Kursomställning

På måndag börjar kursen i finska igen. Samma dag, samma tid, tolv måndagar framöver. Tidigare i veckan damp den sedvanliga kursinbjudan ner på hallgolvet. 

Min beslutsångest har varit stark i två månader nu. Trots att jag lovat min vapendragare att jag ska gå, har min hjärna lockat mig med tanken på att få åka hem efter jobbet på måndagar. Jag har dock hela tiden vetat, däri bakhuvudet, att jag inte kommer svika mitt löfte till kurskamraten. Samvetet vinner över latheten. 

I kursinbjudan kom det dock en släng med information som gjorde att jag nästa hade anledning att lägga finskan på hatthyllan den här terminen. Vår lärare är ersatt av en annan! Det här innebär att jag inte har en aning om hur terminen kommer bli och att jag blir tvungen att vänja mig vid en ny lärarstil. Till saken hör att vi elever hade en deal inför den här terminen med vår f.d. lärare. En deal som gjorde att vi som är mest frustrerade över den dåliga kursboken skulle få lite tröst. Hur detta nu blir med den nya läraren återstår att se. Min skepsism inför den stundande förändringen stillades av min vapendragares kloka ord; "vi går dit på måndag och ser hur det är. Vem vet, det kanske till och med blir bättre!"

Visst gör vi det kära du. Jag log och tänkte att det är tur att jag får hjälp att vända mina tankar ibland. Tur för min finska i alla fall. 

Naturligt finsk

I november träffade jag en Sverigefinne som har pratat både finska och svenska sedan barnsben. Han kallar sig dock inte Sverigefinne utan svensk. Det slog mig under vårt samtal att hans finska tillhörighet är så självklar, delvis tackvare språket, att han inte har något behov av att kalla sig Sverigefinne. Jag blev avundsjuk. Och jag blev ännu mer avundsjuk när hans mamma gick förbi och sa några finska ord, så där i förbifarten. Det var så självklart och naturligt. Kommer min finska någonsin bli så där självklar och naturlig?

I början av december hade vi avslutning på höstterminens kurs. Det var knytkalas och det bjöds på mycket gott. Några hade skrivit små berättelser om ett julminne och vi sjöng Sankta Lucia på finska. Nu har det varit uppehåll sedan dess och vecka 6 kickar det igång igen. Och jag kommer ha beslutsångest in i det sista. Någon form av förändring behöver ske den här terminen, jag är bara inte säker på vad som behöver förändras. Mitt engagemang? Min ansträngning? Studieformen? Jag har försökt att inte stressa fram ett beslut utan låtit tiden ha sin gång och se vad som känns rätt när det är dags. 

Till saken hör av vi är några i klassen som framfört viss kritik mot den lärobok vi använder. Lärare Pilvi har tagit emot det bra och föreslagit förändringar som förhoppningsvis ska tillfredsställa både de som hatar och älskar boken. Utifrån det känner jag en viss förpliktelse att ge kursen en ny chans. Det är två veckor kvar till kursstart och det återstår att se om jag tar mig dit.