Satumaa - den läkande sorgen

 Att skapa utifrån något som skaver är läkande både för skaparen och betraktaren. Precis som Pia i förra inlägget har Anna låtit sitt skav bli något vackert. Även Anna är en kär bekant från Hanasaari. Hon var där samtidigt som mig 2015. Under veckan på den fina holmen hittade Annas röst Helges dragspel, och de gjorde ett oförglömligt framträdande under avslutningsmiddagen. 

Anna har fortsatt sjunga på finska. Hon har använt sin längtan efter det finska, och sin pappas historia, till att bygga ihop en föreställning. Den heter Satumaa - Sagolandet, och framförs av Anna Heikkinen och Längtans kapell. Jag följde hennes utveckling och olika framträdanden via sociala medier i flera år, och önskade att en dag få se Satumaa live. Så i november 2021 blev det minoritetsvecka i länet jag bor i och Anna och kapellet var inbjudna att framträda. Vilken lycka! Jag skyndade mig att boka biljetter åt mig och mor. 

Satumaa inleds med dragspelstoner, och de öppnade ett djup i mig. Min längtan efter det finska tittade fram, och sedan en sorg. Sorgen över det tomrum som finns i djupet. Under den följande timmen tårades mina ögon fler gånger än vad jag kunde hålla räkning på. Den fåordiga berättelsen växte och blev stor av musiken och sången. 

Efteråt hängde jag och några till ur publiken kvar och fick veta att ingen av de fyra i ensemblen talar finska. De har alla lagt ner tid och kraft på att lära sig sjunga på ett annat språk. Förvåningen och beundran syntes i publikens ögon. Det finska språket som ansågs vara fult i så många decennier, och nu detta! 

Jag och Anna delade en kram och en fin pratstund innan jag gick ut till mor i bilen. Vi styrde hemåt och det var tyst. Till slut frågade jag vad hon tyckte. Och mor, som inte blivit visad styrkan i att lyfta andra, sa:

- Det var lite skrikigt, och det märktes att de inte uttalade långa A där det ska vara det. 

Då sträckte sig min bråddjupa sorg över det förlorade hemlandet, in och omfamnade även mors barndom. Den som lärt henne att hålla tyst eller kritisera. Sorgen sörjde inte bara åt mig, utan även åt de som inte kan sörja. 

Min sorg skrämmer inte mig, och den gör inte ont. Därför kan den hålla även dig, älskade mor. 

Krigen och tystnaden

 Under min första studievecka på Hanasaari, 2013, träffade jag Pia. Jag minns att jag trivdes i hennes sällskap, och att hon ofta ritade i sin anteckningsbok. 

Genom åren som har passerat sedan dess har jag sett Pias namn uppges som illustratör i någon tidning här och där. Det har gjort mig glad varje gång, men inte så tokglad som jag blev när jag öppnade Lokatten här om veckan. Lokatten är Föreningen Skrivare i Hälsinglands medlemsblad som utkommer fyra gånger per år. Jag börjar misstänka att ordförande Leif har en vurm eller en koppling till Suomi, kanske både och. Då det är andra gången han recenserar en bok om Suomi under min korta medlemstid. Och denna gången är det en bok skriven och illustrerad av Pia! Jag nästan faller av stolen i chock över att jag ska upptäcka detta genom våra lilla förening och inte genom något större forum. Jag kastar mig över mobilen för att kolla om boken finns på mitt lokala bibliotek. Det gör den! 

Det är en halvtimme kvar tills bibblan stänger, och det tar mig 25 minuter att gå dit. Att jag är svettig när jag kommer fram är en underdrift. Jag frågar efter hylla Hci, får den utpekad och börjar leta. Ingen Karelen-bok dyker upp! Jag hämtar hjälp. Bibliotekarien är mer noggrann i sin genomgång och hittar den snart. Yes, lördagskvällsunderhållningen är fixad! 

