Finland på TV

Är det jag som överreagerar eller har Finland börjat synas mer i svensk TV? På kort tid har jag lagt märke till två program som för lite finskhet in i det svenska vardagsrummet. Ett av programmen är i och för sig finlandssvenskt, det heter "Underlandet Kanada" och visas på SVT.

Det är ett reseprogram där vi får följa ett Finlandssvenskt par på en längre resa genom Kanada. Jag har bara sett ett avsnitt ännu. Programmet i sig är väl ingen superhit, det är ett häftigt land de besöker men upplägget och filmningen känns mest som en videodagbok. Min behållning blir att lyssna på den Finlandssvenska dialekten. Den får mig att känna mig som hemma. Jag har dock förstått på mer insatta människor att det är stor skillnad på den Finlandssvenska dialekten och på finnar som pratar svenska med finsk brytning. Att höra denna skillnad är nu något jag febrilt tränar på. Än så länge har jag bara upptäckt att Finlandssvenska låter mer korrekt, vilket inte är så konstigt eftersom svenska är deras modersmål. Övning ger färdighet!

Det andra programmet går även det på SVT och heter "en svensk sommar i Finland". I det programmet bjuder programledaren in två svenskar eller två norrmän till en helg i Finland. Syftet är att grannarna ska få lära känna Finland bättre och se om deras fördomar om landet och finnarna stämmer. Jag har inte hunnit se ett helt avsnitt ännu men det verkar som ett kul upplägg. Jag hoppas få lära mig mer om kära Suomi genom att titta på detta program.

Att Finland syns och hörs i de svenska medierna uppskattas så klart av mig och säkert av många andra också. Jag upplever att svenskars kunskap om Finland är knapphändig. Detta baserar jag bland annat på det faktum att min egen kunskap om mitt egentliga hemland har varit knapphändig. Det är som om det inte finns något intresse för vår granne i öst. Jag misstänker dock att detta sakta håller på att förändras då jag läser allt mer om Finland och deras sätt att göra saker på i svenska medier. Ta t.ex. den finska skolan som ett exempel, den höjs ju till skyarna här i Sverige.  Är det kanske så att det finska blivit mer populärt? Mer intressant? Att vara Sverigefinne kanske bli hippt inom en snar framtid? Istället för att vara en cool hipster på Söder i Stockholm blir det inne att bryta på finska, bada bastu varje dag och måla sig med blå ögonskugga. För ni vet väl att alla finska kvinnor använder blå ögonskugga? Inte? Lyssna då på det här: Luomiväri

Syns det att jag är finne?

Mina namn är extra viktiga för mig då de på ett tydligt sätt vittnar om min finska härkomst. Båda mina förnamn och mitt efternamn klingar finskt. När jag gifte mig för ett år sedan fanns det inte på kartan att jag skulle byta mitt efternamn mot hans svenska. Det hade känts som om halva mitt jag fallit bort. Den senaste tiden har jag funderat på om jag skyltar med min finskhet på något annat sätt än genom mina namn. Jag gjorde en inventering och hittade följande saker som jag omger mig med som visar på att det bor någon med finsk anknytning i mitt hem:

 En bok av Arto Paasilinna och en av Tove Jansson. En liten dekorativ tallrik med mumintroll och en tvål med finsk text. 

 På kylskåpet och i sovrummet hänger en av mina favoritplancher. Den ena i form av ett vykort och den andra i form av ett urklippt kalenderblad. 

 De här två prylarna är inte helt uppenbart finska men kommer från det finska inredningsmärket PENTIK som jag älskar. 

Jag har ett stort intresse för smycken och när jag öppnade smyckeskåpet under min inventering insåg jag att mina två favorithalsband är finska. Det orange är från fina Aarikka och det andra från Finnfeelings. Tilläggas bör att min vigselring är från Kalevala.

Det som inte finns på bild här men som är de viktigaste finska prylarna i mitt hem är alla mina muminmuggar. Samlingen har varit uppe i 25 stycken men för tillfället kämpar jag med att minska ner den. Just nu har jag kommit ner till 22. Så för att svara på frågan i rubriken: jo visst syns det, för den som letar. 

Efter inventeringen av mitt hem blev jag nyfiken på min mors hem. Syns det att hon är finne? Så jag gjorde en liten inventering där också:

 En finsk flagga på skrivbordet, två finska kylskåpsmagneter, en muminstol för barn och massor av Marimekko i köket. 

Det största finska inslaget i mors hem är det faktum att hela hennes hus går i vitt och blått.

I min mors hem finns det färre saker med finsk anknytning men de som finns tar större plats och uppmärksamhet än mina saker. Jag tror dock inte att någon av oss har valt några av de här inslagen i våra hem för att medvetet skylta med vårt ursprung. Däremot kanske vi har större benägenhet att välja finsk design på grund av vår koppling till landet.

Nu är det ju så att många av sakerna på bilderna kan finnas i hem som inte har någon som helst anknytning till Finland. Marimekko och mumintroll är ju populära även bland svenskar. Min inventering säger kanske inte så mycket om min och min mors finskhet utan fungerade mer en kul grej för att se vad vi omger oss med i våra hem. Nästa gång jag införlivar något finskt hemma hos mig ska jag fundera på varför jag gör det. Är det för att jag tycker om saken i sig eller för att jag tycker om dess ursprung? Vi får väl se vad jag kommer hem med efter min språkkurs i Helsinki i augusti.

