Satumaa - den läkande sorgen

 Att skapa utifrån något som skaver är läkande både för skaparen och betraktaren. Precis som Pia i förra inlägget har Anna låtit sitt skav bli något vackert. Även Anna är en kär bekant från Hanasaari. Hon var där samtidigt som mig 2015. Under veckan på den fina holmen hittade Annas röst Helges dragspel, och de gjorde ett oförglömligt framträdande under avslutningsmiddagen. 

Anna har fortsatt sjunga på finska. Hon har använt sin längtan efter det finska, och sin pappas historia, till att bygga ihop en föreställning. Den heter Satumaa - Sagolandet, och framförs av Anna Heikkinen och Längtans kapell. Jag följde hennes utveckling och olika framträdanden via sociala medier i flera år, och önskade att en dag få se Satumaa live. Så i november 2021 blev det minoritetsvecka i länet jag bor i och Anna och kapellet var inbjudna att framträda. Vilken lycka! Jag skyndade mig att boka biljetter åt mig och mor. 

Satumaa inleds med dragspelstoner, och de öppnade ett djup i mig. Min längtan efter det finska tittade fram, och sedan en sorg. Sorgen över det tomrum som finns i djupet. Under den följande timmen tårades mina ögon fler gånger än vad jag kunde hålla räkning på. Den fåordiga berättelsen växte och blev stor av musiken och sången. 

Efteråt hängde jag och några till ur publiken kvar och fick veta att ingen av de fyra i ensemblen talar finska. De har alla lagt ner tid och kraft på att lära sig sjunga på ett annat språk. Förvåningen och beundran syntes i publikens ögon. Det finska språket som ansågs vara fult i så många decennier, och nu detta! 

Jag och Anna delade en kram och en fin pratstund innan jag gick ut till mor i bilen. Vi styrde hemåt och det var tyst. Till slut frågade jag vad hon tyckte. Och mor, som inte blivit visad styrkan i att lyfta andra, sa:

- Det var lite skrikigt, och det märktes att de inte uttalade långa A där det ska vara det. 

Då sträckte sig min bråddjupa sorg över det förlorade hemlandet, in och omfamnade även mors barndom. Den som lärt henne att hålla tyst eller kritisera. Sorgen sörjde inte bara åt mig, utan även åt de som inte kan sörja. 

Min sorg skrämmer inte mig, och den gör inte ont. Därför kan den hålla även dig, älskade mor. 

Krigen och tystnaden

 Under min första studievecka på Hanasaari, 2013, träffade jag Pia. Jag minns att jag trivdes i hennes sällskap, och att hon ofta ritade i sin anteckningsbok. 

Genom åren som har passerat sedan dess har jag sett Pias namn uppges som illustratör i någon tidning här och där. Det har gjort mig glad varje gång, men inte så tokglad som jag blev när jag öppnade Lokatten här om veckan. Lokatten är Föreningen Skrivare i Hälsinglands medlemsblad som utkommer fyra gånger per år. Jag börjar misstänka att ordförande Leif har en vurm eller en koppling till Suomi, kanske både och. Då det är andra gången han recenserar en bok om Suomi under min korta medlemstid. Och denna gången är det en bok skriven och illustrerad av Pia! Jag nästan faller av stolen i chock över att jag ska upptäcka detta genom våra lilla förening och inte genom något större forum. Jag kastar mig över mobilen för att kolla om boken finns på mitt lokala bibliotek. Det gör den! 

Det är en halvtimme kvar tills bibblan stänger, och det tar mig 25 minuter att gå dit. Att jag är svettig när jag kommer fram är en underdrift. Jag frågar efter hylla Hci, får den utpekad och börjar leta. Ingen Karelen-bok dyker upp! Jag hämtar hjälp. Bibliotekarien är mer noggrann i sin genomgång och hittar den snart. Yes, lördagskvällsunderhållningen är fixad! 

Karelen! är en collagebok. Det innebär att texter och bilder är ihopklippta i ett underbart myller. Det går pilar hit och dit, och att läsa boken är som att åka berg- och dalbana. Det är smart, för känslan av en karusell gör läsupplevelsen rolig trots det tunga ämnet. Ibland tappar jag bort mig i myllret, men saktar då in och läser sidan lite mer noga och hamnar på banan igen. Jag har aldrig tagit till mig så mycket kunskap om vinterkriget och fortsättningskriget på ett så lustfyllt sätt. 

Det är något visst med att läsa om Suomi och om människoöden som liknar min familjs. Jag har inga rötter i Karelen, eller i något av de andra områden som förlorades till Ryssland. Morfar och farfar stred i flera av krigen, och morfar fick granatsplitter i benet som han fick leva med i många år innan det opererades bort. Mor har berättat att han inte fick något stöd när han kom hem efter sista krigsslutet, det var bara att bita ihop och försörja familjen igen. 

I Karelen! berättar Pia om så kallad soldatslöjd. Föremål som soldaterna tillverkade av de material de kom över. Hennes fasters man slöjdade en fin lite näverask. Min farfar gjorde ett armband till farmor av konservburkar. 

Armbandet är smyckat med blad och texten "Muisto Ilmille Syväriltä 1942", på baksidan står det "Lasselta". Det betyder "minne till Ilmi från Syväri 1942", "från Lasse". Smycket är en av två saker jag har efter min farfar. Jag träffade aldrig vare sig honom eller morfar. 

Pias bok har gjort mig nyfiken på att få veta mer om min morfars tjänstgöring. Efter en snabb koll i facebook-gruppen "Släktforskning i Finland" får jag veta att det av Riksarkivet i Finland går att beställa så kallade stamkort. Det är ett dokument om tjänstgöringen, belöningar, bestraffningar, befordringar och orter personen stridit på. En beställning av morfars stamkort har gått iväg och nu pågår en två månaders väntetid på leverans. Om du vill veta mer om stamkort, eller beställa, gå in på kansallisarkisto.fi Välj svenska som språk, om du behöver, och klicka på tjänster. 

I Karelen! berättar Pia om sin pappas svårigheter att prata om krigen. Att hon knappt fick veta något eftersom det rådde en kompakt tystnad kring ämnet. Jag vet inte hur frispråkiga morfar och farfar var om sin tid i krig, men jag känner igen tystnaden. I mors familj har det hållits tyst om allt svårt i många många år. En tystnadskultur som spridit sig även till min generation. Tyvärr inget unikt för vare sig Pias eller min familj. Att inte kunna tala om det som gör ont verkar ha varit norm i generationer bakåt i tiden. 

Men Pia bryter tystnaden genom att skriva om den, och jag genom att ställa frågor till mor. Och bit för bit gör vi det svåra lite mindre svårt.