Karelen! är en collagebok. Det innebär att texter och bilder är ihopklippta i ett underbart myller. Det går pilar hit och dit, och att läsa boken är som att åka berg- och dalbana. Det är smart, för känslan av en karusell gör läsupplevelsen rolig trots det tunga ämnet. Ibland tappar jag bort mig i myllret, men saktar då in och läser sidan lite mer noga och hamnar på banan igen. Jag har aldrig tagit till mig så mycket kunskap om vinterkriget och fortsättningskriget på ett så lustfyllt sätt. 

Det är något visst med att läsa om Suomi och om människoöden som liknar min familjs. Jag har inga rötter i Karelen, eller i något av de andra områden som förlorades till Ryssland. Morfar och farfar stred i flera av krigen, och morfar fick granatsplitter i benet som han fick leva med i många år innan det opererades bort. Mor har berättat att han inte fick något stöd när han kom hem efter sista krigsslutet, det var bara att bita ihop och försörja familjen igen. 

I Karelen! berättar Pia om så kallad soldatslöjd. Föremål som soldaterna tillverkade av de material de kom över. Hennes fasters man slöjdade en fin lite näverask. Min farfar gjorde ett armband till farmor av konservburkar. 

Armbandet är smyckat med blad och texten "Muisto Ilmille Syväriltä 1942", på baksidan står det "Lasselta". Det betyder "minne till Ilmi från Syväri 1942", "från Lasse". Smycket är en av två saker jag har efter min farfar. Jag träffade aldrig vare sig honom eller morfar. 

Pias bok har gjort mig nyfiken på att få veta mer om min morfars tjänstgöring. Efter en snabb koll i facebook-gruppen "Släktforskning i Finland" får jag veta att det av Riksarkivet i Finland går att beställa så kallade stamkort. Det är ett dokument om tjänstgöringen, belöningar, bestraffningar, befordringar och orter personen stridit på. En beställning av morfars stamkort har gått iväg och nu pågår en två månaders väntetid på leverans. Om du vill veta mer om stamkort, eller beställa, gå in på kansallisarkisto.fi Välj svenska som språk, om du behöver, och klicka på tjänster. 

I Karelen! berättar Pia om sin pappas svårigheter att prata om krigen. Att hon knappt fick veta något eftersom det rådde en kompakt tystnad kring ämnet. Jag vet inte hur frispråkiga morfar och farfar var om sin tid i krig, men jag känner igen tystnaden. I mors familj har det hållits tyst om allt svårt i många många år. En tystnadskultur som spridit sig även till min generation. Tyvärr inget unikt för vare sig Pias eller min familj. Att inte kunna tala om det som gör ont verkar ha varit norm i generationer bakåt i tiden. 

Men Pia bryter tystnaden genom att skriva om den, och jag genom att ställa frågor till mor. Och bit för bit gör vi det svåra lite mindre svårt. 

Finskt blod svenskt hjärta

 Här om dagen behövde jag invänta en tandläkartid på stan. Det var tidigt och inga butiker var öppna. Bibblan var inte öppen heller men det gick att komma in i foajén och fram till en av datorerna där man registrerar lån. I foajén fanns det en hylla med böcker, och böckerna gick att låna i hela fyra månader. Jag började kika och blev förvånad när jag hittade flera böcker som jag gärna ville läsa. När jag tittade på de sista titlarna hoppade det till i bröstet. Där stod en bok som hette "Finskt blod svenskt hjärta". 

Det visade sig vara en avhandling om sverigefinskhet. Jag är förvånad att jag inte svimmade av lycka där och då. Författaren är Kai Latvalehto. Han spelar en av huvudrollerna i dokumentären från 2013, Ingen riktig finne. När jag gjorde en sökning i mina äldre blogginlägg borde jag ha svimmat igen, denna gången av skam. Jag har inte nämnt den filmen en enda gång. 

