Mina finska vänner! Var är ni?

Sverige är fullt av Sverigefinnar. Vi är landets största minoritet då cirka 440 000 människor i Sverige har finsk bakgrund. Vi har antingen flyttat från Finland, är finska medborgare eller har minst en finsk förälder. Hälften av oss använder det finska språket. Den halvan längtar jag efter att tillhöra.

Så om det nu finns så många av oss, hur kommer det sig att jag känner så få Sverigefinnar? Under hela min skolgång kan jag inte minnas att jag haft en enda klasskamrat med finländsk bakgrund. Eller var det kanske så att jag inte såg dem? Att mitt finska ursprung inte var så viktigt då. Men jag minns ingen annan med ett finskt klingande namn. Och det borde jag minnas eftersom mitt eget namn alltid har stuckit ut på alla klasslistor. Det känns konstigt, att jag inte sprungit på någon annan Sverigefinne under hela skoltiden. Jo, det fanns en tjej i en parallellklass under högstadiet. Hon ansågs som konstig, tog lite för mycket plats och ingen som jag kunde identifiera mig med. 

Under de tidiga skolåren ville jag vara som alla andra och la därför ingen betoning på mitt ursprung. Som ung vuxen hade jag fullt upp med att utbilda mig, bo utomlands och skapa goda relationer. När jag bodde utomlands blev min identitet som svensk urstark, det finska fanns inte där ännu. Så kanske är det därför jag har så få finska vänner, jag har helt enkelt inte letat efter dem förrän nu.

Jag minns att jag träffade en Sverigefinne på min förra arbetsplats. Hon var i min ålder och förbannat trevlig. Jag såg fram emot att knyta an till henne. Jag hade precis börjat lära mig finska då och såg framför mig hur jag skulle lära mig kul fraser som jag skulle säga till henne när vi sprang på varandra i korridorerna. Fraser som skulle bli våra och ingen annan skulle förstå. Förutom chefen då, som också var Sverigefinne men inte riktigt lika förbannat trevlig. Så blev hon gravid, flyttade till sin hemstad och vår kompissaga var över... 

Ska jag fortsätta att vänta på att slumpartat träffa andra Sverigefinnar genom jobb eller andra sammanhang? Eller ska jag hitta sammanhang där det är mer troligt att jag träffar andra som mig? För jag inser när jag skriver denna text att jag vill träffa dem. Jag vill framför allt träffa Sverigefinnar i min egen ålder, som är andra generationens invandrare och som också funderar över sin identitet. Så vi kan fundera tillsammans. Men finns de verkligen i ett specifikt sammanhang? Går dem att hitta? Kan jag efterlysa dem? Ja, kanske. För att inte överhopa min trötta hjärna börjar jag med att "likea" några sidor och grupper på facebook och ser vart det leder. Då skickar jag ju åtminstone signaler om att jag är intresserad av ämnet och visar att jag finns. Här är några sidor/grupper som jag likeat hittills: Finland, Kirkkonummi, Tervola, Finlands institutet, Tämän päivän ruotsinsuomalainen (dagens Sverigefinne).

Kom igen alla Sverigefinnar! Var är ni?

Nytt finskt ordspråk?

I helgen hade jag förmånen att umgås med några av de få människor jag känner här i Sverige som har en Finlandsanknytning. Varför jag känner så få sådana människor lämnar jag nog till ett alldeles eget blogginlägg längre fram. Jag och min man hälsade på dem i deras sommarstuga 1,5 timme utanför Stockholm. Det var en riktig liten torpardröm mitt ute i den fridfulla naturen. Självklart var torpet prytt med både en svensk och en finsk flagga.

Mannen i den familjen är Finlandssvensk och som jag upptäckte under vårt besök, också väldigt pysslig av sig. Han hade gjort rabarbersaft och chokladbollar, stod för grillningen och byggt en köksbänk. Jag antydde att det var lite Strömsö-varning över honom. Strömsö är ett Finlandssvenskt livsstilsprogram som går både på SVT och YLE. Det startade 2002 och spelas i in en vacker villa utanför Vaasa. Som i alla sådana program fixas, målas, byggs och lagas det helt utan missöden och med perfekt resultat. Vår vän nämnde då att programmet gett upphov till följande talesätt: Kaikki ei mene niinkuin Strömsössä. Allt blir inte som på Strömsö. Jag blev lite smått lycklig över detta talesätt eftersom det är något som jag kan se mig själv säga ganska ofta. För det är ju onekligen sant, allt blir inte alltid perfekt som på Strömsö. Min inlärningscentral för det finska språket fick plötsligt en välbehövlig injektion! Några sådana injektioner till så kanske jag till och med plockar fram läroböckerna.

När jag gjorde lite research om Strömsö blev jag inte riktigt klok på vad Strömsö egentligen är. På nån sida sades det att det är själva villan där programmet spelas in som heter Strömsö. Om jag kollar upp det på Google maps så visar det sig att det finns två Strömsö i Finland. Ett utanför Vaasa, som väntat, och ett utanför Helsingfors. Jag får väl helt enkelt ta det som att både villan och området därikring heter Strömsö, tills någon högre vetande själ upplyser mig om något annat.

Strömsö är markerat på kartan och ligger alltså i höjd med Örnsköldsvik. Förresten så bör det kanske nämnas att jag inte har sett programmet tillräckligt mycket för att kunna ge det någon bedömning. De få gånger jag har sett det har jag fastnat vid det för att det varit mysigt att lyssna till den finlandssvenska dialekten. Jag har egentligen inget tålamod med att sitta och titta på andra människor som fixar och donar. Jag vill fixa och dona själv.

Börja om och börja igen

Hjärnan min läker, sakta men säkert. Ofta har jag bra dagar men ibland är de mindre bra. För tillfället är jag inne i en bra period och det har väckt längtan efter det skrivna ordet till liv igen. Jag har upptäckt att det inte gör ont att skriva. Hjärnan accepterar att jag sätter mig ner och använder den till att skriva. Det finns mycket annat som den till och från inte accepterar, tv-tittande, musiklyssnande och iphone-skrollande. Därför blir det dubbla vinster med att börja skriva igen, glädje över att få göra det jag gillar och ett utvecklande inslag i min rehab.

Här om dagen trillande det in en påminnelse om en annan sak som skänker mig glädje. Ett antagningsbesked till sommarkursen i finska. Jag har sett fram emot kursen hela våren men när jag nu börjar inse att den faktiskt kommer att bli av blir jag nervös. Hur mycket finska finns det kvar där inne i hjärnan egentligen? Hur lågt har mitt ordförråd hunnit sjunka under de här inaktiva månaderna? Att det finns ett behov av uppfräschning är det ingen tvekan om, frågan är om jag kommer att få tummen ur och öppna mina läroböcker tidigare än dagen innan kursen startar?

Det enda jag vet är att jag vill låta glädjen styra mitt liv så mycket som möjligt. Alltså inväntar jag att längtan efter det finska språket gör sig lite mer påmind innan jag sätter mig med böckerna. Jag tror inte på att forcera fram saker i livet utan litar på att det som händer händer när det ska hända. Att längtan efter finskan kommer igen är jag helt övertygad om.