En finsk studentfest

Mitt senaste besök i den finska huvudstaden gjordes med huvudsyftet att besök mitt kusinbarns studentfest. Jag och min finska mamma gjorde det till en mor-dotter-helg. Vi flög dit, bodde på hotell, träffade släktingar och åt gott. Jag tog så klart tillfället i akt och pratade så mycket finska som jag vågade. Vilket blev en hel del faktiskt. Det lät säkert helt tokigt men jag verkade göra mig hyfsat förstådd. Självklart trädde min kära mamma in och räddade kommunikationen vid flertalet tillfällen. 

Något som jag behöver utforska mer för att förstå är det finska skolsystemet. Jag önskar det fanns ett lättbegripligt flödesschema som kunde upplysa mig i ämnet. Att mitt kusinbarn kunde ta studenten i december är förbryllande men inte helt ologiskt. Att hon däremot gjorde klart sina examensprov i september och sedan inte gått i skolan fram till studentdagen är svårare att hänga med på. En vacker dag kanske jag får tag på en pedagogisk person som kan lägga fram en tydlig bild av systemet. Kanske en fråga för nästa termins lärare i finska, vem det nu blir. 

Den finska studenten innehåller i alla fall flera igenkännande faktorer. Studentbal, balklänning, fotografering, rosor, dyra presenter, inbjuden släkt på eftermiddagen och ungdomsfest på kvällen. Det som däremot var nytt för min del var uppvisandet av skolbetygen. Diplomet och betygsdokumentet skickades runt bland gästerna för fri beskådan. För studenten i fokus var detta endast ett nöje då betygen höll hög klass. När jag frågade om fenomenet var vanligt förekommande fick jag ett jakande svar. Samtidigt som det erkändes att den här delen av firandet kunde bidraga med en obekväm stämning för de studenter som lyckats mindre bra med sina studier. Jag kände genast att jag var tacksam att denna tradition inte hade ingått i mitt eget studentfirande för 17 år sedan. 

Efter firandets alla obligatoriska delar fick studenten dra sig tillbaka till källarplanet och sina vänners fest. Vi andra fortsatte att konversera på övervåningen och gick hem lagom till att ungdomarnas fest drog igång på riktigt. På vägen hem slog det mig att trots att jag pratat och umgåtts en hel del med ungdomarna på festen så är jag ofrånkomligt vuxen. 

Den finska melankolin

Det senaste avsnittet av SR:s Popula är riktigt intressant. Det diskuteras varför den finska musiken är så mycket mer melankolisk än svensk musik. Se länken nedan:

Popula - De tusen sorgliga sångernas land

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/467964?programid=4738

Den kvinnliga programledaren kommer fram till att hon har en svensk personlighet som är relativt tillrättalagd och som känner ett behov av att visa upp att allt är bra och fint i hennes liv. Sen finns det även en finsk personlighet som inte är rädd för att säga som det är och inte rädd för att det mörka i livet. Att det är därför den finska musiken går i moll eftersom det är tillåtet att dyka ner i det tunga. 

Det här känner jag otroligt väl igen mig i. Att arbeta hårt för att visa upp en fin fasad men egentligen vilja prata om det djupa i livet. Att få dyka ner i det som är tungt och svårt och strunta i att städa, tvätta och putsa på fasaden. Samtidigt kräver livet en balans för om den depressiva grundtonen får ta över för mycket kan det bli för tungt. Men jag har förstått att jag växer av att prata om det svåra i livet och det är väl därför jag är en framgångsrik socialarbetare. Jag vågar lyssna på det tunga och jag kan härbärgera det. Har jag kanske min finska ådra att tacka för detta? En intressant tanke som ska få gro ett tag hos mig. 

Itsenäisyyspäivä!

För första gången i mitt liv är jag i Suomi på självaste självständighetsdagen. Förväntningarna har varit höga och jag har föreställt mig mängder med folk på gatorna och galna fyrverkerier. Den holländska "queen's day" verkar ha varit det jag använt som inre bild. För er som inte vet vad den dagen innebär så är det en folkfest utan dess like. Folk går man ur huse, klär sig i orange och festar natten lång. Jag har även funderat på om finnarna möjligtvis slår norrmännen med sitt firande. 17 maj verkar ju vara en oerhört omtyckt och viktig dag i Norge. 

Nu kan jag konstatera att den finska självständighetsdagen inte gör mer väsen av sig än den lama nationaldagen hemma i Sverige. Ok, det serveras tjusiga självständighetskakor... 

och man får höra "hyvää itsenäisyyspäivää" lite varstans. Den finska flaggan syns på många ställen och tjejen bakom hotellreceptionen hade målat sina ögonlock som flaggor. Men var är folkfesten och fyrverkerierna? Svaret från mina släktingar; de sitter hemma och tittar på den årliga festen som hålls på presidentens palats på TV. Ok, efter kvällens restaurangbesök slår jag på TV på hotellrummet för att kolla in denna fest som får större delen av den finska befolkningen att sitta som klistrade. Och ja, ni gissade rätt den är lika upphetsande som Nobelmiddagen om inte ännu tråkigare. Folk är uppklädda till tänderna och stela som istappar. Voi kauhia! 

Så den stora festen uteblev för min del men kvällen blev mycket trevlig ändå. Jag har fått ta del av ytterligare en bit av det finska sättet att göra saker på och det är värdefullt även om det innebär en besvikelse.