När jag läste förordet i "Finskt blod svenskt hjärta" av Kristian Borg, blev jag varm. Att hitta människor som förstår gör mig alltid varm. Varm av tacksamhet, varm av känslan av att komma hem. Jag har inte hunnit så långt i boken ännu, men det är ju ingen fara, jag har ju fyra månader på mig. Den är baserad på ett tjugotal djupintervjuer med sverigefinnar, och jag ser verkligen fram emot att ta del av deras upplevelser av sin sverigefinskhet, och Kais analyser av dem. 

Så tillbaka till dokumentären "Ingen riktig finne". Den handlar om Kai och hans pappa. Deras familj flyttade till Sverige och de bodde där när Kai var åtta till tretton år. Vi får ser vad de åren gjorde med Kai och hur det blev att flytta tillbaka till Finland. Kai och pappan gör en resa till Sverige för att besöka ställen och platser de minns. Det är en känslofylld och fin berättelse, och som sverigefinne är det lätt att känna igen sig i mycket. 

När jag blev sjuk i hjärnblödning 2015 fick jag "Ingen riktig finne" och en till dokumentär av en god vän med smak. Dessa två filmer kommer aldrig lämna min ägo då jag gärna ser om dem med några års mellanrum. Den andra heter "Den nakna mannen" eller "Miesten vuoro", vilket betyder "Männens tur". Den är också gripande och känslosam och mycket sevärd. 

Ruotsinsuomalaisten päivä 2021

Idag är det Sverigefinländarnas dag. Den har funnits sedan 2010 och togs upp i den svenska almanackan 2012. Den är till för att uppmärksamma den finskspråkiga minoritetens existens och för att väcka intresse för den sverigefinska kulturen. 

Jag satt hos frisören igår och upplyste honom om dagen. Han log och sa grattis. Sen korsade jag gatan och gick in i blomsteraffären. Där bad jag om en bukett i gult, vitt och blått. När jag förklarade varför sa floristen att man ska fira så fort man har anledning. Helt rätt. Jag firar med en bukett, ett blogginlägg och med att jag upplyst två människor om att dagen finns. 

Det finska i mig har varit lite mindre närvarande de senaste åren. Jag tror det började med flytten från Stockholm. Där fanns det många sverigefinska sammanhang, som Finlandsinstitutet, en sverigefinsk öppen förskola och flertalet kvällskurser i det finska språket. 

    Här i småstaden har jag inte hittat någon sverigefinsk gemenskap. Och på grund av COVID-19 har jag inte varit i Suomi sedan 2019. Planen var att åka på språkkurs till Hanasaari sommaren 2020 men det satte viruset också stopp för. Där har jag inte varit sedan 2017.

    Det är sorgligt. Jag vill ha det finska i mig närmare. 

Sverigefinsk folkdräkt

Jag har en vän som samlar och säljer vintage-kläder. Jag har alltid älskat att gå på loppisar och leta fynd men har ryggat lite inför klädavdelningarna. Det har känts ofräscht med använda kläder men har hänt att jag hittat något nästintill oanvänt som fått följa med hem. När jag lärde känna min vintage-vän för tre år sedan öppnades en ny värld. En skatt med fina, välbevarade, unika kläder. Första köpet blev också det hittills bästa. En underbar 50-tals modell med blåbär på! Den sitter som en smäck och jag känner mig aldrig lika fin och välklädd som när jag har den på mig. Tillsammans med de ljuvliga assessorerna som syns på bilden blir detta varje sommars höjdare i garderoben.

När jag insåg att jag bär både blåbär och jordgubbar samtidigt blev lyckan ännu mer total. Jag har ju helt enkelt skapat min alldeles egna Sverigefinska folkdräkt. Hur då? Jo, det finns ett finskt ordspråk som är motsvarigheten till svenskans "borta bra men hemma bäst".

Oma maa mansikka, muu maa mustikka.

