vill ju så gärna vara där under den där underbara och intensiva veckan. Jag vill lära mig finska, träffa mina kära studiekamrater, njuta av lugnet på Hanasaari och träffa mina fina släktingar i och utanför Helsinki. Jag börjar med att anmäla mig sen får vi se vart det leder...

En bitter sverigefinne

Det nya årets första inlägg borde kanske vara positivt, framåtblickande och fullt av sprudlande energi. Ja, hade jag varit en Svenne så hade det nog varit så men nu är jag en Finne. Får man föresten säga Svenne och Finne? Är det fult och opolitiskt okorrekt? Ingen aning, jag är för mycket finne idag för att bry mig.

Usch, man FÅR ju inte vara bitter. Ingen tycker om en bitter människa. Ingen vill lyssna på en bitter människa, ingen vill vara med en bitter människa. Bittra människor förpestar sin omgivning. Då är det tur att jag håller min bitterhet här bakom datorskärmen. Låter den sippra ut i cybervärlden istället för den verkliga. För ibland blir jag bitter. Som t.ex. här om dagen när jag åter igen läste en platsannons som åter igen söker finsktalande personer. Det är ju toppen att finskan behövs och är eftertraktad i det svenska samhället. Det höjer statusen för oss alla med finsk bakgrund eller anknytning. Men jag blir också SÅ arg! NU behövs vi! Men när jag var barn och mor ville att jag skulle få finsk modersmålsundervisning i skolan fick vi blankt nej. Detta på grund av att vi inte talade finska hemma. En hel generation med potentiellt finsktalande personer har ju gått förlorad på grund av detta. Utbilda de som vill bli utbildade så förses samhället med de färdigheter det behöver.

Det är helt underbart att denna tokiga regel nu är borttagen så att alla barn och ungdomar som vill lära sig sina föräldrars modersmål kan få hjälp med det. Min bitterhet kommer dock krypande ändå. Tänk om jag hade kunnat få med mig mitt egentliga modersmål från barndomen, tänk om jag kunde söka någon av de där tjänsterna där det krävs flytande finska i tal och skrift. Tänk om...

Ja, jag vet. Det är nu jag ska vara svensk och tänka positivt. Att jag kan lära mig finska som vuxen, att jag kommer kunna söka de där tjänsterna en dag. Fast idag är jag bara arg och bitter. Imorgon kommer sisun och ser till att jag tränar glosor med min nya smarta app eller läser lite i Ruotsinsuomalainen som jag precis har startat en ny prenumeration på. Men idag är jag bitter och arg...