Juhannus - en finsk midsommar

För mig känns midsommar som något väldigt svenskt. Något som inte finns någon annanstans. Midsommarstången, sillen, blommorna, lekarna, jordgubbarna. Och kanske är det så att just den kombinationen inte finns någon annanstans men midsommar firas ju faktiskt på fler ställen än i Sverige. 

Under min barndom besökte vi min mors hemtrakter i norra Finland ibland. Vid några tillfällen var vi där över midsommarhelgen. Även om det var länge sedan så har jag upplevt en finsk midsommar ett par gånger.

Det jag minns starkast från den finska midsommaren är ljuset. Det fantastiska ljuset som inte försvinner trots att timmen är sen. När vi barn skulle gå och lägga oss minns jag att mamma var tvungen att rulla ner rullgardinerna för att det var så ljust ute. Ett annat starkt minne är när stora delar av vår finska släkt står på älvens strand och den stora midsommarbrasan sprakar. Någon midsommarstång fanns inte så långt ögat räckte, i Finland är det brasan som är mittpunkten. 

Jag har läst mig till att bastubadet på midsommar är viktigt för många finnar. Jag minns inte om det var ett inslag i mina finska midsomrar men jag kan stolt meddela att det är det i mina svenska. Åtminstone om det finns en bastu att tillgå i närheten av firandet. Att ta en tur med båten, fiska och grilla är också populära inslag i en finsk midsommar. Alla de ingredienser en riktigt bra sommarkväll kräver.

På nätet har jag läst mig till att den kristna kyrkan sedan 300-talet firar Johannes Döpares födelse den 24 juni. Därför är midsommar fortfarande förknippat med honom i vissa områden. I Finland heter ju midsommar just Juhannus. Så...

Hyvää juhannusta på er! 

På väg hemåt hemifrån

För ett tag sedan såg jag ett tv-program där en Sverigefinne sa något som hakade fast i mig. Jag minns inte vilket program det var eller vad det handlade om men det har mindre betydelse. Så här sa hon:

"Sverigefinländaren är som lyckligast på båten. På väg hemåt hemifrån. Man är hemma i två kulturer".

Det där uttrycket, på väg hemåt hemifrån, lät så fint. Trots att jag är uppvuxen i Sverige, har svenska som modersmål och har levt här större delen av mitt liv kan jag förstå vad hon menar. Jag både lämnar ett hem och kommer hem när jag åker mellan Finland och Sverige. Mitt svenska hem är så klart grundbulten i min tillvaro. Det är i Sverige jag kommer fortsätta leva mitt liv. Sverige är hemma även om jag känner en stark tillhörighet i Finland också.

Det finns dock något som saknas i mitt svenska hem. Något som har med mitt finska ursprung att göra. Det som saknas är en känsla. En känsla av självklarhet. En tydlig känsla av att veta vem jag är och vart jag hör till. Även om Sverige är hemma så är det inte hemma till 100% och även om Finland känns bekant och trevligt så är det inte 100% bekant.

Jag tror helt enkelt att det har med min lott som Sverigefinne att göra. Att jag aldrig kommer vara helt svensk eller helt finsk utan något där i mellan. För att känslan av att något saknas ska försvinna behöver jag hitta min identitet i det Sverigefinska. För om jag försöker sträva efter att bli svensk eller finsk får jag nog försöka förgäves. Det är kanske så att det till lotten som Sverigefinne hör att känna sig splittrad. Även om jag så småningom landar i en Sverigefinsk identitet får jag kanske leva med känslan av att något saknas. Det osjälvklara i att vara Sverigefinne får bli min självklarhet.

Från de djupa funderingarna flyttar vi oss till något mer ytligt. Ett litet dilemma i letandet efter min identitet är vilken flagga, förutom den svenska, som ska få pryda min och min mans fritidshus. Jag har alltid tänkt att det är självklart att vi ska ha en svensk och en finsk flagga men så dök den här flaggan upp helt plötsligt:

Om jag nu ska sträva efter att känna mig som en Sverigefinne är det den här flaggan som representerar mig. Sverigefinländarnas flagga. Jag tycker den är fin men det är något sorgligt med att inte ha en finsk flagga som jag tänkt mig från början. Det här är ett beslut som behöver mogna till sig hos mig. Under tiden får fritidshuset klara sig utan flagga. Jag återkommer i frågan. 

Intressant serie gick mig förbi...

Här om dagen googlade jag på ordet Sverigefinländare och då dök det upp en dokumentärserie som heter Rötter på SVT. Den handlar om andra- och tredjegenerationens Sverigefinländare och deras identitet. Jag skulle precis till att bli superexalterad när jag såg att den sändes i höstas. Hur kunde jag missa detta? Hur är det möjligt? Sorgen är djup då det verkar vara en mycket intressant serie. Jag tror jag måste maila SVT och fråga om den kommer att sändas igen.

Här kan ni läsa vad jag gick miste om:

http://www.svt.se/rotter/var-finns-sverigefinlandarnas-rotter