Rakt översatt betyder det; Eget land jordgubbe, annat land blåbär.
Detta förutsätter att man föredrar jordgubbar framför blåbär. Att blåbär också är gott men att jordgubbar är strået vassare. Jag håller med och längtar till sommaren och mitt klänningsbärande.

Släktforskning och DNA-analys

Jag må ha varit frånvarande i text men inte i sinnet. Längtan efter att skriva här har varit konstant och listan med skrividéer har växt. Skrivuppehållet inleddes under en period med svår hjärntrötthet. Det följdes av insikten att mitt arbete tog mycket mer än det gav. Att våga släppa yrket som varit en del av min identitet i tio år krävde sin tid. Sedan några månader tillbaka har jag kommit ut på andra sidan. Tack vare en distanskurs i skönlitterärt skrivande är jag fri från kontoret. Att skriva är just nu min heltidssysselsättning. Har du hört nåt så underbart! Det finns tid och ork att skriva om det sverigefinska igen. Nu blåser jag liv i Lost så in i Norden! Oj, vad jag har varit lost... men tänk om jag är på väg att hitta hem.

Ett av många sätt att hitta hem på är att stoppa en bomullspinne i munnen och skicka iväg den över Atlanten. Jag talar om att göra en DNA-analys och mitt munskrapsprov landade i ett laboratorium i Texas i september 2019. Tanken att göra just så har funnits hos mig sedan någon gång förra vintern. Resultatet kom via mail och dröjde mindre än 4 veckor. Mitt största problem just nu är att jag har svårt att tyda svaret jag fått. Oron för vad jag ska hitta har jag inte väckt. Via grupper för DNA-intresserade på Facebook har jag förstått att det är en komplicerad värld. DNA-världen. Termerna och uttrycken de använder sig av i grupperna går långt över mitt huvud.

Hittills har jag lyckats identifiera en syssling till min mor och en till mig. Mitt mål med släktforskandet är att hitta okända släktingar i rakt nedstigande led. Både min mormor och min morfar föddes utanför äktenskapet och deras fäder är okända. Mina biologiska farföräldrar är också okända då min far adopterades som liten.

Nu har jag i alla fall förstått så mycket som att jag behöver kombinera DNA-testet med mer traditionell släktforskning. Jag har nyligen hittat in i en, för mig ny, facebook-grupp. Där finns det gott om information om hur jag går till väga för att släktforska i Suomi. Mitt första projekt blir att lista ut vilken församling min morfar föddes i och där efter försöka hitta anteckningen om hans födelse i församlingens  "födelsebok". På så sätt hoppas jag äntligen få korrekt namn och födelsedatum på morfars mor. Fortsättning följer.

Nytt favoritord på finska

Kummitus har lett ligan länge. I många år faktiskt eller egentligen så länge jag kan minnas att jag haft ett finskt favoritord. Kummitus vann på grund av den runda och härliga känslan i munnen när jag säger ordet, Tänk på att K uttalas nästan som G, inte som ett hårt och kantigt svenskt K. Ordet vann även för att ett så sött ord har fått symbolisera nåt så osött som ett spöke.

Nu är dock pallplatsen hotad av en uppstickare. I somras gjorde det fantastiska ordet miukumauku nämligen entré i mitt vokabulär. Det ordet ligger ju också fantastiskt skönt i munnen och gör mig sprudlande glad när jag säger det. Miukumauku är ett av orden som används för snabel-a. Jag vet inte om det är det vanligaste ordet som används. Efter en googling lyckades jag hitta en hel del ord för snabel-a på finska.

Ät-merkki
Kissanhäntä
Kissantassu

Jag har aldrig tänkt på att snabel-a ser ut som ett tassavtryck! Det kanske inte är super-likt men det har definitivt aningar av det. Jag skulle i alla fall gissa att Finländarna har skippat de längre orden och kallar det helt enkelt för ät (uttals ätt med ett riktigt ä inte ett e). Ingen i Sverige säger väl snabel-a längre? Utan kort och gott att.